Lagstiftning om kontaktmaterial

RULES_FOR_FCM_se.jpg

I Finland följs för livsmedelskontaktmaterialens del EU-lagstiftningen. EU-förordningar ska tillämpas som sådana och direktiv som i Finland nationellt ska antas med en förordning.

Finlands livsmedelslagen nr 23/2006 gäller till tillämpliga delar även de material och förnödenheter som kommer i beröring med livsmedel. Enligt 21 a § i lagen ska kontaktmaterialföretagarna (tillverkare, importörer, distributörer/marknadsförare) göra en anmälan om sin verksamhet till den kommunala livsmedelstillsynsmyndigheten.

Läs mer om ''Registrering av verksamhetsställen i kontaktmaterial branschen''.

I bilden ovan vi ses sammanförts lagstiftningen som gäller kontaktmaterial och kontaktmaterialföretagare.

Överst står de två EU-förordningarna som gäller alla kontaktmaterial och kontaktmaterialföretagare, den s.k. ramförordningen 1935/2004 och den så kallad GMP-förordningen 2023/2006. De ställer allmänna krav på alla kontaktmaterial och på tillverkning av, import av och grossistverksamhet med sådana material.

I bilden står från höger räknat fem materialspecifika författningar som getts på basen av förordning 1935/2004.

Plastförordningen 10/2011 och returplastförordningen 281/2008 som häller plaster och förordningen 450/2009 om aktiva och intelligenta material och produkter är EU-förordningar och gäller således som sådana i Finland.

Direktiven 84/500/EEG och 2005/31/EG om keramiska produkter har i Finland antagits med handels- och industriministeriets förordning 165/2006 och direktivet 2004/14/EG om regenererad cellulosafilm med handels- och industriministeriets förordning 697/2005.

Utöver dem regleras i EU separat epoxiderivaten som kontaktmaterial innehåller av förordning 1895/2005 och N-nitrosaminerna som förekommer i gumminappar för barn av författning 903/1994.

Den enda nationella författningen som ännu gäller här i Finland är handels- och industriministeriets beslut 268/1991 om tungmetaller som gäller alla livsmedelskontaktmaterial.