Anvisningar om betalningstider

27.9.2021

Dröjsmål med betalningarna för jordbruksprodukter och livsmedel anses försämra leverantörens ekonomiska livskraft. I EU:s direktiv om otillbörliga affärsmetoder förbjuds därför betalningstider som anses vara för långa. I Finland har direktivet verkställts genom en ändring av livsmedelsmarknadslagen.

Lagändringen träder i kraft 1.11.2021 och bestämmelsen om betalningstider ska tillämpas på nya leveransavtal fr.o.m. 1.11.2021. De avtal som ingåtts innan lagändringen trädde i kraft ska ändras så att de överensstämmer med lagen före 1.5.2022.

I denna anvisning har det sammanställts vägledning till stöd för iakttagandet av bestämmelserna om maximala betalningstider.

Tillämpningsanvisningar

När börjar betalningstiden?

I 2 a § 1 och 2 mom. i livsmedelsmarknadslagen föreskrivs följande:

”Köparen ska betala jordbruksprodukter eller livsmedel inom 30 dagar från leveransdagen eller från den dag då det belopp som ska betalas fastställs, om denna dag infaller senare än leveransdagen. Om köparen fastställer det belopp som ska betalas börjar betalningstiden dock löpa från leveransdagen.

Om det i leveransavtalet har kommits överens om regelbundna leveranser, ska köparen med avvikelse från 1 mom. betala jordbruksprodukter eller livsmedel inom 30 dagar från utgången av en överenskommen leveransperiod eller från den dag då det belopp som ska betalas för den leveransperioden fastställs, om denna dag infaller senare än utgången av leveransperioden. Om den överenskomna leveransperioden är längre än en månad börjar betalningstiden dock löpa en månad från det att leveransperioden inleds. Om köparen fastställer det belopp som ska betalas börjar betalningstiden löpa från utgången av den överenskomna leveransperioden."

Tidpunkten för när betalningstiden börjar beror på vem som fastställer det belopp som ska betalas. Om köparen fastställer det belopp som ska betalas, börjar betalningstiden löpa från och med leveransdagen. Om säljaren fastställer det belopp som ska betalas, dvs. skickar en faktura, börjar betalningstiden löpa från fastställandet av det belopp som ska betalas.

Datum för fastställande av det belopp som ska betalas anses vara antingen det datum då fakturan utfärdades eller den dag då köparen tog emot fakturan.

De betalningstider (30/60 dagar) som nämns i paragrafen är maximala betalningstider. Också kortare betalningstider än dessa är fortfarande tillåtna.

Exempel 1

1. Säljaren levererar produkter till köparen.
2. Köparen väger produkterna och betalar en avräkning enligt den vägda mängden till säljaren inom ramen för betalningstiden.
3. Köparen fastställer det belopp som ska betalas genom vägning.
4. Betalningstiden börjar löpa från leveransdagen.

Exempel 2

1. Säljaren levererar produkter till köparen.
2. Säljaren sänder köparen en faktura för de levererade produkterna.
3. Säljaren fastställer det belopp som ska betalas i fakturan.
4. Betalningstiden börjar löpa från sändandet av fakturan.

Kan betalningarna delas upp i rater?

Livsmedelsmarknadsombudsmannen har fått information om att det inom vissa produktionsinriktningar har varit vanligt att dela upp de betalningar som hänför sig till försäljningen. Flera branschaktörer har frågat om det är möjligt att fortsätta med denna praxis efter det att de nya bestämmelserna trätt i kraft.

Uppdelning av betalningen i rater nämns inte i livsmedelsmarknadslagens bestämmelse eller i det direktiv som ligger till grund för den. Betalningen ska således i sin helhet betalas inom den föreskrivna maximala betalningstiden (30 eller 60 dagar). Betalningen får inte på konstlad väg delas upp i flera delar för att betalningstiden ska bli längre.

Uppdelningen av betalningen i rater förutsätter att leverantören fastställer det betalda beloppet. Leverantören kan fakturera i rater, om raterna har samband med leveranstidpunkten. Leverantören får dock inte utsättas för påtryckning att sända sina fakturor senare.

Betalningspraxis kan behöva ändras, om betalningar eller avräkningar har delats upp på flera rater utan att uppdelningen baserar sig på leveranstidpunkten. Detsamma gäller om köparen fastställer det belopp som ska betalas och redovisar betalningarna i flera rater.

Syftet med bestämmelsen är att säkerställa att betalningen görs i tid i förhållande till leveranstidpunkten. Det är aktören själv som ska bedöma om betalningen görs i tid i förhållande till leveranstidpunkten eller om betalningen på konstlad väg har delats upp i flera delar.

Det är viktigt att notera att alla betalningar nödvändigtvis inte är kopplade till försäljning. Bestämmelserna om betalningstid gäller inte till exempel bonusar som andelslag betalar till sina medlemmar.

Exempel 3

1. Säljaren levererar produkten till köparen för att först lagras.
2. Säljaren meddelar senare köparen om den mängd som ska tas ur lagret för att förädlas. Detta betraktas som i lagen avsett fastställande av beloppet som ska betalas och tidpunkten för när betalningstiden börjar löpa.

Säljaren fastställer det belopp som ska betalas och betalningen görs i tid i förhållande till leveranstidpunkten, och därför är förfarandet tillåtet.

Exempel 4

1. Säljaren levererar produkten till köparen i flera partier under en period på några månader på hösten.
2. Köparen fastställer leveransmängden kort efter leveransen.
3. Betalningarna för produkterna sker i flera rater, varav den sista följande sommar.

Säljaren fastställer inte det belopp som ska betalas och alla betalningsrater sker inte i tid i förhållande till tidpunkten för leveransen, vilket innebär att förfarandet inte är tillåtet.

Hur inverkar regelbundna leveranser på betalningstiden?

I 2 a § 2 mom. i livmedelsmarknadslagen bestäms följande:

"Om det i leveransavtalet har kommits överens om regelbundna leveranser, ska köparen med avvikelse från 1 mom. betala jordbruksprodukter eller livsmedel inom 30 dagar från utgången av en överenskommen leveransperiod eller från den dag då det belopp som ska betalas för den leveransperioden fastställs, om denna dag infaller senare än utgången av leveransperioden. Om den överenskomna leveransperioden är längre än en månad börjar betalningstiden dock löpa en månad från det att leveransperioden inleds. Om köparen fastställer det belopp som ska betalas börjar betalningstiden löpa från utgången av den överenskomna leveransperioden."

Om det är fråga om en regelbunden leverans, räknas betalningstiden från utgången av leveransperioden eller fastställandet av det belopp som ska betalas för leveransperioden. Om den avtalade leveransperioden är längre än en månad, börjar betalningstiden dock löpa en månad efter leveransperiodens början.

Med regelbunden leverans avses leveranser som sker flera gånger i veckan eller i månaden. Bestämmelsen gör det möjligt att kombinera fakturor under leveransperioden, vilket underlättar avtalsparternas administrativa börda eftersom antalet fakturor minskar.

Exempel 5

Om det inte är frågan om en regelbunden leverans och leveransen sker till exempel 15.11, är betalningstiden högst 30/60 dagar från leveransdagen (15.11).

Exempel 6

Om det är frågan om en regelbunden leverans och det sker flera leveranser inom leveransperioden som är högst en månad lång, dvs. till exempel 1–30.11, är betalningstiden för alla leveransers del högst 30/60 dagar från leveransperiodens utgång (30.11).

Exempel 7

Om det är frågan om en regelbunden leverans där man har kommit överens om att leveransperioden är längre än en månad (till exempel fem veckor, 1.11–5.12), börjar betalningstiden (högst 30/60 dagar) löpa när det har gått en månad (1.12) räknat från leveransperiodens början (1.11). Betalningstiden för de produkter som levererats under den femte veckan (till exempel 5.12) börjar därmed också 1.12. Det här innebär att betalningstiden för de produkter som levererats under den femte veckan blir kortare än den föreskrivna betalningstiden (högst 30/60 dagar).

Går det att avtala om maximala betalningstider?

I 2 a § 3 mom. i livmedelsmarknadslagen bestäms följande:

"Den betalningstid som avses i 1 och 2 mom. kan dock vara högst 60 dagar om det inte är fråga om en färskvara och om det klart och tydligt har kommits överens om detta i leveransavtalet."

Med färskvaror avses enligt 2 § 7 punkten i livsmedelsmarknadslagen jordbruksprodukter eller livsmedel som på grund av sin beskaffenhet eller i förädlingsledet kan komma att bli undermåliga för försäljning inom 30 dagar från skörd, produktion eller förädling.

Med försämring av en produkt avses här således inte att en produkt blir sämre till exempel på grund av fel i transporten eller hanteringen. Felet kan bero på till exempel fel temperatur eller att produkten har fått stötar.

En betalningstid som är längre än 30 dagar, men högst 60 dagar, är möjlig om produkten inte är lättfördärvlig och man i leveransavtalet klart och tydligt har kommit överens om en längre betalningstid.

Ikraftträdandet av bestämmelsen om betalningstid kan således leda till att de betalningstider på över 30 dagar som eventuellt används för närvarande måste förkortas, om det är fråga om en färskvara.

Hur inverkar värdefördelningsklausulerna på betalningstiden?

I 2 a § 4 mom. i livsmedelsmarknadslagen bestäms följande:

"Genom denna paragraf begränsas med undantag för de betalningstider som anges i 1–3 mom. inte tillämpningen av de påföljder för betalningsdröjsmål och borgenärens tillgängliga rättsmedel som anges någon annanstans i lag eller tillämpningen av de värdefördelningsklausuler som avses i artikel 172a i marknadsordningsförordningen. Om avtalsparterna inte har kommit överens om förfallodagen för en fordran eller om betalningstiden enligt avtalet är längre än vad som anges ovan i 1–3 mom., anses fordran dock förfalla till betalning vid utgången av den maximibetalningstid som anges i denna paragraf."

Enligt EU:s marknadsordningsförordning (nr 1308/2013) kan jordbrukare och köpare av produkter avtala om värdefördelningsklausuler. Här fastställs betalningar som beror på förändringar i marknadspriserna på de berörda produkterna eller på andra förändringar i marknadssituationen. Sådana är till exempel marknadsbonusar eller marknadsförluster. Det är också värt att notera att de betalningar som betalas på grundval av värdefördelningsklausulerna är obetydliga i förhållande till de faktiska betalningar som grundar sig på försäljningen av produkterna.

Användningen av värdefördelningsklausuler undanröjer inte skyldigheten att iaktta de lagstadgade betalningstiderna i fråga om de faktiska betalningar som fås genom försäljning av produkter. I fråga om betalningar som bestäms på grundval av värdefördelningsklausulerna är det inte fråga om betalning för produkter.

Finns det några undantag från kravet på maximal betalningstid?

I 2 a § 4 mom. i livsmedelsmarknadslagen bestäms följande:

" De krav som avses i denna paragraf tillämpas inte på betalningar som

1) görs av en köpare till en leverantör i enlighet med det program för utdelning i skolor som avses i marknadsordningsförordningen,

2) görs av de offentliga organ som tillhandahåller hälso- och sjukvård och som avses i RP 199/2020 rd 89 artikel 4.4 b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/7/EU om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner,

3) gäller avtal mellan leverantörer av druvor eller must för vinframställning och deras direkta köpare."

Programmet för utdelning i skolan gäller produkter som har beviljats stöd för skolmjölk eller stöd för frukt i skolan.

Den maximala betalningstiden för de betalningar som offentliga organ som tillhandahåller hälso- och sjukvårdstjänster betalar har inte förlängts i Finland på det sätt som direktiv 2011/7/EU möjliggör, utan de omfattas av den maximala betalningstid på 30 dagar som föreskrivs i lagen om betalningsvillkor i kommersiella avtal (30/2013).