Plasförordningen 10/2011 (EU)

Av de materialspecifika författningarna är plastförordningen 10/2011 absolut den mest täckande och den tjänar i många fall som ett exempel också på kraven som ställts på andra produkter.

Förordningen gäller enkelskiktsmaterial av plast, flerskiktsmaterial av plast jämte plastskikt i multimaterial, plastbeläggningar på lock för konservburkar och tryckta eller belagda plastmaterial.

Plastförordningen gäller ändå inte i sig beläggningar, lim eller tryckfärger, även om de alla kan utgöra en del av plastmaterialet. Förordningen gäller inte heller jonbyteshartser, gummi eller silikoner och inte heller färger eller lösningsmedel. Alla dessa ska ändå alltid uppfylla de allmänna kraven på inertitet i artikel 3 i ramförordningen 1935/2004.

Vid tillverkning av plast som kommer i kontakt med livsmedel får användas endast de monomerer, tillsatser eller andra utgångsämnen som räknats upp i bilaga I till plastförordningen 10/2011. Plast som är separerad från livsmedlet genom en funktionell barriär får ändå innehålla också andra tillverkningsämnen, om bara migrationen till livsmedlet genom barriären stannar under 0,01 mg/kg och ämnena inte är mutagena, carcinogena eller reproduktionstoxiska. Ämnen i nanoform är inte heller tillåtna.

För en del av ämnena i bilaga I har fastställts ett specifikt gränsvärde för migrationen, ett SML-gränsvärde, och migrationen av ämnet i fråga ska stanna under detta gränsvärde vid testning. Totalt får migrationen av ämnen vara 10 mg/dm2 av materialets kontaktyta. Detta gränsvärde kallas gränsvärdet för den totala migrationen, OML.

I livsmedelskontaktplaster får ändå förekomma även andra ämnen än de ämnen som nämnts i positivförteckningen i bilaga I till förordningen 10/2011. Sådana ämnen är bl.a. salter av godkända syror, fenoler och alkoholer. Olika blandningar, naturliga och syntetiska polymerer som till sin storlek är större än 1000 Da (Dalton), prepolymerer och orenheter som uppkommer under processen jämte reaktions- och nedbrytningsprodukter (= NIAS-substanser, non intentionally added substances).

I bilaga I till plastförordningen fastställt begränsningar (= SML) för olika tillverkningsämnen eller begränsningar som hänför sig till användningen av dem.

Med dual use tillsatser avses tillsatser eller aromer som godkänts för kontakt med livsmedel och som ska följa författningarna som getts om dem. Användningen av sådana i ett kontaktmaterial får inte orsaka någon teknologisk inverkan på livsmedlet och mängden får inte överskrida gränsvärdesbegränsningarna. Om en sådan inverkan uppstår, klassificeras livsmedelskontaktmaterialet som ett aktivt kontaktmaterial och för sådana material gäller egen lagstiftning, som ni kanske minns från de tidigare diorna. Om tillsatser eller aromer inte har några gränsvärdesbegränsningar i livsmedel, används gränsvärdet 0,01 mg/kg för migrationens del.

I artikel 16 i plastförordningen har fastställts med vilka handlingar plastmaterialens överensstämmelse med kraven påvisas. Sådana är den egentliga förklaringen om överensstämmelse och den styrkande dokumentationen som ligger bakom överensstämmelsen med kraven (supporting documents). Med styrkande dokumentation avses bland annat analysresultat och riksvärderingsresultat.

Bilagorna till förordningen är följande:

Bilaga I - Unions list av accepterad tillverkningsmaterialen

Bilaga II - Restriktioner på vissa metaller och primära aromatiska aminer

Bilaga III  - Matssimulatorer A-E, livsmedelskategorier och tid och temperatur för testning

Bilaga IV - Förklaringen om överensstämmelse

Bilaga V - Efterlevnadstestning (även standardiserade testvillkor OM1-OM9)

EU-guidningar om plastreglering 10/2011 hittar du här. 

Sidan har senast uppdaterats 28.11.2018