Lagen om djurens välfärd tillämpas på alla djur, det gäller alltså också vilda djur, liksom fåglar, däggdjur och fisk. I fråga om jakt och fiske ska dessutom iakttas vad som särskilt bestäms om dessa i jaktlag och i lag om fiske.
Det är förbjudet att ta vilda ryggradsdjur för uppfödning, om det inte är fråga om infångande av djur som skall hållas i djurpark, för i jaktlagen avsedda viltvårdsändamål, för vetenskaplig forskning, eller för att ge ett djur i hjälplöst tillstånd vård.
Vilda djur som är sjuka, skadade eller annars i hjälplöst tillstånd skall hjälpas, om det är möjligt. Är djuret dock i sådant tillstånd att det är uppenbart grymt mot det att hålla det vid liv, skall djuret avlivas eller avlivningen ombesörjas.
Ett djur som har omhändertagits för tillfällig sjukvård eller för något annat godtagbart tillfälligt behov skall försättas i frihet då dess tillstånd möjliggör detta, om det kan antas att djuret utan svårighet anpassar sig till ett liv i naturtillstånd. Om djuret inte kan försättas i frihet och vården av det inte kan ordnas, skall djuret avlivas.
I lagen om djurvälfärd (693/2023) som trädde i kraft den 1 januari 2024, finns en ny bestämmelse (61 §) som medför anmälningsskyldighet för aktörer som vårdar vilda djur. Med hjälp av bestämmelsen strävar man efter att säkerställa att vården av vilda djur på lång sikt är i kunniga händer och att myndigheterna känner till aktörerna inom branschen. Anmälningsskyldigheten gör det också möjligt att effektivare kunna övervaka en verksamhet. Vården av vilda djur förutsätter specialkompetens och bland annat lokaler som lämpar sig för verksamheten. Okunnig skötsel leder lätt till onödigt lidande för djuren och kan exempelvis göra dem tamare, vilket förhindrar att de kan försättas i frihet. Mer information finns på Livsmedelsverkets websida Anmälningspliktig djurhållning.