Biologisk mångfald på gården

Publiceringsdatum: 17. juni 2022

Lantraser

Bevara lantraserna! Börja föda upp östfinsk boskap (kyyttö), västfinsk boskap, lappkor, kajanalandsfår eller till exempel finska lantrashöns!

Många av raserna har för tillfället bara ett fåtal individer eller är rentav utrotningshotade. Om du föder upp lantraser deltar du i bevarandet av våra husdjursarters genetiska mångfald.

De finländska lantraserna värdesätts runt om i världen, eftersom de har väldigt unika egenskaper. De utgör en viktig del av vår kultur- och ekonomiska historia och förtjänar att bevaras som ett led i vårt kulturarv. Lantraserna är också oersättliga när det gäller att undersöka husdjursarternas genom, inom evolutionsforskningen och många andra undersökningar som rör biologi och agrikulturvetenskap.

Hurdana är lantrasdjuren?

Lantraserna i Finland har uppkommit från husdjursraser som använts i den tidiga husdjursuppfödningen och som anpassat sig till lokala förhållanden. De utvecklades i tiden för självhushållning och småbruk, som för flera årtionden sedan övergått till jordbruk av helt annat slag. Mångfalden av lokala djurstammar, som utvecklats under tusentals år, hotar för närvarande att ersättas med ett fåtal västeuropeiska och amerikanska raser. Enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO har över 10 procent av de lokala raserna i världen dött ut och minst en tredjedel är utrotningshotade.

Finländska lantraser är öst-, väst- och nordfinsk boskap, finskt lantrasfår, kajanalandsfår, ålandsfår, finsk lantrasget, finsk häst och finsk lantrashöna. Den finländska renen hör till den fennoskandiska renstammen. Den ursprungliga bistam som först fördes in till Finland är det nordiska bruna biet.

Av de finländska raserna har nordfinsk boskap, kajanalandsfår och ålandsfår minst antal individer. Också ett flertal fristående stammar av lantrashöns är numer sällsynta. Den ursprungliga lantrasgrisen saknas numera helt i Finland. Det fanns tidigare två typer av lantgrisar: I västra Finland en stor gris med hängöron och i östra Finland en mindre gris med upprättstående öron.

När lantraser dör ut minskar den genetiska mångfalden hos tama djurarter. Om den vilda anfadern till en domesticerad art är utdöd, som för häst och nötkreatur, går det inte längre att återfå genetiskt material från naturen. Inom animalieproduktionen behöver vi de säregenskaper och genresurser som lantraserna besitter, eftersom produktionsförhållandena stöps om i och med klimatförändringen, liksom också avelsmålsättningarna och konsumenternas behov. Bevarandet av genetiskt heterogena raser gör det också möjligt att utveckla nya raser och dra nytta av korsningsvitaliteten när man strävar efter bättre hälso- och fruktbarhetsegenskaper hos djuren.

Hur är lantraserna till nytta för din gård?

De inhemska lantraserna har flera unika egenskaper som kan förbättra produktionens lönsamhet och produktifieringen på din gård. De finländska lantraserna är också mångsidiga, vilket är en grundläggande förutsättning när det gäller framavling av raser. Till exempel lämpar sig den allsidiga finska hästen som travhäst, ridhäst och arbetshäst, vilket gör den till en av världens mångsidigaste hästraser. Lantrasfåren å sin sida är utmärkta betesdjur till exempel på vårdbiotoper, eftersom de är småvuxna, tåliga och gärna äter många olika gräsväxter och sly.

Det mångsidiga fåret

Finska lantrasfår har exceptionella fruktbarhets- och moderegenskaper och är därför en viktig genresurs för hela den globala fårhushållningen. Det finska lantrasfårets kullstorlek, dvs. antalet födda lamm, är en av de största bland fårraserna i världen. Ett får blir vanligen brunstigt på hösten, men finska lantrasfår och kajanalandsfår kan bli dräktiga också under andra årstider. Detta har en betydande ekonomisk inverkan på fårnäringens lönsamhet. Våra fårrasers ull beskrivs som en råvara av första klass som lämpar sig utmärkt för hantverksindustrin. Dessutom får man högklassiga skinn i olika färger från våra lantrasfår.

Lantraserna ger högklassiga produkter

Mjölken från öst-, väst- och nordfinsk boskap har i genomsnitt utmärkta ystningsegenskaper. I undersökningar där man har mjölkat kor av olika raser och jämfört ostutbytet av mjölken, har det visat sig att mjölken från öst-, väst- och nordfinska kor ystar sig bättre än mjölken från kor av de dominerande raserna. Lantrasmjölken ystar sig snabbare och ostmassan är fastare än för mjölk från kor av rasen ayrshire och holstein. De här resultaten kan delvis förklaras av att genvarianten kappa-kasein B, som är kopplad till god bearbetningskvalitet hos mjölk, förekommer allmänt hos lantraserna.

Mjölken från lantraser har också andra goda kvalitetsegenskaper. Preliminära undersökningar ger vid handen att ursprungsboskapens mjölk innehåller sammanlagt mer goda fettsyror än mjölken från dominerande raser. Genom utfodring kan man också påverka mjölkens fettsyrasammansättning. I undersökningen låg förhållandet mellan fettsyrorna omega-3 och omega-6 i mjölk från öst-, väst- och nordfinsk boskap närmare rekommendationerna än i mjölk från de dominerande raserna. Dessutom har man hittat höga halter oligosackarider i mjölk från öst- och västfinsk boskap. De bioaktiva oligosackariderna är en bred skara kolhydrater som fungerar probiotiskt i människans tarm och gynnar vårt immunförsvar.

Också köttet från lantrasboskap har visat sig vara högklassigt och mört. I preliminära undersökningar har det dessutom visat sig att lantraskött innehåller mer goda och mjuka fleromättade och enkelomättade fetter än kött från raserna ayrshire, holstein och aberdeen angus som ingick i jämförelsematerialet.

Lantraserna ett trumfkort för turismen

Lantraser som går på bete i ett traditionellt landsbygdslandskap väcker många resandes uppmärksamhet. Många är intresserade av lantrasernas historia och av hurdana avvikande egenskaper dessa ofta originella djur besitter. För ett turistföretag är lantrasdjuren därför en ytterligare faktor som ger mervärde till företagets marknadsföring och naturvärden.

Vilka är jordbrukarnas erfarenheter av lantraser?

År 2007 gjordes en kartläggning av vad uppfödarna av ursprungsraser av nötkreatur och får anser om rasernas ekonomiska och samhälleliga relevans. Enligt uppfödarna är lantraserna betydelsefulla framför allt inom tre olika produktionsformer:

  • Ursprungsraser av nötkreatur och får ansågs lämpliga att hålla för sedvanlig mjölk- och köttproduktion vid sidan av långt förädlade internationella raser.
  • Man tyckte att djuren lämpar sig för särskilda roller på gårdar med diversifierad produktion, till exempel för att producera specialråvaror, inom landskapsvård och omsorgstjänster samt som en del av gårdsturismen.
  • Lantraser föds också upp av personer som idkar jordbruk som bisyssla eller hobby och som har insikt i ämnet.

Vid kartläggningen berättade uppfödarna att intresset för lantraser och uppfödningen av dem framför allt beror på rasernas genetiska och kulturella värde. Uppfödarna menade också att djurens särdrag, minnen från barndomshemmets lantrasdjur, produktionsegenskaperna och möjligheterna till stöd är viktiga motiv för att föda upp lantraser.  

Juha Kantanen, som är expert på lantraser vid Naturresursinstitutet, frågade på sociala medier vad dagens lantrasuppfödare har för åsikter och erfarenheter av lantrasernas roll på landsbygden. De som besvarade frågan hade i stort sett samma åsikter som framkom i den tidigare omfattande enkäten.

Uppfödarna tyckte att lantraserna lämpar sig för alternativa produktionsformer: ” …om det finns vårdbiotoper och naturbeten på gården, men gårdsfolket inte vill investera ett par-tre miljoner i en ladugård, är lantraser det enda vettiga valet. För den som bor i närheten av stora städer är direktförsäljning och produktifiering av mjölken från finsk boskap (glass och dylikt) ett alternativ värt att fundera på.”

”Kanske kort sagt sådana gårdar om inte föder upp får enbart för köttets skull. Alltså gårdar som använder fåret på ett mångsidigt vis, tar till vara ullen och låter fåren sköta landskapet.”

”Ett ålandsfår ger mindre kött än ett får av köttras, men rasen föds upp av många andra skäl. Då tas hela fåret till vara och för inkomsternas del blir många bäckar små en stor å.”

” De fina skinnen ska man inte heller glömma! De ger ett bra tillskott till slaktlikviden!”

De som svarade på sociala medier ansåg också att uppfödningen av lantraser och ett mångsidigt ekonomiskt utnyttjande av dem var starkt förknippade också med uppfödarnas mål att värna mångfalden på landsbygden:

”Det talas mycket om mångfalden. Vanligen är det betesgång, naturtyper och till exempel odling av växtlighet med en mångfald av arter som pollinerarna tycker om. På samma sätt ingår där också en mångfald av husdjursarter och husdjursraser. Här utgör lantraserna en viktig del, de kan användas till mycket (mjölk, kött, landskapsvård) och genom att föda upp sådana bevaras också den värdefulla arvsmassan.”

” …små gårdar, sådana med pionjäranda. Genom att hålla olika lantrasdjur får man ett bra varumärke, betesgång är ju modernt nu på grund av utarmningen av den biologiska mångfalden. Många idkar företagsverksamhet inom köttförädling, naturbeteskött av får, ull som länge var problemavfall tycks också vara i ropet igen. Direktförsäljning av olika garn och skinnprodukter har också blivit mycket vanligare.”

”Jag skulle ännu vilja tillägga att de här gårdarna borde vara engagerade och villiga att förädla de ursprungliga raserna med respekt för deras historia.”

Så här börjar du föda upp lantraser

När du blir intresserad av att föda upp en lantras ska du till först bekanta dig med djuren på gårdar som håller våra lantraser. På så vis får du preliminär information om både djurrasen och uppfödningen av djuren. Efter detta är det av största vikt att du omsorgsfullt sätter dig in i allt som du måste beakta i egenskap av djuruppfödare och på vilket sätt du säkerställer att djuren har det bra på din gård.

Studera djurskyddslagen och Livsmedelsverkets anvisningar om registrering av djurhållare och djurhållningsplatser:.

Planera åtminstone följande:

  • Var föder du upp djuren? Kan djuren utöva sitt artspecifika beteende?
  • Hur sköter du djurens utfodring, vattning och gödselhantering?
  • Hur ser du till djurens hälsa? Har du tillräckliga kunskaper om djurets grundläggande hälsa och grundsjukdomar?
  • Varifrån eller av vem får du professionell hjälp och stöd för att sköta och hålla djur?

Lägg märke till att djur av lantras är särskilt observanta och påhittiga personligheter. Därför kräver de ibland lite större tålamod och mer humor av skötaren än vad produktionsraserna gör, men de ger också skötaren så mycket i gengäld.

Du kan skaffa djur direkt från andra gårdar eller kontakta rådgivnings- och avelsorganisationernas sakkunniga. På andelslaget Fabas (https://faba.fi/) webbplats finns en uppdaterad lista över öst-, väst- och nordfinska nötkreatur som är till salu. När det gäller ursprungliga nötkreatursraser kan också embryoöverföring till mottagande kor och kvigor komma på fråga.

Naturresursinstitutet samordnar programmet för bevarande av finska lantrashönor (luke.fi), som du kan ansluta dig till genom att fylla i en nätblankett. Du måste skaffa lantrashönorna eller lantrastupparna eller ägg av lantrashönor för kläckning av en bevarare som hör till programmet. På sociala medier finns det aktiva grupper som är inriktade på lantraser.

Branschens avelsorganisationer främjar bevarandet av mångfalden med sina avelsprogram och djurregister. Vid avel av västfinsk boskap kommer man inom en snar framtid att använda sig av ett program baserat på genomisk selektion. Aveln av lantraser och värnandet om deras mångfald kräver också att uppfödaren är aktivt engagerad och intresserad. Aveln av lantraser är inte så ”automatiserad” som när det gäller dominerande raser.

Fastän nästan alla lantraser har minskat har de heterogena arvsanlag. Av östfinsk boskap och andra lantraser av nötkreatur finns det tiotals insemineringstjurar. Finska lantrasfår har tiotals olika släktlinjer och för att undvika inavel och alltför nära släktskap använder man program som stöd för aveln.

Sök stöd för uppfödningen

Det är möjligt att få ett separat stöd för uppfödning av lantraser under finansieringsperioden 2023–2027. Ett miljöavtal om uppfödning av lantraser ingås av en aktiv jordbrukare och den NTM-central inom vars område gårdens driftscentrum eller produktionsbyggnad är belägen. Du kan få stöd för renrasiga djur av lantras som du föder upp i syfte att fortplanta lantrasen, så att rasens gener överförs till nästa generation.

Mer information får du av NTM-centralen i ditt område och från kommunens landsbygdskansli. Sök fram kontaktuppgifterna till din NTM-central och kommun på Livsmedelsverkets webbplats.

Pollinerare och nyttoinsekter

Pollinerarna säkrar skörden på din gård

Vi kan tacka pollinerarna för att vi har ett bredare matsortiment och högklassigare livsmedel. Tack vare bra pollinering är skördarna högre och till exempel frukterna större och mer symmetriska. Närapå 90 procent av världens blommande växter och cirka 75 procent av odlingsväxterna är helt eller delvis beroende av pollinerare. Om det inte finns pollinerare i tillräckliga mängder, blir skörden på åkern eller i trädgården sämre.

Också på din gård finns det en mängd möjligheter att stödja pollinerarna. I gengäld får du pollineringsnyttan och därmed högre skördenivåer. Förutom pollineringen har pollinerarna också andra viktiga uppdrag inom jordbruket. De utgör näring för andra arter och en del fungerar som naturliga bekämpare av skadedjur. De bryter också ner stallgödsel och annat organiskt material samt bearbetar marken. Pollinerarna är känsliga för förändringar, och de fungerar därför som indikatorer som slår larm om naturens tillstånd. Det är ett varningstecken om pollinerarstammarna försvagas eller försvinner helt från din gård.

Pollineringstjänster inom jordbruket

Med pollineringstjänster avses både den pollineringsnytta som pollinerare i naturen ger och bikupor som en biodlare hyr ut till jordbrukare för att öka pollineringsnyttan. Det råder viss brist på pollinering i det finländska jordbruket, vilket innebär att man genom att förbättra pollineringen kan höja avkastningen från skördebildande växter som är beroende av pollinerare. Inom jordbruket tar man alltså ibland hjälp av köpta pollineringstjänster av en biodlare. På Finlands Biodlares Förbunds webbplats kan läsa mer om pollineringstjänster som biodlare kan köpa.

I den här texten avser pollineringstjänster ändå den pollineringsnytta som alla pollinerare ger.

De mest betydande grupperna av vilda pollinerare i Finland är humlor, solitärbin, blomflugor och dag- och nattfjärilar. De viktigaste inhemska växterna som ger skörd och pollineras av insekter är raps, rybs, kummin, bondböna, äpple och bär och utöver dem behöver många skördebildande växter insektspollinering för att de ska bilda frön. Också många grönsaker såsom pumpa och tomat behöver pollinering för att producera skörd. Förutom äppelträd pollineras också till exempel rönnar, häggar, lönnar och många viden av insekter. Dessa trädslag är viktiga näringskällor för pollinerare, och de bidrar till bevarandet av stammarna av vilda pollinerare i jordbrukslandskapet.

Varför finns det färre pollinerare?

Den snävare livsmiljön är den viktigaste orsaken till att pollinerarna har blivit färre. Enligt en utredning som gjorts för Finlands nationella strategi för pollinerare är den största orsaken till hotet mot pollinerande arter, i synnerhet bin, humlor och fjärilar, att ängar och andra öppna livsmiljöer växer igen. Fjärils- och flugarter som specialiserat sig på myrar har å sin sida lidit av utdikningarna. Också byggande, avverkning, minskade hyggesområden, främmande arter och klimatförändringen inverkar negativt på våra pollinerande arter.

Kemikaliseringen av miljön, till exempel alltför riklig användning av växtskyddsmedel, är en annan orsak till att pollinerarstammarna minskar. Växtskyddsmedel och tillväxtreglerande ämnen kan vara giftiga för pollinerare. Bekämpningsmedel mot ogräs förstör också vilda växter såsom tistlar, maskrosor, rölleka och molke, som emellertid är näringsväxter som är nyttiga för pollinerare.

Hur går pollineringen till?

Pollinerare flyttar över pollen till pistillens märke hos en växt så att befruktning sker och frön kan utvecklas. Växterna lockar till sig pollinerare till blommorna på många olika sätt, till exempel med blommans storlek, form, färg, doft och energihaltig nektar.

En pollinerares pollineringseffekt beror på två saker: antalet individer hos arten och hur effektivt dessa individer transporterar pollen så att växten pollineras. Också en dålig pollinerare är en bra pollinerare när det finns gott om dem och de besöker blommorna flitigt.

Några växter är helt beroende av pollinerare, men också många självpollinerande växter drar nytta av insektpollinering. Korspollinering utökar växtens genetiska mångfald.

Vissa pollinerare är specialiserade på att besöka bara en enda växtart eller växtgrupp. Största delen av pollinerarna är allmänna arter som får sin näring från många olika växtarter. Pollinerarens egen fysiologi bestämmer vilka blommor den kan samla in näring från. Till exempel fjärilar ryms inte in i blommor, så de föredrar sådana blommor som de kan landa på med sina stora vingar och suga upp nektar med sin långa sugsnabel.

Hur utvecklar du din gård i en mer pollinerarvänlig riktning?

Du kan avsevärt påverka pollinerarnas välmående på din gård. Nyckelorden för välmående pollinerare på en gård är mångfald och kontrollerad vildvuxenhet.

Pollinerarna förökar sig bara på platser där det finns lämpliga blommor, material för bobygge och övervintringsställen. De behöver mat från tidig vår ända fram till hösten och det kan du säkerställa med hjälp av en god blomkontinuitet. Med blomkontinuitet avses att växtarter som lämpar sig för pollinerare blommar oavbrutet, så att pollinerarna får näring från växterna under hela sin livscykel. De sätt på vilka pollinerare bygger bon och övervintrar varierar enligt art. Med tanke på förökningen behöver pollinerarna näring också för sin avkomma.

När du vill utveckla din gård i en mer pollinerarvänlig riktning ska du tänka på din gård som en helhet från pollinerarens perspektiv.

  • Hittar pollinerarna mat, boplatser och möjligheter att övervintra på din gård?
  • Du har väl kommit ihåg att bekämpa främmande invasiva arter på din gård?
  • Kan du sköta växtskyddet så att pollinerarna i så liten utsträckning som möjligt exponeras för skadliga jordbrukskemikalier?
    • Exempel: Välj det minst giftiga växtskyddsmedlet och använd det enligt anvisningarna. Spruta växtskyddsmedlet på åkern på natten eller vid lugnt väder, så att spridningen till åkerrenar, diken och skyddsremsor längs åkern är så liten som möjligt.
  • I vilken mån kan du utöva kontrollerad vildvuxenhet på din gård?
  • Är naturen på din gård varierande?
  • Är det möjligt att anlägga blommande åkerrenar, mångfaldsåkrar eller naturbeten på din gård?

När du funderar på åtgärder för att förbättra pollinerarnas levnadsförhållanden är en bra tumregel att på åkrarna anlägger man och på åkerrenarna återställer man. Det här betyder att sådda blomsterremsor och annat motsvarande ska finnas på åkrar, inte på åkerrenar, vårdbiotoper eller andra ställen där det växer vild vegetation.

Förbättra blomkontinuiteten på din gård

Antalet blommor på en gård varierar vanligen kraftigt under växtperioden. Du kan jämna ut den här variationen genom att skapa en god blomkontinuitet. Med blomkontinuitet avses att växtarter som lämpar sig för pollinerare blommar oavbrutet, så att pollinerarna får näring från växterna under hela sin livscykel.

En bra blomkontinuitet skapar till exempel: vide, maskros, midsommarblomster, vicker, vialer, klöver, prästkrage, klockväxter, flockblomstriga, mjölke, klintar, tistlar, åkervädd och gullris. Ju fler växtarter desto mer pollinerare.

Pollinerarna drar nytta av mångsidig åkerodling där insektspollinerade odlingsväxter ingår i växtföljden. Oljeväxter och bovete lockar speciellt till sig bin, korttungade humlor och blomflugor. Blomflugor tycker speciellt om kummin och långtungade humlor besöker till exempel rödklöverns och bondbönans blommor. Du kan alltså förbättra blomkontinuiteten i åkerlandskapet genom att öka antalet insektspollinerade växter på åkrarna och utföra sådd och slåtter i etapper så att växterna på åkern blommar vid olika tider.

Åtgärderna som förbättrar pollinerarnas levnadsförhållanden passar bra ihop med andra miljöåtgärder på åkrarna. Med små insatser kan du justera de åtgärder som binder kol och förbättrar åkerns växtkraft och minskar risken för näringsutlakning, så att de också gynnar pollinerarna. Sådana åtgärder är bland annat blandningar av botten-, fånggrödor och kompanjonsväxter samt gröngödslingsvallar och mellangrödor.

Anlägg blomsterremsor

En bra fröblandning till en blomsterremsa eller blomsteråker ger en lämplig blomkontinuitet och många olika typer av blommor för olika slags pollinerare. En noggrant utvald blandning av nektarförande växter har också jordförbättrande effekter eftersom dessa växters djupa rötter förbättrar markstrukturen, medan kvävefixerande växter å sin sida minskar behovet av gödsling. Exempel på nektarförande växter är honungsfacelia, klöverarter, sötväpplingar, blålusern, getärt, luddvicker, käringtand, oljerättika, bovete, solros, gurkört och rödklint. Också inhemska vilda ängsväxter stöder pollinerare, och därför ska du alltid gynna dem när du kan.

Många av de nektarförande växterna som används i blomsterremsor eller på landskapsåkrar tål bra toppning, och när man utför tidig slåtter eller toppning garanteras ett tätare växtbestånd och längre blomningstid. Genom slåtter till en stubb på minst 15 centimeter kan du få växterna att växa kraftigare och öka mångfalden.

När du anlägger en blomsterremsa måste du fundera om du ska anlägga en ett- eller flerårig remsa. Åtgärder som varar flera år är särskilt nyttiga för pollinerare. Fleråriga ängsväxter blommar först under det andra året och därför ska du aldrig så en ettårig åker eller remsa med fleråriga frön. På en flerårig remsa lönar det sig ändå att så också ettåriga växer såsom honungsfacelia, eftersom du då redan under det första året får såväl ett kraftigt växtbestånd som blommor för pollinerare.

Gynna breda åkerrenar, sen slåtter och mångfaldsoaser kring åkern

Du kan skapa mångfaldsoaser i närheten av åkrarna genom att räta ut åkerkanterna och lämna de avgränsade områdena samt till exempel mark under elledningar till pollinerarna. På det viset underlättar du också din egen vardag, eftersom du kan lämna de mest svårskötta områdena utanför produktionen och samtidigt få fler pollinerare nära åkern. På de här områdena kan du också anlägga mångfaldsremsor och då förblir området åkerareal.

Gynna breda åkerrenar på dina åkrar och slå dem så sent som möjligt så att pollinerarna hittar föda långt in på hösten. Välj en sådan slåtterteknik som är skonsam för pollinerarna. Till exempel skärande slåttermaskiner är skonsammare för insekter än krossar eller krossande slåttermaskiner. Det bästa med tanke på mångfalden är en så bred åkerren som möjligt (till exempel vad gäller rikliga populationer av rovinsekter), men lägg märke till att det inte betalas stöd för åkerrenar som är bredare än vad som anges i stödvillkoren. 

Du kan berika markens fröbank i ett område genom att du flyttar blomväxtlighet efter slåtter till ett annat ställe. Slå växtbeståndet i augusti när fröna redan har utvecklats och sprid ut det torkade gräset på ett nytt område, till exempel på en naturvårdsåker. Flytta växtmaterial med eftertanke och se till att det inte finns främmande arter bland växtligheten. Du kan flytta växtlighet också från vårdbiotoper till andra områden, men inte tvärtom.

Gynna träd och bestående element

Träd, häckar, öppna diken, fleråriga blommande upphöjda jordvallar och sandiga fläckar med bar mark hjälper pollinerarna. Träd som är viktiga för pollinerarna på våren är bland annat vide och sälg, hagtorn, rönn, syren, hägg och lönn. Fruktträd och bärbuskar, såsom aronia och hallon, är också läckerheter för pollinerarna.

Anlägg en skalbaggsås

En skalbaggsås innebär en något upphöjd mångfaldsremsa som är avsedd för rovinsekter och som anlagts mitt på en öppen åker och där det växer exempelvis gräs och ängsväxter. Rovinsekterna är naturliga fiender till skadeinsekterna och de hjälper dig att bekämpa skadedjur på växterna. Avsikten med en skalbaggsås är att skapa livsutrymme för rovinsekter och pollinerare och ge dem passager till åkrarna. Åsen är cirka 2–4 m bred och den lämpar sig bäst att anlägga på stora åkrar.

Läs mer om anläggandet av skalbaggsåsar i rådgivningsguiden Den pollinerarvänliga gården (pdf) som utarbetats av Baltic Sea Action Group och Traci Birge.

Lämna kvar bo- och övervintringsplatser vid åkern

Pollinerarna besöker blommande åkrar för att söka föda, men obrukade områden bredvid åkern är viktiga platser för pollinerare att föröka sig, övervintra och komplettera sitt näringsförråd. Pollinerare bygger bo och övervintrar på olika sätt beroende på art. Vissa bygger bo i marken (till exempel många solitärbin), andra i trädstubbar eller gamla byggnader. Några humlor föredrar gamla hål som grävts av gnagare. Sandhaltig bar mark är en bra plats för ett bo. Pollinerare behöver också material att bygga bo av, till exempel lera, lövbitar, växthår eller kåda.  Sten-, blad- och mullhögar samt olika kantområden såsom diken och skogsbryn ger skydd och skapar de mikroklimat som pollinerare behöver. Sluttande ängar, vårdbiotoper och dikes- och vägrenar är värdefulla områden för bobygge.

Lämna kvar naturliga boplatser för pollinerare eller bygg sådana. Låt stock- och träbyggnader, torrakor, stenmurar och steniga åkerholmar stå kvar som skydd och boplatser. Ha ingen brådska med att städa undan ruttnande träd- och rishögar. Du kan också föra dem till dikesrenar eller blommande skalbaggsåsar. I synnerhet lövträden är lämpliga för detta ändamål.

Gynna barlagda markytor eftersom de är viktiga för solitärbin som bygger bon i marken. Gamla grustag, sandiga dikeskanter och åkervägar som används sällan erbjuder boplatser. Du kan bygga barlagda markytor utanför åkern genom att ta bort ytjord och ersätta den med ny sandhaltig jord utan växtlighet. Bina behöver sol och värme och därför bör en barlagd markyta vara i söderläge. Området behöver inte vara stort, men fritt från växtlighet. Använd inte glyfosat för att hålla området som barmark, eftersom det är skadligt för bin.

Många vilda pollinerare är inte kapabla att röra sig längre än ett tiotal eller högst hundratal meter, och därför är det viktigt att de hittar alla behövliga resurser på ett litet område. Till exempel kan det vara lämpligt att odla kummin på en åker nära skog, eftersom blomflugorna behöver fuktiga mikroklimat för att de ska kunna föröka sig. Flest blomflugor har observerats i Finland på åkrar i närheten av skog (cf. Toivonen 2021 i publikationen Birge 2021).

Bekanta dig med Finlands pollinerare

Pollinerarna i Finland hör huvudsakligen till fyra insektsordningar: steklar (bin, växtsteklar, getingar och myror), tvåvingar (flugor, myggor och trips), skalbaggar och fjärilar (dag- och nattfjärilar). De här insektsordningarna är stora och även i Finland ingår tusentals olika arter i varje ordning. Ändå är det bara en del av dessa insekter som är pollinerare.

De viktigaste pollinerarna på gården är bin och blomflugor. Med bin (Anthophila) avses alla vilda bin, tambin och humlor. Som individer är vilda bin effektivare pollinerare än tambin, medan tambinas pollineringseffekt baserar sig på deras stora antal. Dessutom flyger tambin längre sträckor än vilda bin.

Av Finlands bin är nästan alla, utom tambiet och humlorna, solitärbin. Solitärbinas honor bygger sina bon själva och det finns ingen arbetsfördelning mellan individerna så som hos tambin och humlor. Beroende på art kan bina bygga bon och övervintra till exempel i marken, i stockbyggnader och trädhögar. Solitärbina övervintrar som fullvuxna larver eller som vuxna.

Humlorna är särskilt effektiva pollinerare och i egenskap av sociala insekter (som alltså lever i samhällen med en drottning, arbetare och drönare) finns det ofta gott om dem. En humla har alla egenskaper för en bra pollinerare: den kan transportera mycket pollen och flytta sig från en blomma till en annan inom samma växtart. Humlorna kan flyga i sämre och kyligare väder än bina. Humlorna är lurviga, vilket är en nyttig egenskap för blommorna eftersom pollenet fastnar bra i håren. Humlorna har också en särskild förmåga att skaka om blommorna så att pollen lossnar från ståndarna. Man har sett humlor besöka blommorna hos nästan 30 odlingsväxter och åtminstone 200 prydnadsväxter och 300 vilda växter. Bara den unga drottningen övervintrar, ofta i en jordhåla.

Flugorna är inte lika effektiva pollinerare som de ovan nämnda arterna av bin, men deras betydelse är särskilt stor på platser där det finns bara ett fåtal bin (till exempel i norra Finland och på våtmarker). De vuxna blomflugorna är jämförelsevis effektiva pollinerare och de är viktiga för många jordbruksgrödor såsom kummin och rybs. I larvstadiet äter en tredjedel av blomflugarterna små rovdjur som bladlöss och bladloppor som är skadliga för jordbruket. Blomflugorna är ofta väldigt håriga och påminner om steklar. Fuktiga mikroklimat är lämpliga för den här gruppens förökning. De andra tvåvingarna kan vara nyttiga, ofarliga eller skadliga för jordbruket. Av myggorna är till exempel hårmyggan (Bibio) en bra pollinerare på våren.

Lönsamheten på gården

Produktionen på din gård är beroende av den biologiska mångfalden (biodiversiteten). Exempelvis får du pollineringstjänster av pollinerarna, medan rovinsekterna fungerar som naturliga skadedjursbekämpare på dina åkrar och markorganismerna producerar gratis gödselmedel för dina åkrar. Naturen på din gård erbjuder dig alltså olika slags ekosystemtjänster som, om de används rätt, förbättrar din gårds avkastning och ger dig kostnadsinbesparingar.

Den biologiska mångfalden hjälper till att bevara och återställa ekosystemtjänster. Organismsamhällen med många arter är tåliga mot störningar och återhämtar sig snabbare och bättre från dem än om arterna är få. Din gård är en viktig del av hela produktionen av ekosystemtjänster och därför måste du beakta att ekosystemtjänsterna ska användas på ett hållbart sätt.

Den biologiska mångfaldens lönsamhetsnyttor i ett nötskal:

  1. Du säkerställer att naturens ekosystemtjänster fungerar på din gård, för utan dem blir det problem med matproduktionen.
  2. En välmående natur inverkar på din gårds avkastning och ökar lönsamheten.
  3. En blomstrande biodiversitet på din gård producerar mervärde för gårdens marknadsföring och kommunikation samt för jordbrukets image.
  4. Du får jordbruksstöd för att sköta den biologiska mångfalden.
  5. När den biologiska mångfalden är i skick på gården förbättras produkternas image och varumärke.
  6. Du kan produktifiera den biologiska mångfalden, dvs. omvandla den till en tjänst som väcker intresse.
  7. Du låter också kommande generationer få njuta av naturen, såsom svalor, backnejlikor eller till exempel spovar.

Mångfald ger inbesparingar

En ökning av den biologiska mångfalden på din gård ger dig kostnadsinbesparingar på många sätt.

  • Minska behovet av kvävegödsel på dina åkrar genom att du på åkrarna sår en fånggröda som efter skörden samlar in kväve från marken och hindrar det från att sköljas ut i vattendrag. Kvävefixerande bakterier får kolhydrater av sina värdväxter och ger dem kväveföreningar i gengäld. Kvävefixerande bakterier lever bland annat i rotknölarna på ärtväxter. En del kvävefixerande bakterier behöver inte ens en särskild värdväxt.
  • Lär dig att känna igen ogräs, sjukdomsalstrare och växtskadegörare så att du kan använda växtskyddsmedel bara när det faktiskt behövs. Undvik alltså att använda dem enligt gammal vana så sparar du in på växtskyddskostnaderna. Lägg märke till att det finns färre skadedjur i ett varierat växtbestånd.
  • Användningen av kemiska växtskyddsmedel och den arbetstid som åtgår till växtskydd går att minska också genom att du använder biologiska bekämpningsorganismer. Biologisk bekämpning av skadedjur används allmänt inom växthusodlingen, men kan också genomförs till exempel med hjälp av bin. Läs mer om ämnet på Finlands Biodlares Förbunds webbplats.
  • Markorganismerna återför de näringsämnen som bundits i växtrester till åkern och daggmaskarna bevarar markstrukturen och jordmånens kvalitet. När marken mår bra binder den mer kol och minskar klimatutsläppen. Läs mer om hur markhälsan påverkar din gårds åkrar.
  • Förutom dessa lönar det sig också för dig att ansöka om miljöersättning för din gård.

När du planerar att främja jordbruksnaturens biologiska mångfald på din gård ska du skriva upp de nuvarande kostnaderna och granska dem med utgångspunkt i de tips du fick ovan. Kan du till exempel spara genom en exaktare planering av hur du använder gödselmedel eller växtskyddsmedel? Eller kan du ta hjälp av någon teknik som används inom ekoodlingen fastän du odlar konventionellt?

Biologisk mångfald ger inkomster

En bra jordmån garanterar jämnare skördar

Din gårds avkastning ökar när du förbättrar markens växtkraft på dina åkrar och inför en mångsidigare växtföljd. Dessa minskar sjukdomstrycket på åkern och minskar risken för att skörden kraschar. Då behöver du inte heller använda lika mycket växtskyddsmedel, vilket betyder inbesparingar för dig. Maskarnas avföring är också utmärkt gödsel för dina åkrar. Också när extrema väder blir vanligare till följd av klimatförändringen är det allt viktigare att ha omsorg om markens biologiska mångfald och växtkraft.

Pollineringstjänsterna ger klirr i kassan

När du förbättrar pollinerarnas levnadsförhållanden på din gård ger pollinerarna dig större pollineringsnytta, vilket i sin tur innebär högre skördenivåer för dig. Till exempel Lehtonen (2012) bedömer att det pollineringsvärde som pollinerande insekter varje år producerar för kommersiella odlings- och trädgårdsväxter uppgår till cirka 50 miljoner euro.

Binas, humlornas, fjärilarnas, blomflugornas, skalbaggarnas och flugornas pollinering är viktig för att upprätthålla skördenivåerna inom jordbruket. Insektspollinering förbättrar skördarna av bland annat hallon, äpple, jordgubbar, vinbär, rybs, raps och bondböna.

Du får ett högre pris för jordbruksprodukterna

Konsumenterna är allt mer intresserade av hur maten och andra jordbruksprodukter produceras. Säkerställandet och förbättrandet av den biologiska mångfalden höjer varumärkesvärdet för företag som producerar till exempel ull, kött eller tjänster för turister.

Exempel på hur man kan produktifiera den biologiska mångfalden:

  • De inhemska lantraserna har många egenskaper som bidrar till produktifieringen av de nyttigheter man får av dem. Till exempel är lantrasfårens ull mycket högklassig, vilket innebär att du får ut ett högre pris för den.
  • Att låta boskapen beta på naturbeten eller vårdbiotoper kan hjälpa dig att få ut ett litet högre pris för köttet. Studera ämnet närmare på Naturbeteskött producenterna rf:s webbplats.
  • Främjandet av djurens välbefinnande är en del av varumärket för många företag som förädlar produkter. Till exempel är vissa företag redo att betala ett högre pris för mjölken från fritt betande kor.
  • Ett traditionellt landsbygdslandskap eller en våtmark som sjuder av liv är värdefulla objekt för ett turistföretag och därmed också trumfkort inom företagets marknadsföring. Våtmarkerna är också betydelsefulla rekreationsobjekt.
  • Ekoproducenterna får ett bättre marknadspris för sina produkter än för konventionella produkter.
  • Det lönar sig att börja samarbeta med ett turistföretag, eftersom det då är möjligt att till exempel sälja gårdens produkter direkt till konsumenten. Det här höjer gårdens profil och förbättrar jordbrukets image.

Stödsystemet tryggar basinkomsten

Den biologiska mångfalden får också mer stöd än tidigare under CAP-finansieringsperioden 2023–2027, då villkorlighet ersätter systemet med tvärvillkor. Vidare införs ett miljösystem som ingår i EU:s helfinansierade stöd och som är frivilligt för jordbrukarna. Inom miljösystemet beviljas arealbaserat stöd för åtgärder som gynnar miljön och klimatet och som är mer omfattande än de åtgärder som villkorligheten stipulerar.

Åtgärder inom miljösystemet är växttäcke vintertid, naturvårdsvallar, gröngödslingsvallar samt mångfaldsväxter såsom pollinerar-, landskaps- och viltväxter. För att bevara och främja biodiversiteten används dessutom miljöersättningar som är indelade i miljöförbindelser och miljöavtal.

Med ersättningarna för ekologisk produktion främjas ett ekologiskt produktionssätt och skapandet av ekosystemtjänster.

Vad menas med ekosystemtjänster?

Ekosystemtjänster är de nyttor som naturen ger människan. Nyttor är till exempel att naturen ger oss produkter och att vi får använda naturen för rekreation och som en källa till välbefinnande. På basis av nyttorna kan ekosystemtjänsterna indelas i försörjande tjänster, reglerande tjänster och stödjande tjänster samt kulturella tjänster. Man har försökt bestämma ekosystemtjänsternas ekonomiska värde, men det här arbetet är bara i begynnelseskedet.

Försörjande tjänster

Försörjande tjänster som levereras av jordbrukets ekosystem är till exempel växtodlings-, kött- och mjölkprodukter som används som föda, samt andra material från växter och djur såsom foder, fibrer, blommor, naturmedicin och gödsel. Energikällor som baserar sig på biomassa är utöver energigrödor också till exempel stallgödsel och halm. Vid sidan av föda, råvaror och energi räknas också jordbrukets genresurser ingå i jordbrukets försörjande tjänster.

Vilda bär och frukter, vilda örter och villebråd produceras i huvudsak utanför jordbruksmarkerna. En del vilda djur är ändå beroende av jordbruksmiljön – såsom rapphöna, fasan, ringduva och fälthare – eller trivs på åkermarker – exempelvis rådjur och vitsvanshjort eller i jordbrukets våtmarker såsom gräsand. Därmed kan man anse att också en del av viltet ingår i jordbrukets försörjande tjänster.

Reglerande och stödjande tjänster

Naturen producerar reglerande och stödjande tjänster för din gård. I dem ingår till exempel reglering av skadedjur och växtsjukdomar, bevarande av markstrukturen och markens producerande förmåga, biologisk kvävefixering, bevarande av skyddande livsmiljöer och pollinering av växter. Dessa är ekosystemprocesser som upprätthåller gynnsamma förhållanden för liv och jordbruksproduktion.

Kulturella tjänster

Enligt finländarna är landskapet en av de viktigaste ekosystemtjänsterna som jordbruksmiljön levererar. Ett vårdat jordbrukslandskap röner uppskattning, som ökar ytterligare om där också finns boskap som går på bete.

Kulturella tjänster som levereras av ekosystemen är också bland annat naturen som rekreationsmiljö samt estetiska värden och kulturarv. Utevistelser och naturutfärder i jordbruksmiljön är viktiga för såväl markägare som turister och likaså för lokala invånare. Mer än hälften av finländarna upplever att skötta åkrar och vårdbiotoper höjer landsbygdens rekreationsvärden.

Det ekonomiska värdet av ekosystemtjänster i Finland

Med hjälp av Naturresursinstitutets tjänst Lantbrukets totalkalkyl (luke.fi) kan man uppskatta att det ekonomiska värdet av åker- och trädgårdsväxter som odlats för användning som föda samt kött- och mjölkprodukter i Finland var cirka 3 miljarder euro år 2019. Om man beaktar också foder samt produktion av plantskole- och prydnadsväxter, växtodlingsinkomster, husdjursinkomster samt växthus- och frilandsinkomster var de sammanlagt cirka 4 miljarder euro om året.

Det är besvärligt att slå fast det ekonomiska värdet av viltbytet när det gäller åkerlevande villebråd, eftersom värdet inte bestäms på marknaden. I en kalkyl som uppgjordes av Naturresursinstitutet 2015 uppskattades det ovan nämnda viltbytets värde till cirka 6 miljoner euro per år. Resultatet beräknades genom att multiplicera viltbytets köttmängd med köttets kilopris samt genom att uppskatta vilken andel av bytet som kan anses höra till jordbrukets ekosystem.

Markhälsa

Varför är det lönsamt att sköta markhälsan?

Visste du att en mångfald av levande markorganismer upprätthåller och förbättrar markens bördighet och får grödorna att växa bättre på din gård?

Med tanke på en hållbar matproduktion är det alltså avgörande på vilket sätt du sköter mångfalden i de åkermarker som producerar mat.

Markorganismerna bryter ned organiskt material, sätter näringsämnen i omlopp och renar åkern från organiska främmande ämnen. Fastän det bland markorganismerna finns mikrober som orsakar växtsjukdomar, kan de också motarbeta dem.

Markstrukturen inverkar på nästan alla egenskaper och processer i marken. När vattnet absorberas snabbt minskar ytavrinningen på åkern. Liten ytavrinning minskar å sin sida risken för markerosion och utlakning av fosfor från åkern. De så kallade makroporerna är den viktigaste länken i markens uppbyggnad. Makroporer som uppkommer på naturlig väg i marken är till exempel maskgångar. Regnvattnet sugs lätt in i makroporerna och förs bort av tyngdkraften. När det är fuktigt sker gasutbytet i marken längs de största porerna i åkern. Ett dåligt gasutbyte leder å sin sida till att växternas rötter får mindre tillgång till syre och ökar utsläppen av kväve i gasform. Markens porer är också kanaler där rötterna kan växa.

Mångformig mark hyser ett stort antal daggmaskar och insekter. Daggmaskarna är verkliga mångsysslare i marken eftersom de gör marken porös, smular sönder växtrester och transporterar dem djupare ner i marken. På samma gång skapar de gynnsamma levnadsförhållanden för en mängd olika markorganismer i sitt tarmsystem och på väggarna till de gångar de gräver. Också småringmaskarna och skalbaggslarverna är viktiga markberedare. Daggmaskarna har en stor betydelse för markstrukturen och de anses därför vara kännetecknande för välstrukturerad jord.

Hur drar du nytta av markens biologiska mångfald?

Du kan ansöka om miljöersättning för jordbruket för många åtgärder som vidtas på gården och som främjar markens växtkraft och bidrar till en mångfald av levande organismer i marken. Under finansieringsperioden 2023–2027 kan du via stödet inom miljösystemet ansöka om ersättning för fleråriga miljövallar, vallar på naturvårdsåker och växttäcke vintertid på åkrar. Dessa åtgärder förutsätter ännu inte att du ingår förbindelse om miljöersättning.

Omsorg om markens biologiska mångfald är till nytta för dig också på annat sätt. Markens organismer kallas för nedbrytare. De fungerar som markens ”motor” och upprätthåller markens biologiska bördighet. Som jordbrukare får du gratis njuta av de många ekosystemtjänster som åkerjordens organismer bjuder dig på.

Markorganismernas ekosystemtjänster inverkar gynnsamt på:

Organiska föreningar och kol

  • Bryter ned organiskt material
  • Binder kol i marken, bildar hållbart organiskt material

Näringsämnen

  • Sätter näringsämnen i omlopp (framför allt N, P, S,), binder kväve från atmosfären
  • Bildar kvävefixerande rotknölar tillsammans med baljväxter
  • Bildar svamprötter med ett flertal gräs- och vedartade växter (mykorrhizasvampen hjälper växterna att ta upp näringsämnen, i synnerhet fosfor, och vatten)

Infosnutt om kväve: I den finländska åkerjorden finns i genomsnitt 60–100 kg kväve per hektar bundet till mikrober. En del av detta kväve är ganska lätt för växterna att ta upp. Största delen av markens kväve är i organisk form. Av markens totala kväveinnehåll finns cirka 1 procent i mikroberna. När man odlar ekologiskt sker kvävegödslingen i huvudsak med hjälp av baljväxter, eftersom till exempel en klövervall kan binda upp till 80–100 kg kväve per hektar. Året efter baljväxten kan du alltså minska kvävegödslingen avsevärt.

Vattenhushållning

  • Förbättrar markstrukturen (bland annat daggmaskarnas lodräta gångar)
  • Förbättrar ytjordens aggregatstruktur, vilket förhindrar att ytan eroderar och slammar igen

Växtsjukdomar

  • Kväver växtsjukdomar på naturlig väg, biokontrollmikrober och biopesticider
  • Kväser skadedjur (bland annat trådaktiga svampar som fångar rundmaskar i marken)

Skadliga ämnen

  • Bryter ner biologiskt nedbrytbara växtskyddsmedel och renar åkern
  • Bryter ner organiska skadliga ämnen (bioremedering)

Jordbrukarens hälsa

Mångfalden i åkermarken kan också stärka din motståndskraft och gynna din matsmältning. På sistone har undersökningar visat att detta är vad som sker när vi har att göra med mikroberna i naturen.

Hur kan du stärka markens biologiska mångfald på dina åkrar?

En tumregel för bättre markhälsa på din gård är: Undvik att packa till jorden, öka mångfalden i växtligheten och bevara mer växttäcke på åkermarken året om.

Sträva efter att bilda en mosaik av olika slags växtbestånd och växttyper i din jordbruksmiljö. Växter med vedartad stam erbjuder skugga och ett kraftigt rotsystem för markens mikroorganismer. Åkerholmar med träd och buskar på ett fält fungerar som viloplatser och skydd, inte bara för fåglar och insekter utan också för markorganismerna. Försök lämna också obehandlade områden i naturtillstånd samt ängar och mångfaldsremsor i landskapet. Många blommande ängsväxter och fruktträd är bra på att bilda mykorrhizasvampar.

Markens biologiska mångfald gynnas av:

  • Minimal markberedning
  • Botten-/fånggrödor, marktäckande växter
  • Mångsidig växtföljd
  • Fleråriga grödor
  • Tillskott av organiskt material såsom växtrester, organiska gödselfabrikat och stallgödsel
  • IP-odling, alternativ till kemiskt växtskydd

Markens biologiska mångfald försämras av:

  • Kraftig bearbetning
  • Svartträdor
  • Ensidigt urval av växtarter
  • Ettåriga grödor
  • Stora mängder mineralgödselmedel
  • Bortforslande av halm och växtrester
  • Användning av växtskyddsmedel med bred verkan

Känn igen tecknen på god och dålig markhälsa

Sköt om grundförbättringen av åkern

Se till att grundförbättringen av åkern (dränering, kalkning) är i skick och att markstrukturen är bra. Markorganismerna trivs bäst i porös jord vars pH-värde ligger nära neutralt. Att vända ner växtresterna i jorden och gödsla med lämpliga mängder ammoniumkväve – alltså undvika alltför mycket gödsling – bromsar upp försurningen.

Bevara en bra markstruktur

  • Förebygg markpackning. Undvik att köra med tunga maskiner på fuktig mark. Det räcker länge innan en förtätning som uppkommit i markskikten försvinner.
  • Undvik kraftig och upprepad markbearbetning, eftersom det är till skada för daggmaskar och trådlika svampar och påskyndar nedbrytningen av organiskt material
  • Skydda ytjorden med ett växttäcke. Levande växtlighet torkar upp jorden och skapar organiskt material.
  • Se till att det finns organiskt material på markytan, eftersom det bidrar till att förbättra markens aggregatstruktur och hindrar att ytjorden slammar igen.

Öka mängden organiskt material i marken

Använd helst odlingsmetoder som tillför organiskt material till marken.

Sådana är exempelvis:

  • Organiska gödselmedel och jordförbättringsmedel
  • Vallar och andra fleråriga odlingsväxter med kraftigt rotsystem
  • Växelbruk och växtföljd

Med fleråriga miljövallar, vallar på naturvårdsåker och omfattande växttäcke på åkrarna under vintern sköter du effektivt om markens växtkraft. Med de här åtgärderna minskar du erosionen, förbättrar markstrukturen för en lång tid framåt och ökar markens innehåll av organiskt material.

Låt inte skadliga ämnen komma in i åkermarken

Halten av skadliga ämnen i marken kan lokalt vara anmärkningsvärt hög, även om den totala spridningsmängden inte ens är stor. De verksamma ämnena i dagens växtskyddsmedel är syntetiska organiska föreningar, vilket innebär att markens mikrober kan bryta ned dem.

  • Använd växtskyddsmedel med eftertanke. Mikroberna i marken renar marken effektivt från organiska främmande ämnen. Nedbrytningshastigheten är kopplad till mikrobernas aktivitet, men hastigheten varierar enligt omständigheterna.
  • Undvik tungmetaller och organiska skadliga föreningar som är svåra att bryta ned, såsom flamskyddsmedel, läkemedel eller hormoner. Mikroberna förmår inte avlägsna tungmetaller från marken.
  • Sådana ämnen som kraftigt påverkar till exempel markens surhet, dvs. pH, ska du tillsätta bara i måttliga mängder i åkermarken.

På många gårdar används täckmaterial och fiberduk som är gjorda av plast. I åkermiljön smulas plasterna till små mikroplaster. Man känner ännu inte tillräckligt bra till mikroplasternas eventuella skadliga effekter i marken. I några undersökningar har man upptäckt att mikroplaster försämrar markens vattenhållningskapacitet och orsakar ändringar i organismernas sammansättning.

Odla ett mångsidigt urval växtarter på åkrarna

Undvik ensidig monokulturodling och odling där markytan är bar under en lång tid. Odla helst ett mångsidigt urval växtarter. Alla växtrester och sekret som utsöndras från rötterna är bra näring för markens mikrober.

Rekommenderade odlingsåtgärder är:

  • Mångsidig växtföljd
  • Blandade växtbestånd, bottengrödor
  • Fleråriga växter med kraftigt rotsystem, vallar
  • Växter som förbättrar markstrukturen
  • Användning av miljövallar vid markvården.

Välj växtarter med olika typer av rotsystem

Det finns stora skillnader mellan rotsystemen hos olika växtarter:

  • antalet rötter
  • växtdjup (hastighet, antal)
  • tillväxtdynamik
  • rötternas tjocklek.

Särdrag hos olika växtgruppers rotsystem:

  • Tvåhjärtbladiga växter: en grov huvudrot som tränger in i kompakt jord
    • till exempel rybs och kummin
  • Fleråriga växter: hinner utveckla ett stort rotsystem, den långa växtperioden varar till sent in på hösten
  • Höstsorter: hinner utveckla ett stort rotsystem till våren
  • Växter med djupgående rötter: gör gångar i marken och torkar upp den samt producerar organiskt material
  • Växter med utbrett rotsystem: inverkar på en stor jordmängd
    • till exempel havre och rörflen
  • Växter med tätt rotsystem: marken torkar upp, det bildas många hål och gångar och en jämn spridning av organiskt material i marken
    • till exempel engelskt rajgräs och rörsvingel

Växter som bildar symbios i växtens rötter:

  • Baljväxterna bildar tillsammans med kvävefixerande bakterier rotknölar som binder kväve.
  • Växter som bildar svamprot (mykorrhiza): ett brett spektrum av åker- och vallväxter såsom spannmål, baljväxter (utom lupin), trädgårdsbär och fruktträd
    • Lägg märke till att kålväxter, bovete och andra slideväxter, samt amarantväxter såsom quinoa, inte bildar svamprot.

Ha helst djur på bete

Naturbeten och långvarig betesgång på åkermark bildar en mosaikartad jordbruksmiljö på naturlig väg. Tack vare betesgången är växtligheten mångsidig och betesdjurens spillningshögar förser markens organismer med näring. Betesgången kan vara skadlig för markorganismerna på de platser där djurtätheten är stor, som vid dricksplatserna.

Läs mer om naturbeten här (linkki teemaan luonnonlaidun)!

Hur vet du att dina insatser har varit till hjälp för markens biologiska mångfald?

Det är svårt att direkt kunna se markens biologiska mångfald, eftersom organismerna i huvudsak är mycket små eller osynliga. Du kan ändå ta en spade med jord och räkna hur många maskar där finns och försöka identifiera de vanligaste arterna som daggmask och åkerdaggmask. Du kan observera markorganismernas verksamhet genom att bedöma nedbrytningen av organiskt material, till exempel genom att undersöka hur fjolårets halm har brutits ned eller genom att gräva ner material i marken och följa med hur det bryts ned. Läs mer om ”kalsongtestet” på webbplatsen för Finlands vetenskapsjournalisters förbund (på finska).

Mångfalden i växtligheten och en bra och jämn tillväxt är vanligen tecken på att markorganismerna är verksamma. Om marken mår bra finns det också en mångfald av levande organismer i marken.

Markens biologiska mångfald i ett nötskal

Mångfalden av levande organismer i marken är enorm och bildar mer än en fjärdedel av hela världens biodiversitet. Markorganismerna bryter ned organiskt material och cirkulerar ett flertal näringsämnen (i synnerhet N, P och S). Markorganismerna renar också åkern från organiska främmande ämnen.

Markstrukturen inverkar på nästan alla egenskaper och processer i marken. De så kallade makroporerna, som är porer vars diameter överstiger 0,03 mm, är i nyckelposition. Makroporer som uppkommer på naturlig väg i marken är till exempel maskgångar. Regnvattnet sugs lätt in i makroporerna och förs bort av tyngdkraften. När vattnet absorberas snabbt minskar ytavrinningen och därmed risken för markerosion och utlakning av fosfor från åkern. Ytjordens aggregat binds samman av mikrobernas slemutsöndringar och svamptrådar. När det är fuktigt sker gasutbytet i marken längs nätverket av makroporer. Ett dåligt gasutbyte leder å sin sida till att växternas rötter får mindre tillgång till syre och ökar utsläppen av kväve i gasform. Markens porer är också kanaler där rötterna kan växa.

Mängden markorganismer i finländska åkermark (Palojärvi m.fl. 2002)

Grupp av organismer

[enhet]

Förekomst

Mikrober dvs. mikroorganismer

[st kg-1]

0,25–1 * 1010

 

[kg N ha-1]

60–100 (ca 1 %)

Mikrofauna

[st kg-1]

 

     Nematoder

 

4 000–19 000

Mesofauna

[st kg-1]

 

     Hoppstjärtar

 

60–330

     Kvalster

 

80–320

     Små ringmaskar

 

30–390

Makrofauna

[st m-2]

 

     Daggmaskar

 

0–99

Mikroberna, dvs. mikroorganismerna, hör till de minsta invånarna i marken. De viktigaste grupperna är bakterier, som i huvudsak är encelliga, och arkéer samt trådlika mikrosvampar. Trots sin minimala storlek har mikrobcellerna i åkerjordens bearbetningsskikt bundit upp till 80–100 kg kväve. Markfaunan indelas i grupper enligt storleken: mikrofauna 2–100 µ; mesofauna 0,1–2 mm; makrofauna >2 mm.

Naturbeten  

Vad menas med naturbete?

Med naturbete avses en äng eller ett område med inga eller bara ett fåtal träd som ligger i jordbruksmiljö, men inte på en åker, som inte gödslas och dit man inte för foder. Förutom traditionella betesmarker och ängar kan bland annat skogsholmar och obearbetade skyddszoner som länge fungerat som betesmark vara naturbeten. Ett naturbete sköts genom betesgång eller slåtter. I den här texten avser termen naturbete de allmänna naturtyper och områden som nämns ovan. Om du ansöker om stöd för ett naturbete ska du studera stödvillkoren och den tillhörande terminologin på Livsmedelsverkets webbplats.

Lägg märke till att ett naturbete i sitt nuvarande tillstånd inte är en vårdbiotop, men med tiden kan naturbetet utvecklas till en sådan. Ibland kan det vara svårt att skilja ett naturbete från en vårdbiotop, och därför ska du hos din egen NTM-central ta reda på om man har inventerat vårdbiotoper i området eller be att en rådgivare kommer för att ge en bedömning av det potentiella naturbetes- eller vårdbiotopområdet.

Vårdbiotop: Vårdbiotoper är torra och friska ängar, hagmarker och skogsbeten som är formade av traditionell boskapsskötsel och vanligen hyser livsmiljöer med många arter. De har producerat vinterfoder för boskapen eller fungerat som betesmark. Vårdbiotoperna har av tradition skötts genom slåtter eller betesgång. De har varken gödslats, bearbetats eller besåtts. Läs mer om vårdbiotoper i webbhelheten som handlar om dem.

Hurdan nytta har din gård av ett naturbete?

Ett naturbete är till nytta för din gård från såväl landskaps- som mångfaldssynpunkt. På naturbetena lever ett rikt urval levande organismer och rentav utrotningshotade arter. Om naturbetet ligger intill en åker, besöks åkern av pollinerare och andra nyttoinsekter från naturbetet som också gynnar odlingen.

Du kan rädda det för dig viktiga landskapet genom att sköta området som naturbete. När du röjer ett igenvuxet område får du ett mångsidigare landskap på din gård. Ett naturbetesområde kan också bli ett besöksmål som ger mervärde åt ett turistföretag.

Landskapet blir mångsidigare

Ett naturbete gör landskapet mångsidigare och varierande på din gård. Du kan till exempel lämna landskapsträd på naturbetet, öppna upp landskapet, anlägga en öppen äng på din gård eller skapa kantzoner med varierande arter.

För många påminner ett landskap med naturbeten också om de traditionella landsbygdslandskapen. Landskapet är till stor glädje inte bara för gårdens ägare utan också för bilister som kör förbi. Landskapsvärden är till nytta i synnerhet för turistföretag, eftersom ett naturbete med betande djur är en intressant sevärdhet för turister. Naturbetet har alltså ett högt landskapsvärde.

Växt- och djurarterna blir mångsidigare

Naturbetena är riktiga mångfaldsoaser, eftersom vegetationens uppbyggnad och den mosaikartade naturen ökar mångfalden av arter. De lockar till sig fler växt-, svamp-, insekts- och fågelarter till jordbruksmiljön tack vare det stora antalet varierande livsmiljöer för olika arter. Ju fler arter det finns i jordbruksmiljön, desto bättre mår hela gården och dess omgivning. När arterna är många finns det fler naturliga bekämpare av växtsjukdomar och skadeinsekter.

I synnerhet betande djur ökar den biologiska mångfalden. Spillningshögar hyser en mängd olika insekter som är näring för rovinsekter, små däggdjur och fåglar som till exempel starar och svalor. Spillningen ökar aktiviteten hos betesmarkens marklevande organismer och många olika slags nedbrytare bekämpar parasiter.  

Skötseln av naturbeten har som mål att minska på markens näringsinnehåll, eftersom många krävande ängsväxter kräver en näringsfattig jordmån. När området sköts väl kan också sällsynta växter väckas till liv under årens lopp. Frön av dessa växter kan ha lagrats i markens så kallade fröbank. År för år blir det alltmer fängslande att följa med hur floran och faunan utvecklas när du märker hur ditt arbete har påverkat naturen och dess mångfald.

Produktionsdjurens välbefinnande ökar

Betesgång är bra för djuren. De får utöva sitt artspecifika beteende, äta, vila och röra sig fritt. På naturbeten med olika terrängformationer får djuren varierande motion och variationsrikedomen bland växtligheten erbjuder mångsidig näring som kan höja djurens motståndskraft. Betesgång är bra för djurens muskel- och klövhälsa.

Målet för skötseln av naturbeten

Skötseln av naturbeten har som mål att minska på markens näringsinnehåll, eftersom många krävande ängsväxter kräver en näringsfattig jordmån. Ett viktigt mål för skötseln av naturbeten är också att hålla området öppet, så att ljus och värmestrålning når ner till marken. Detta skapar nya viktiga platser för växtligheten och insekterna att leva på och områdets mikroklimat blir varmare.

När området sköts väl kan också sällsynta växter väckas till liv under årens lopp. Frön av dessa växter kan ha lagrats i markens så kallade fröbank. År för år blir det alltmer fängslande att följa med hur floran och faunan utvecklas när du märker hur ditt arbete har påverkat naturen och dess mångfald.

Hur känner du igen ett lämpligt naturbete?

På många gårdar kan man hitta ett objekt som lämpar sig som naturbete, också på din gård. För att hitta ett lämpligt naturbete ska du börja med att betrakta din gårds omgivning och natur med nya ögon. Ett naturbete är nödvändigtvis inte rikt på arter vid första ögonkastet, men genom att granska terrängen kan du hitta tecken på att området är lämpligt som naturbete.

Hur känner du igen ett bra naturbete:

  • Det har någon gång använts som betes- eller slåttermark
  • Det har inte bearbetats på flera decennier
  • Där växer ett blandat trädbestånd och mest lövträd
  • Det är ett öppet eller halvöppet område med ängskaraktär
  • Det går enkelt att restaurera genom röjning
  • Det producerar tillräckliga mängder foder under hela växtperioden
  • Det är tryggt för djuren
  • Det går lätt att gärda in och övervaka
  • Det är tillräckligt stort för det betande djurslaget

Med följande frågor kan du bedöma om området lämpar sig som naturbete:

  • Finns det något att äta för de betande djuren på området, till exempel olika slags gräsväxter eller hö?
  • Finns det tecken på att området tidigare använts som betesmark? Är det glest med grenar längst ner på de äldre träden? Finns det kanske gamla stenmurar, taggtrådsstängsel eller andra konstruktioner som tyder på tidigare betesgång?
  • Växer det gamla stora träd eller fläckar med ängsväxter på området?
  • Hittar du sällsynta ängsväxter eller arter som trivs i karg natur på området?

Om du svarade ja på ens en av frågorna ska du överväga att ta området i användning som naturbete. Den bästa tidpunkten att granska naturen är på senvåren och försommaren. Om du inte har betesdjur kan du till exempel bjuda ut området som sommarbete till gårdar i närheten. Kom ändå ihåg att i så fall ingå ett skriftligt avtal om skötseln, eftersom ett bra planerat samarbete ligger i allas intresse. Läs mer om ämnet på Laidunpankkis webbplats och studera guiden om Avtalsbaserad betesgång: https://www.laidunpankki.fi/laidunnustietoa.

Genom slåtter är det enkelt att sköta till exempel små och jämna områden. Maskinell slåtter lämpar sig för jämna, torra och stenfria områden. Med slåtter blir både landskapet och floran mycket unika. Härnäst får du information om skötseln av naturbeten genom såväl betesgång som slåtter.

Planera skötseln av naturbetet

När du har försäkrat dig om att området är lämpligt som naturbete bör du göra upp en plan för skötseln av området. Om du ansöker om stöd för naturbetesobjektet ska du noggrant studera Livsmedelsverkets stödvillkor och göra upp en skötselplan till exempel med en rådgivare som är insatt i stödvillkoren. Om du får stöd för objektet är skötselplanen obligatorisk och den måste följas noggrant.

Om du har betande djur

Enklast sköter du naturbeten genom betesgång. Lägg märke till att betesgången måste planeras i förväg och följas upp under betesperioden. Kom ihåg att du också kan fråga andra gårdar om dina egna djur kan gå på bete hos dem.

Fundera åtminstone på följande när du planerar betesgången:

  1. Tidpunkten för när betesgången inleds, det vill säga när du släpper ut djuren på bete.

Tips: Vanligen lönar det sig att släppa ut djuren på bete redan tidigt på våren, eftersom växtligheten på betesmarken är i kraftig tillväxt och djuren har tillgång till näringsrik föda i stora mängder. Om djuren betar på strandbeten måste du ändå fästa uppmärksamhet på fåglarnas häckningstider, eftersom djuren kan trampa på fåglarnas bon.

  1. Betestrycket, alltså hur många betande djur du har på ett visst område.

Tips: Betestrycket kan vara högt de första åren, eftersom avsikten är att göra området näringsfattigt. Ge ändå akt på betestrycket under hela betesperioden så att djuren har tillräckligt att äta. Bered dig på att reglera betestrycket mellan åren och också under växtperioden. Det kan alltså hända att du måste hämta bort djuren eller en del av dem från betesmarken tidigare än planerat.

  1. Indelning av betesmarken i skiften, det vill säga att du lämnar en del av området i vila för en tid under växtperioden eller för hela sommaren.

Tips: Genom skiftesindelning kan du inverka på att det finns tillräckligt med föda för djuren på betet under hela växtperioden. Skiftesindelning skyddar också eventuella hotade växter på området. Genom skiftesindelning kan man också minska på parasittrycket. Under viloåret får växtarterna på skiftet en möjlighet att sätta frö och sprida sig kraftigare.

När du planerar ett viloår ska du ändå beakta Livsmedelsverkets stödvillkor, om du har ansökt om stöd för objektet.

  1. Byggande av stängsel och eventuella gångbroar, alltså hurdana stängsel du bygger och om djuren behöver gångbroar till fuktiga ställen.

Tips: Från allra första början är det skäl att satsa på bra och hållbara stängsel. Det ger dig sinnesro.

Lägg märke till att om det rör sig många stora rovdjur i området kan de vara nödvändigt att bygga ett rovdjursstängsel. Du kan skydda djuren också med hjälp av boskapsvaktande hundar.

  1. Väderskydd för djuren, med andra ord fundera på om betesmarken ger djuren tillräckligt skydd under olika väderleksförhållanden.

Tips: För nötkreatur räcker det med träd att söka skydd under, men fåren kan behöva ett skyddstak på mer öppna områden.

Det finns skillnader mellan betande djur

  • Får: Trivs också i svårframkomlig terräng, men inte så bra på fuktiga betesmarker. Äter inte vad som helst, så utöver betesgång kan slåtter behövas på området, framför allt där det växer högt gräs. Fåren äter inte heller växtlighet med grovt strå, vilket betyder att de är nyttigast som betesdjur när vegetationen är ung. De är ändå effektiva när det gäller att avlägsna främmande arter, de äter till exempel gärna jättebalsamin. Fåren är mottagliga för parasiter.
  • Nötkreatur: Trivs på alla slags betesmarker och lämpar sig också för fuktiga betesmarker såsom strandbeten. Nötkreaturen är populära betesdjur eftersom de inte är kinkiga.
  • Häst: Trivs på många olika slags betesmarker. Äter växtligheten mycket grundligt men kan trampa upp stigar på mer känsliga områden.
  • Gemensam betesgång: Två eller flera djurslag får gå på bete på samma betesmark samtidigt eller efter varandra. Du kan använda får och kvigor eller får och dikor med kalvar för gemensam betesgång. Hästar, får och nötkreatur samsas också på samma bete. På gemensamma betesmarker slits betesmarken jämnare och antalet oätna fläckar minskar.

Om du inte har betande djur

Det finns många möjligheter att sköta naturbeten även om du inte själv äger djur. Du kan till exempel på webbplatsen https://www.laidunpankki.fi/ lägga ut ett meddelande och erbjuda betesmark för djurgårdar i närområdet. Kom i så fall ihåg att göra upp en skriftlig plan över skötseln tillsammans med djurens ägare.

Mindre områden kan du också sköta genom slåtter. Slåtter är arbetsdrygt, men också belönande, eftersom resultatet blir ängar med mycket unik sammansättning av arter.

Om du planerar att sköta naturbetet genom slåtter ska du beakta följande när du planerar skötseln:

  • Om växtligheten i området är mycket frodig är det skäl att slå den två gånger på sommaren under de första åren. Första slåttern görs innan de frodiga arterna, som höga gräs och hundkäx, börjar blomma.
  • Du behöver olika slags redskap för slåttern. Vilka slåtterredskap har du själv och hur lämpar de sig för att slå området? Kan du utföra mångsidig slåtter av växtligheten i området?
    • Lägg märke till att ett naturbete måste slås med redskap som har skärande kniv.
  • Fundera på hur du hanterar slåtterresterna. För att markens näringsinnehåll ska minska måste slåtterresterna föras bort från området. Du kan till exempel kompostera slåtterresterna eller ge dem som foder till exempel till en boskaps- eller hästgård i grannskapet.
  • Närmare anvisningar om slåtter kan du läsa i anvisningarna om skötsel av vårdbiotoper (linkki tulossa myöhemmin).

Beakta också följande när du planerar

  • Finns det sällsynta eller utrotningshotade arter på objektet eller ligger det i ett Natura 2000 -område eller ett skyddsområde? Om du inte är säker, kan du be en rådgivare eller en sakkunnig vid NTM-centralen att ta reda på saken. Vanligen får sådana områden användas som betesmark, men bevarandet av hotade arter kan kräva att du anpassar vissa skötselåtgärder, till exempel avgränsar det område där djuren får beta. Om betesmarken ligger i ett Natura 2000 -område eller ett skyddsområde förutsätter det att du följer fridlysningsbestämmelserna för området och planerar skötseln mer ingående. För sådana områden är det skäl att be NTM-centralens sakkunniga om råd.
  • Att ha djur på bete på naturbetesområden kan bidra till att du får ut ett litet högre pris för köttet. Läs mer om varumärkesbyggande för naturbeteskött på Naturbeteskött producenterna rf:s webbplats.
  • För ett turistföretag kan närheten till ett naturbete vara ett trumfkort. Fundera på hur du i din marknadsföring för fram naturbetesobjektets naturvärden och de nyttor som mångfalden av arter på objektet innebär för den finländska naturen.
  • Ibland krävs det tid, ork och i början av skötseln också pengar för att sköta området. Fundera på din egen ork och dina möjligheter att förbinda dig vid långsiktig skötsel av området samt varifrån du kan få finansiering för skötseln.

Hur sköter du ett naturbete?

Börja med grundläggande iståndsättning

Många naturbeten behöver allra först iståndsättas grundligt. Grundläggande iståndsättning betyder främst att man röjer och tar bort träd och sly, avlägsnar gamla taggtrådar och bygger stängsel. Kom ihåg att marken inte får bearbetas eller gödslas. Bered dig också på att avlägsna problematiska växter från området. Problematiska växter är sådana som sprider sig snabbt och blir frodiga, såsom nässla, hallon och skadliga främmande arter som lupin och jättebalsam. Bered dig på att den grundläggande iståndsättningen tar tid. Det mest arbetsdryga skedet är att föra bort de röjda och fällda träden från området.

Sköt naturbetet på lång sikt

Börja med regelbunden betesgång eller slåtter på området efter iståndsättningen eller jämsides med den. Följ med hur effektiv betningen är, framför allt i början. Vid behov kan du komplettera skötseln med slåtter och genom att avlägsna problematiska växter och skadliga främmande arter.

Naturbetets mångfalds- och landskapsvärden når sin fulla glans inom cirka tio år, beroende på utgångsnivån för naturbetet.

Följ med

  1. Hur arterna utvecklas

Det är fascinerande att följa med hur arterna på naturbetet utvecklas. Frön av sällsynta arter kan ha sparats i marken och börjat växa när förhållandena blir gynnsamma i och med skötseln av betesmarken. När växtarternas mångfald på området ökar, kan också nya fågel- eller insektsarter flytta dit. Skötseln av området kan skapa ett mycket unikt landskap som finns bara på din gård.

  1. Betestrycket

Betestrycket på naturbetet får till en början vara högt, men inom några år är det skäl att dra ner på det. Också sommarvädret påverkar betestrycket. En regnig sommar kan det vissa år finnas mer att beta, medan du under en torr sommar kanske måste minska betestrycket jämfört med normala somrar.

Olika arter drar nytta av olika slags betestryck och tidpunkter för betesgången. Betestrycket kan variera enligt tidpunkt och område, och variationen ökar den biologiska mångfalden. Emellanåt kan området bli överbetat, men då måste det vila under en längre tid. Djurens välbefinnande och foder i tillräckliga mängder är det viktigaste på betesmarken. Du kan bättre skydda områdets sällsynta arter genom att dela in området i flera betesskiften.

  1. Frodighet och främmande invasiva arter

Om betestrycket eller slåttern inte är tillräckliga, börjar området bli frodigare och växa igen med buskar. Till exempel vide är snabbväxande och gör att landskapet växer igen. Om du ser tecken på att området blir för frodigt ska du öka betestrycket eller slå det område där växtligheten är för frodig. Transportera bort slåtterresterna så att den frodiga tillväxten stannar av. Om du märker att betesgång eller slåtter inte är tillräckliga åtgärder för att hålla trädplantor och sly borta från området, ska du röja plantorna när de är så unga som möjligt så att arbetsinsatsen minimeras.

Ge akt på förekomsten av skadliga främmande invasiva arter, som lupin och jättebalsam. Om du lägger märke till en skadlig främmande art på området ska du börja bekämpa den genast, eftersom bekämpningen försvåras i takt med att arten breder ut sig. Fastighetens ägare är skyldig att sköta om att främmande skadliga arter förstörs eller att de hindras från att sprida sig. Läs mer om ämnet på webbplatsen vieraslajit.fi

  1. Djurens välbefinnande

Det viktigaste under betesperioden är att ge akt på hur djuren mår. Fäst avseende vid djurens hälsa och på om foderproduktionen på området räcker till eller om djurantalet behöver minskas. Se till att djuren har tillräckligt skydd mot olika slags väder.

På naturbetena är risken för parasiter större än på åkerbeten, vilket beror på kontinuerlig betesgång och att marken inte bearbetas. Fuktiga förhållanden ökar risken för parasiter i synnerhet hos får. Placera lammen på så rena och parasitfria beten som möjligt. Minska parasittrycket med hjälp av viloår och bra betesrotation.

Njut och berätta om resultaten!

Det är belönande att sköta ett naturbete! För att du konkret ska kunna följa med resultaten av skötseln ska du föra en skötseldagbok. På så vis kan du bättre följa med hur området utvecklas och så kommer du ihåg hurdan skötsel som gett goda resultat på området och vilka åtgärder det inte lönar sig att vidta på nytt. Också en utomstående rådgivare kan hjälpa dig att uppmärksamma exempelvis ändringar i områdets artsammansättning.

Om din gård till exempel har ett konto på sociala medier, är det också bra att berätta för dina följare om det viktiga arbete som du utför för den biologiska mångfalden och djurens välbefinnande.

Vardagliga gärningar

Varje gård drar nytta av den biologiska mångfalden

En av jordbrukarens viktiga uppgifter är att ha omsorg om jordbruksnaturens biologiska mångfald, och att utöka den vid sidan av odlingen är något som kan göras på varje gård. En mångsidig natur både ger inbesparingar och syns som reda pengar till exempel när skördenivåerna ökar. Alternativen och metoderna varierar något enligt gårdens naturförhållanden: är gården belägen invid vattendrag eller i ett skogigt område eller vilken är gårdens produktionsinriktning eller tidigare markanvändning.

Du kan främja biodiversiteten både på odlingsskiftena och på de områden som inte är åker och ibland kan lösningarna vara riktigt enkla att genomföra.

Uppmärksamma också att du kanske gör vissa saker enligt gammalt mönster. Emellanåt är det bra för var och en av oss att stanna upp och fundera på vad vår egen verksamhet har för följder. Det viktigaste är att du är nyfiken och intresserad av att främja biodiversiteten!

Vad har din gård för nytta av en mångsidig natur?

  • Naturens egna processer minskar bland annat skadedjurs- och växtsjukdomstrycket.
  • Bättre levnadsförhållanden för pollinerare inverkar positivt på skördens mängd och kvalitet.
  • Mångfalden av markorganismer höjer markens avkastande förmåga och garanterar jämnare skördenivåer.
  • När du lämnar de åkrar och kantzoner som är svåra att utnyttja inom produktionen som mångfaldsområden, sparar du tid och produktionsinsatser för mer lönsamma skiften.
  • Ett mångsidigt landskap fungerar som visitkort för landsbygden och jordbruket. Konsumenterna är mer och mer intresserade av hur maten produceras och hur miljöfrågor beaktas på gårdarna.
  • Främjandet av naturens mångfald är en viktig imagefaktor som går att produktifiera och som kan synas i produktens pris.
  • Det finns också en mängd olika stödformer för att främja mångfalden. Studera stödvillkoren på Livsmedelsverkets webbplats.

Planera och samla in erfarenheter kring din egen gårds möjligheter att främja den biologiska mångfalden. Vid planeringen ska du beakta de vardagliga sysslorna på din gård, dina egna resurser och också fundera på hur du kan samarbeta med andra gårdar. Med en bra planering kan du förbättra miljöns tillstånd och samtidigt göra produktionen på din gård mer effektiv. Undersök din gårds omgivning både i terrängen och på kartan så att du upptäcker gårdens mångfaldsobjekt. Du kan också låta göra upp en miljöplan för din gård med bistånd av en rådgivare som är insatt i mångfaldsfrågor. Leta fram en lämplig rådgivare i Rådgivarregistret: https://tilaneuvojat.ruokavirasto.fi/#/f

Gynna växtlighet på åkerrenar och längs diken

Åkerrenarna är en viktig livsmiljö för de arter som trivs på åkrar. På åkerrenarna växer det ofta många olika arter som erbjuder näring och platser för bobygge och övervintring för bland annat insekter. På dikeskanterna kan fåglar och små däggdjur söka skydd för åkermaskiner och rovdjur.  

När du slår åkerrenarna ska du ta hänsyn till att många fåglar bygger bo i gräset på renar eller i buskage. Slå renarna först efter utgången av juli eller senare. Om du inte slår renarna varje år eller om du då och då lyfter upp slåtterkniven i luften får du ett annat slags växtlighet på renarna.  

Hög växtlighet på åkerrenarna erbjuder organismerna skydd också på vintern. Du kan öka mångfalden på så vis att dina åkrar har så breda renar som möjligt. Lägg ändå märke till att om du anlägger en åkerren som är bredare än det som anges i stödvillkoren, måste du grunda ett separat jordbruksskifte av åkerrenen vid stödansökan.

Lämna kvar enstaka träd på åkerrenarna förutom ängs- och gräsväxterna. Det här kräver litet planering och fundering, för det enklaste vore ju att bara slå alla åkerrenar på en gång. Till exempel vide är emellertid bland de första växterna som erbjuder föda för pollinerare på våren och därför är det särskilt viktigt att spara dem längs dikena. Under växtperioden kan djuren söka skydd för rovdjur, hetta och blåst under träd och buskar. Du kan förbättra binas och fjärilarnas levnadsförhållanden genom att anlägga trädalléer och häckar.

Ett träd eller en buske som lämnats kvar på åkerrenen växer snabbt och därför måste också de beskäras då och då. Träd och stolpar på ett öppet fält är utkiks- och sångplatser som många fåglar gillar. På många gårdar har man betraktat landskapsträden i flera generationer. Om man alltför ivrigt går in för att röja åkerrenarna förnyas inte landskapsträden. Lägg märke till att trädens och buskarnas rötter lätt tränger in i dräneringssystemet, så kom ihåg att ta bort träden och buskarna i närheten av dräneringsbrunnar och utfallsöppningar.  

Planera diken på nytt

Sköt regelbundet om att vattenhushållningen på dina åkrar fungerar. Du kan förbättra mångfalden i samband med rensning av diken genom att göra små gölar längs åkerkanterna eller genom att bredda en del av ett kantdike. Då lagras det vatten i diket under en längre tid. Med grävmassorna kan du fylla svackor på åkern. Om du gör gölar får du mer grävmassor som du kan använda för grundförbättringar av åkern. När du planerar diket litet mer i stället för att gräva det spikrakt och format, så ökar du mångfalden.

Mångsidig odling

Typiskt för dagens odlingslandskap är stora skiften och vidsträckta fält med en enda gröda, men också på sådana gårdar finns det många möjligheter att främja den biologiska mångfalden.

Några praktiska tips på hur man gör odlingen mångsidigare:

  • Välj olika växtarter på åkerskiften som ligger intill varandra, även om du odlar bara ett fåtal grödor.
  • Odla turvis vår- och höstsådda grödor i växtföljden.
  • Dela in stora skiften i jordbruksskiften.
    • Tips: En särskilt effektiv metod att främja mångfalden är att mitt på ett stort skifte lämna remsor där man sår blommande växter mellan de odlade jordbruksskiftena. Detta lämpar sig för stora (över 10 ha) skiften, men kräver noggrannare planering. Bered dig ändå på lite extra arbete i samband med sådden och när du ritar in jordbruksskiften vid stödansökan.
  • Utöka urvalet av odlingsväxter med produktionsgrödor av olika växtfamiljer, såsom balj- och oljeväxter, så att du utöver att få en bra förfrukt också ökar markens biologiska mångfald. När alla odlingsskiften har en mångsidig växtföljd ökar mångfalden i odlingslandskapet på din gård helt på naturlig väg. 
    • Bondböna, rybs, bovete och klöver är bra nektarförande växter för vilda pollinerare.
    • Vallväxtlighet som är avsedd som gröngödsling är utmärkt som förbättrare av markens växtkraft.
    • Klöver är en bra kvävefixerare. En nektarförande växt förbättrar å sin sida markstrukturen med sin djupa pålrot.
  • Odla växter som sås på hösten och lämna ett växttäcke över vintern. De ger näring och skydd åt arterna på åkern under höst och vinter. Också i naturen är marken täckt av växtlighet. Vid direktsådd och regenerativ odling bearbetas åkern mindre än annars.
  • Minskad bearbetning är till fördel för marken, men behovet att bekämpa ogräs kan öka. Med tanke på mångfalden har också bearbetning sina goda sidor, eftersom vissa arter, som exempelvis den hotade ortolansparven, föredrar bar mark på sitt revir.

Använd växtskyddsmedel kontrollerat

Det har bara forskats litet i hur växtskyddsmedel eller deras nedbrytningsprodukter inverkar på den biologiska mångfalden. Många ogräs är viktiga näringsväxter för insekter som i sin tur äts av fältfåglar och däggdjur. Genom att ta i bruk ekologiska odlingsmetoder kan du minska växtskyddsmedlens skadliga effekter. Om du odlar olika produktionsgrödor mångsidigt kan du variera mellan de växtskyddsmedel du använder. Det här förebygger uppkomsten av ogrässtammar som är resistenta mot olika ämnen. 

När du bestämmer tidpunkten för bekämpningsåtgärderna ska du beakta fåglarnas och andra djurs bon och kullar, sprid alltså växtskyddsmedel nattetid när det är vindstilla. De flesta viktiga pollinerarinsekter är inte aktiva på natten och ämnet sprids inte till omgivningen när vädret är lugnt.

Förhindra växtsjukdomar genom bra växtföljd och samodling. Ett problem vid användning av växtskyddsmedel är ofta att man samtidigt dödar skadeinsekternas naturliga fiender. Sänk skadedjurstrycket på så vis att du odlar blommande växter i blandningen, eftersom de ger bättre levnadsförhållanden för skadeinsekternas naturliga fiender och för pollinerarna.

Ett bra exempel på samodling är att odla bondböna och vete som blandat växtbestånd. Det krävs nya kunskaper om hur man bärgar och marknadsför skörden av blandningen och det går enklast att genomföra på en husdjursgård. En form av samodling är att man sår de olika arterna i remsor intill varandra. Det är enklare att hantera skörden från en samodling i remsor än från en vanlig samodling, men planeringen och sådden tar mer tid i anspråk. 

Läs mer om samodling: https://www.ilmastoviisas.fi/tietopaketit/sekaviljelylla-satovarmuutta-ja-ymparistohyotyja/ 

En utmaning för odlingen av höstgrödor är ofta de luckor i växtligheten som utvintringsskador orsakar. Små luckor ska du, beroende på arealen, sköta genom slåtter med trimmer eller slåttermaskin i stället för med växtskyddsmedel. Du kan beså hela skiftet med en bottengröda och få stöd för fånggrödor som ersättning för besväret. Vitklöver som bottengröda binder kol och kväve från luften och producerar nektar med sina blommor. I en lucka på ett skifte med höstgröda kan du också anlägga ett mångsidigt blommande växtbestånd.

Utnyttja potentialen hos kantzoner och områden som inte är åkermark

Åkrarnas kantzoner, åkerholmarna och andra små områden som står utanför den aktiva odlingen kan vara riktiga mångfaldsoaser. Kantzonerna erbjuder skydd, näring och möjligheter till bobygge för insekter, fåglar och däggdjur. Kantzonerna ligger mellan olika naturtyper såsom åker och skog och därför finns där ett mångsidigt urval arter.

Också omgivningen kring lador, stenhögar, häckar och gläntor där det växer frodig vegetation på små impedimentytor är viktiga för många organismer.

När du sköter kantzoner och områden som inte är åkermark ska du fundera på var det finns behov av skötselåtgärder och var de inte behövs, och vad du strävar efter med skötseln. Vid kontrollerad vildvuxenhet behöver en del områden skötas och restaureras med lätt hand, medan en del kan lämnas helt utan skötsel. Det är ingen idé att städa upp i onödan, eftersom det tar din arbetstid i anspråk och minskar mångfalden. 

Spara och bevara följande på din gård:

  • Snårskog och granplantori grupper, eftersom de fungerar som skydds- och häckningsplatser.
  • Trädalléer, eftersom de skyddar växterna och marken mot vind och erosion.
  • Död ved i form av torrakor och lågor, eftersom död ved erbjuder livsmiljöer och näring för tusentals olika arter av organismer, bland annat insekter, svampar och mossa samt arter som bygger bon i håligheter. Olika trädarter och förmultningsfaser har egna specialiserade arter. I synnerhet grova murkna träd är värdefulla för mångfalden.
  • Gamla lövträd. Asp, sälg och ädla lövträd är särskilt värdefulla.
  • Videbuskar, eftersom de är vårens första nektarförande växter. 
  • Små impedimentytor, eftersom kardborre- och tistelväxter är föda för småfåglar såsom steglitsor och nässelplantor är föda för nässelfjärilens larver. 
  • Lador, gärdsgårdar och gamla stockbyggnader, eftersom en tredjedel av Finlands bin och humlor bygger bon i håligheter. Förutom i murkna träd kan de alltså också bygga bon i gamla byggnader. Växtlighet med många olika arter kring byggnader ger näring och skydd åt bin och humlor. 

Skydda och gynna

  • Öka variationen på en kantzon genom röjning och lätta gallringar. Öka antalet skikt i trädbeståndet och gynna lövträd.
  • Bevara snårskogar och undvik att röja dem alltför kraftigt på en gång. På så vis växer det inte upp så mycket sly och du behöver inte röja på nytt. Du kan toppa en del av granplantorna och hålla dem lågväxande genom regelbunden toppning, så att plantan blir tätare och ger mer skydd.
  • Använd inte växtskyddsmedel på kantzoner. 
  • Gör rum för blommande lövträd såsom hägg, rönn och sälg, buskar som producerar bär och enbuskar, ädla lövträd och landskaps- och boträd vars krona växer sig stor.
  • Håll omgivningen kring stenmurar, stenhögar och lador fri från sly.
  • Öka mängden död ved. Av en del träd som ska gallras bort kan du göra konstgjorda stubbar genom att kapa av dem på några meters höjd. Lämna stammar kvar på marken för att murkna i både skuggiga och gassiga miljöer. 
  • Samla in kvistar och röjningsrester i högar. Lämna kvar en del av högarna som platser där insekter kan bygga bon och övervintra och för bort resten för att minska frodigheten.
  • Bevara slåttergläntorna öppna genom slåtter eller röjning. Utarma jordmånen genom att du för bort slåtterresterna.
  • Sköt gamla vårdbiotoper och halvöppna kantzoner genom slåtter. Särskilt värdefulla är gassiga och näringsfattiga objekt med mångsidiga arter av mer sällsynt förekommande ängsväxter, bin och humlor samt fjärilar.
  • Håll gassiga bara markfläckar öppna. Placera alltså inte virke, balar eller jordmassor på dem. Röj dem för att bekämpa slyet. Bevara fläcken eller gör nya genom att försiktigt skrapa ytjorden med en skopa. Avbränning är också ett sätt att öka antalet gassiga fläckar, men fäst då särskild avseende på säkerheten.
  • Lämna en del av gräsmattan på gårdsplanen oklippt och låt den förvandlas till en gårdsäng. Du kan också så frön av inhemska ängsväxter. Slå vägrenarna först när ängsblommorna har blommat ut. 
  • Bekämpa främmande invasiva arter genast när du upptäcker dem.

Mer betesgång

Alla former av planerad betesgång ökar den biologiska mångfalden. Särskilt värdefull är betesgången på naturbeten och vårdbiotoper, men också åkerbeten och små betesområden kring gårdscentrum är viktiga bör det gäller att öka mångfalden bland arterna, såsom insekter, markmikrober och fåglar. I spillningshögar lever en mängd olika insekter som utgör näring för rovinsekter, små däggdjur och fåglar, exempelvis starar och svalor. Spillning ökar markorganismernas aktivitet och nedbrytare av många olika slag bekämpar parasiter.  

Du kan iståndsätta och sköta igenvuxna områden genom betesgång, som är en förmånlig metod på stora områden som är svåra att sköta med människokraft eller maskinellt. Betesdjuren är också effektiva bekämpare av främmande arter. Betesgången ger oss dessutom rekreationsvärden och upplevelser. 

Boskapsgårdarna bör öka betesgången av många orsaker. Djur som går på bete mår bättre och är friskare, eftersom de kan röra sig fritt på betesmarken och utöva sitt artspecifika beteende. Motion är bra för djuren och deras klövhälsa. På naturbeten kan man utnyttja den växtlighet som växer vilt och då kan åkervallarna användas för produktion av vinterfoder. Betesgång på stränder, skyddszoner och våtmarker minskar näringshalten i marken och förbättrar vattendragets tillstånd.   

Om du inte själv har boskap kan du erbjuda lämpliga betesområden åt andra boskapsgårdar eller hyra djur för landskaps- och naturvård på din gård under sommaren. Också boskapsgårdarna kan bjuda ut sina djur till andra gårdar för att iståndsätta naturbeten eller vårdbiotoper eller till kommuner för att sköta grönområden.

www.laidunpankki.fi är en tjänst där man kan söka betesdjur eller meddela om lediga djur eller betesmarker. 

Inrätta skyddsplatser

Skyddsplatser för insekter

Av balar, riskvistar, stubbar och grova stammar som annars är besvärliga att utnyttja anlägger du en skyddsplats för insekter på ett åkerfält. Välj platsen så att den inte stör åkerarbetena alltför mycket. Skyddsplatsen ska vara så stor att också fåglar och små däggdjur som söker föda på åkern kan ta skydd där. På så vis kan du ersätta lador och andra objekt som försvunnit från landskapet och som inte längre används inom modernt åkerbruk. Så småningom ändrar skyddsplatsen form och där utvecklas livsmiljöer för andra arter. 

Du kan inrätta en skyddsplats också på en kantzon utanför åkern. Ett lämpligt ställe kan hittas också kring elstolpar, flyttblock eller motsvarande hinder på åkern. Välj helst en varm och solig plats i skydd för vinden. Välj ändå inte en livsmiljö som redan av naturen är viktig för insektsarterna såsom en gassig ängsglänta eller bar fläck.

En tillfällig skyddsplats som är större än en ar måste inrättas till ett eget jordbruksskifte. Om skyddsplatsen är mer bestående ska du dra bort den från basskiftets areal.

Skyddsplatser för insekter

Du kan lägga till fler skyddsplatser för fåglar genom att sätta upp fågelholkar. På lador eller elstolpar kan du sätta upp en holk för tornfalken som jagar gnagare på åkrarna. Du kan också göra konstgjorda bon eller konstruktioner för svalor så att deras lerbon håller sig bättre.

Bekämpa invasiva främmande arter

Vad är främmande arter?

Främmande arter är sådana arter av organismer som inte hör hemma i Finland. En främmande art klassas som skadlig när den orsakar uppenbara olägenheter för de ursprungliga arterna eller åsamkar skada för ekonomin, hälsan eller annan verksamhet. Skadliga främmande arter får inte släppas ut i miljön, föras in i landet, innehas, födas upp eller odlas, transporteras, förmedlas, släppas ut på marknaden, säljas eller överlåtas på annat sätt.

Som skadliga främmande växtarter inom hela EU klassas jättebalsamin, jättelokor och gul skunkkalla. I den nationella förteckningen över främmande arter ingår blomsterlupin, vresros, parkslide, jätteslide och hybridsliden Fallopia x bohemica, sandlupin, hampstånds, vattenpest och apelsinbalsamin.

Låt ändå inga främmande arter sprida sig i omgivningen, inte heller sådana som inte finns med på EU:s lista över främmande arter.

Varför ska man bekämpa invasiva främmande arter?

Främmande arter försvagar den biologiska mångfalden och ekosystemtjänsternas funktion. De tränger undan vilda växter som är viktiga för pollinerare och då försämras den pollineringstjänst som pollinerarna bistår med. Det här kan påverka skörden och skördens kvalitet hos växter som är beroende av pollinering. Främmande arter kan konkurrera om utrymme med en växt som producerar skörd och leda till skördeförluster. Ett sorgligt välkänt exempel är flyghavren som snabbt tar över ett åkerskifte om den inte bekämpas. Bestämmelser om bekämpning av flyghavre har utfärdats genom en speciallag. Bekämpning av främmande arter orsakar också extra kostnader för gården.

Vissa främmande arter utgör ett omedelbart hot mot människors och djurs hälsa, såsom de brännskador som jättelokorna orsakar. Främmande arter som sprider sig kraftigt via sitt rotsystem kan söndra grunden till en byggnad och täppa till dräneringsrör. I vattendrag kan främmande arter ta över ett vattenområde genom sin snabba tillväxt och försämra vattenkvaliteten, vilket påverkar rekreationsvärdet eller tagandet av vatten.

Kontrollera regelbundet om det förekommer främmande arter på din gård

Främmande arter kan sprida sig till din gård på många olika sätt: från vägrenar, längs vattendrag, med vilda djur, från grannfastigheten eller med utsädespartier och jordmaterial. Ansvaret för att bekämpa en främmande art ligger hos markägaren, med andra ord hos dig, fastän arten oavsiktligt har spridit sig till din fastighet.

Också tillsammans med utländska fröpartier (bland annat frön av landskapsväxter, fågelfrön) kan det spridas nya besvärliga ogräs till dina åkrar. I och med att klimatet blir varmare kan ogräsen bli fler och fler. Sådana är till exempel hönshirs och svinamarant som har dragit nytta av de senaste årens heta somrar.

Hur bekämpar du invasiva främmande arter?

Odla inte främmande arter med avsikt. Förstör alla förekomster av främmande arter på din fastighet. När det gäller att bekämpa främmande arter är förebyggande insatser, tidig upptäckt och snabb bekämpning de enklaste och mest kostnadseffektiva metoderna. Börja alltså bekämpningen genast. Du kan utföra bekämpningen i samarbete med grannfastigheternas ägare. Om förekomsterna är utbredda eller svåra kan du be om hjälp av kommunens miljömyndigheter eller föreningar som ordnar talkon för bekämpning av främmande arter.

Bekämpningsmetoderna varierar enligt vilken främmande art det handlar om. De vanligaste bekämpningsmetoderna är nedklippning eller slåtter, plockning, att gräva upp plantorna med rötter, täcka in dem, hålla svartträda eller bekämpa kemiskt. Också betesgång kan vara en effektiv metod på utbredda och svårforcerade objekt. Genom bete har man framgångsrikt bekämpat åtminstone jättebalsam, blomsterlupin och plantor av jätteloka. En närmare presentation av olika bekämpningsmetoder enligt art ges nedan.

I vilket fall som helst ska du aldrig föra växtrester av främmande arter från bekämpningsområdet eller trädgården ut i naturen. Om du har slagit en främmande växt före blomningen kan du lämna växtresterna kvar på platsen för att torka och förmultna. Om växterna redan har hunnit blomma, eller om det finns rötter med i bekämpningsavfallet, ska du samla in växtresterna i sopsäckar och förstöra dem tillsammans med bland- eller energiavfall eller föra säckarna till avfallsstationen. I hemkomposten får du bara sätta sådana växtdelar som inte kan föröka sig.

Så här bekämpar du de vanligaste invasiva främmande arterna

Gruppen ättelokor, Heracleum persicum

I Finland förekommer tre arter av jätteloka: jätteloka, tromsöloka och bredloka. Jättelokornas blomstängel är 2–5 meter hög. Stjälken är hårig och rödfläckig. Jättelokorna är mycket konkurrenskraftiga och har därför spridit sig till en mängd olika livsmiljöer såsom åkrar, åker- och vägrenar, skogar och stränder. Omfattande förekomster förhindrar att området används för rekreation. Till exempel jätteloka som har spridit sig över hela tomten kan medföra att värdet på fastigheten och marken sjunker.

Jättelokorna är skadliga för människans hälsa. När växtsaften reagerar med solljus på hud, kan det uppstå allvarliga hudsymtom som påminner om brännskador och som läks långsamt. 

När du bekämpar jätteloka ska du klä dig i täckande skyddsutrustning. Påbörja bekämpningen av jätteloka på våren när plantorna är små. Du kan bekämpa enstaka exemplar av jätteloka mekaniskt så att du kapar växtens huvudrot med en stickspade på 10–20 cm djup. Första årets plantor med svaga rötter kan du rensa bort. Förhindra att nya frön bildas och sprider sig genom att du kapar blomställningen innan den hinner bli brun. Ett mindre bestånd kan du täcka med svart, tjock plast eller fiberduk som inte släpper igenom ljus. Också upprepad nedklippning hindrar växtens fotosyntes och försvagar växtens livskraft efter hand. Det är lättast och säkrast att slå ner växtligheten när den är låg.

Jättebalsamin, Impatiens glanduliflera

Jättebalsamin är en ettårig gräsväxt med saftig stjälk. Växten sprider sig med frön. Jättebalsaminen bildar stora växtbestånd som stjäl utrymme av den ursprungliga vegetationen. Jättebalsaminen har ett litet rotsystem och den binder inte jorden på samma sätt som fleråriga växter gör. Jättebalsaminen trivs i synnerhet på stränder och i lundskogar.

Grunden i bekämpningsarbetet är att hindra jättebalsaminen från att sätta frö. Små förekomster kan du enkelt rensa bort, eftersom rotsystemet är så litet. Att klippa ned växtligheten före blomningen, senast i början av juli, har visat sig vara en effektiv bekämpningsmetod. Efter nedklippningen kan du lämna kvar växtresterna att förmultna eller kratta ihop dem i högar. Lägg märke till att också mycket små individer av jättebalsamin, som är mindre än 10 cm höga, kan blomma. Bekämpa växten flera gånger per sommar i några års tid. När du bekämpar blommande växter ska du samla in blomställningarna i sopsäckar och föra bort dem från bekämpningsområdet. 

Blomsterlupin, Lupinus polyphyllus

Blomsterlupin är en flerårig ärtväxt som sprids via frön och rötter. Lupinens rotsystem binder kväve från atmosfären och göder sitt växtunderlag. Längs vägar och på ängar tränger lupinen undan hotade ängsväxter och då försvinner också de insektsarter som är beroende av dessa växter. Lupinen duger inte som föda för dagfjärilar eller deras larver, vilket innebär att också antalet dagfjärilar minskar när lupinen breder ut sig. Blomsterlupinens pollen innehåller en giftig alkaloid, lupanin, som kan ha negativa konsekvenser för bland annat humlornas reproduktion.

Det är besvärligt att bekämpa blomsterlupin, eftersom växten bildar frön med lång grobarhet och den har en stor rotstock som håller sig livskraftig i flera år. När du bekämpar lupin ska du förhindra fröbildningen genom att kapa blomstänglarna innan fröna mognat. Det bästa sättet att bli av med utbredda och täta växtbestånd är regelbunden nedklippning eller slåtter 3-4 gånger under växtperioden i flera års tid. I södra Finland är det skäl att börja klippa ner eller slå växtbeståndet redan i början av juni. Du kan också rensa bort nya och små förekomster, men lupinen har en kraftig och förgrenad rotstock som försvårar bekämpningsarbetet. Du kan täcka in förekomsterna med svart, tjock plast eller fiberduk som inte släpper igenom ljus.

Våtmarker

Våtmarken är naturens eget filter. När våtmarkerna saktar ner vattenflödet, sjunker suspenderat material i vattnet till våtmarkens botten. Vattenlevande växter och bakterier och andra mikroskopiskt små organismer tar upp näringsämnen ur vattnet, vilket avsevärt minskar näringsflödet till andra vattendrag.

Våtmarker på en lantgård:

  • frodiga och delvis igenvuxna naturliga vatten
  • en våtmark som är uppdämd eller anlagd genom grävning
  • kant-, teg- och utfallsdiken (i synnerhet om de är täckta av växtlighet eller om de breddats och försetts med översvämningsplatåer)
  • översvämmade ängar
  • gölar med stillastående vatten på våren eller efter regn
  • strandområden som betats.

På våtmarker trivs helt andra arter än i annan jordbruksmiljö.

Längs iståndsatta diken och bäckar och på stränderna kring våtmarker trivs alla arter som lever i jordbruksmiljö. Här finns det föda, skydd och vatten för pollinerare och andra insekter, småfåglar och till exempel fältharar och rådjur. Under vattenytan kan man hitta vattenödlor, trollsländans larver, fiskar och kräftor.

Om du anlägger en våtmark blir arterna på din gård ännu mångsidigare än förut – även om mångfalden på gården redan skulle gynnas också på andra sätt.

Vad har din gård för nytta av våtmarker? 

  1. Du kan ta improduktiva åkrar i bruk

Ny dränering gör gott och förbättrar markens växtkraft på många blöta och översvämmade åkerskiften. På vissa skiften är det ändå inte lönsamt att täckdika. Då kan det vara till nytta att skrapa bort och ta till vara matjorden från åkern och med den höja markytan på mer produktiv åker. Den blöta åkern gör du om till en våtmark eller en översvämningsplatå. Slutresultatet är bra åkermark som ger dig skördar och inkomster samt en våtmark där bredvid. Placera täckdikena, utsädet och gödselmedlen på de åkrar där de producerar mest skörd! 

Det är nödvändigtvis inte dyrare att anlägga en våtmark och höja den intilliggande åkerns yta än att täckdika ett besvärligt område. Med tanke på din gårds långsiktiga lönsamhet kan det rentav vara en bättre lösning att anlägga en våtmark.

  1. Du kan utnyttja åkerdikena bättre för att ta kontroll över vattnet

Dikena mellan bra odlingsåkrar rymmer vanligen inte några stora våtmarker. Då är det skäl att fundera på att göra om diket till en översvämningsplatå. Den breddar diket, men dikeslinjen förblir oförändrad så odlingsarealen ändras inte nämnvärt.

Översvämningsplatå: Dikets eller fårans vattenledningsförmåga kan förbättras genom att man gräver en fåra i två nivåer. Dikeskantens övre del grävs då till en översvämningsplatå, medan fårans botten lämnas som den är. Beroende på jordmån och strandvegetation ligger en översvämningsplatå vanligen 40–60 cm högre än lågvattenfårans botten och vattnet stiger upp till översvämningsplatån när diket svämmar över. För att undgå erosion sparas lågvattenfårans vegetation. I lågvattenfåran som blir under översvämningsplatåerna finns det tillräckligt vatten för organismerna också när vattenflödet är litet och den kontinuerliga strömningen hindrar fåran från att slamma och växa igen.

Ett dike med en översvämningsplatå är bredare än ett vanligt dike och därför ryms mer vatten att rinna i diket under översvämningar. Då stiger vattnet inte lika högt. När fåran har en svagt sluttande slänt växer det mer växtlighet på slänten och det frigörs mindre jord från dikeskanterna, vilket annars gör att dikets botten slammar igen. En smalare sidofåra fungerar då också bättre och behöver inte rensas så ofta. Mindre skötselåtgärder innebär besparingar och bättre lönsamhet på lång sikt.

Av grävmassorna från en översvämningsplatå får du också bra fyllnadsjord att fylla svackor på dina åkrar.

  1. Du får en vattenreservoar med tanke på torrt väder

Våtmarkerna är naturens egna vattenreservoarer. Våtmarkerna innehåller vatten också när åker- och skogsdikena torkar ut. Därifrån får du bevattningsvatten till åkern och trädgården. För pollinerare, framför allt bin, är det livsviktigt med en vattenkälla nära kupan. Våtmarken är en plats där också vilda djur kan dricka.

  1. Du kan tygla översvämningar

Under vårflöden och störtregn kan våtmarkerna lagra mycket vatten.

Exempel: När vattnet i ett hundra meter långt och en meter brett dike stiger en halv meter, rymmer dikesfåran 50 kubikmeter vatten. Om du anlägger en halv hektar stor våtmark på platsen, rymmer den 2 500 kubikmeter vatten, alltså 50 gånger mer än en vanlig dikesfåra, i samma situation.

Våtmarkerna fungerar som mellanreservoarer för översvämningsvatten och bromsar upp vattnet på avrinningsområdena. Tack vare dem blir det mindre översvämningar nedströms, eftersom vattnet rinner långsamt ut till avrinningsområdet. När snön har smält eller när det har slutat regna börjar vattnet i våtmarken sjunka och samtidigt räcker vattnet nedströms till för en lång tid framåt. 

  1. Du säkerställer ett rent vattendrag också för andra

Ju renare vatten som rinner vidare från din gård, i desto bättre skick är bäckarna, åarna och sjöarna nedströms samt i slutändan Östersjön. Också en enskild åker, ett dike och en våtmark utgör en del av en större helhet. Allt som görs på gården är av betydelse. 

Hurdana gårdar är lämpliga för våtmarker?

Störst behov av vattenskydd och iståndsättning av livsmiljöer finns på gårdar som odlar mycket ettåriga grödor, som har lutande åkrar, erosionskänsliga jordarter eller stora sammanhängande åkerskiften. Grundtorrläggning av åkrar är ändå vardag på alla gårdar och därmed måste du också uppmärksamma främjandet av vattenskyddet och bevarandet av vattenlivsmiljöer på din gård.  

Vattenförvaltning ingår också i de arbeten som ska utföras på din gård. Med vattenförvaltning menas hur du kan bromsa upp vattenflödet direkt när du har kunnat leda bort det från åkern där det annars skulle störa odlingen. Behoven och möjligheterna i samband med vattenförvaltning beror på hurdan gård du har. Vattnet känner inte till några ägogränser, utan det kan hända att det bästa stället att rena torrläggningsvattnet från dina åkrar ligger på grannens mark. Samarbete mellan gårdar är nyckeln till att ni på bynivå kan granska hur ni kan iståndsätta våtmarker, bygga översvämningsplatåer och rena vattnet på avrinningsområden.

Inspektera fuktiga ställen och dikesrenar på din gård från våtmarksperspektiv. Du kan också begära hjälp av en rådgivare som insatt i våtmarker och grundtorrläggning.

Hur känner du igen en lämplig plats för våtmark? 

På våren när du går en runda kring åkrarna och funderar på när du kan börja med vårbruket, ska du på samma gång granska naturligt fuktiga platser och dikesrenar på din gård. Märk ut dem till exempel på en karta, så att du kommer ihåg dem när du fortsätter planeringen.

Undersök möjligheterna att anlägga en våtmark eller översvämningsplatå åtminstone på följande ställen: 

Sänkor som är fuktiga eller översvämmas på åkrar, i skog och på impediment. Sänkorna är besvärliga att odla eller skogen växer dåligt på dem. 

  • Går det att dämma upp sänkan så att där samlas vatten och du kan anlägga en våtmark? 
  • Går det att skrapa bort och ta till vara ytjorden och göra en översvämningsplatå eller en våtmark?
  • Går det att höja åkerns yta och förbättra odlingen genom att föra mer jord till platsen? 
  • Finns det någonstans en sättning där det behövs fyllnadsjord? Finns det något ställe där man kan ta jord så att det samtidigt bildas en våtmark eller en översvämningsplatå?

Diken som borde rensas. De är igensatta och svämmar över.  

  • Går det att rensa fåran på ett nytt sätt? Skulle det gå att anlägga en översvämningsplatå och en djupare sedimenteringsbassäng för suspenderat material på lämpliga ställen? Finns det sättningar på närliggande åkrar där fyllnadsjord kunde vara till hjälp för odlingen?

Gamla gropar för ler- och gyttjetag på åkerkanter och åkerholmar.

  • Är det möjligt att styra dikesvatten från åkrar och skog så att det cirkulerar via groparna? 
  • Går det att öppna fåran så att översvämningsvattnet kan rinna till bassängerna?

Låglänta strandområden, svackor, kärr

  • Går det att leda vatten till området genom ytavrinning via ett nytt dike eller ett rör?
  • Går det att bygga en låg fördämning på stranden så att översvämningsvatten hålls kvar på området för att renas?
  • Lämpar sig området för betesgång? Strandängar eller översvämmade ängar som är täckta med vatten under vår och sommar är ofta bra betesområden på sensommaren. Betesgång är det bästa sättet att sköta våtmarkernas översvämningsområden och stränder.

Gör upp våtmarksplanen omsorgsfullt och i tid

När du planerar att anlägga en våtmark, ska du till först fundera på vad målet för våtmarken är. Anlägger du den med tanke på vattenskydd, rekreationsanvändning, fåglar eller jakt? Att anlägga en våtmark är bara det första steget, eftersom en fungerande våtmark också kräver regelbunden skötsel.

Det krävs yrkeskunskap att planera och anlägga en våtmark, och därför är det skäl att anlita en våtmarksexpert. Kom ihåg att det kan behövas tillstånd till exempel av grannen när du har tänkt anlägga en våtmark. Sätt dig alltså noga in i kraven för planeringen och gör upp planen med omsorg.

Nedan får du några tips som du bör beakta vid planeringen av en våtmark och ansökan om finansiering:

  1. Uppgörande av en våtmarksplan:

Gå före vårbruket runt dina åkrar under vårflödestiden. Skissa upp platser för en våtmark eller översvämningsplatåer till exempel på en karta och skriv samtidigt ner dina idéer. Efter det bokar du antingen en våtmarksplanerare till gården på sommaren eller reserverar tid för ditt planeringsarbete i din kalender. 

Gör höjdmätningarna av området senast på försommaren genast efter vårbruket. Senvåren är den bästa tiden för avvägning, eftersom vattnet har sjunkit, det är enkelt att röra sig på åkerkanterna och växtligheten ännu inte är så hög som på sensommaren. För mätning av höjdskillnader behöver du ett avvägningsinstrument. Med det mäter du områdets höjder så att du kan bedöma möjligheterna att höja vattenståndet, hur hög fördämningen ska vara eller hur mycket som måste grävas. På översvämmade åkrar är vattnet ett bra avvägningsinstrument på våren, och då är det bra att anteckna nivån på översvämningsvattnet.

Nuförtiden är det möjligt att få exakt höjdinformation med hjälp av laserskannat material. På adressen Kartta.paikkatietoikkuna.fi finns ett terrängmodellverktyg som också är till nytta vid planeringen av en våtmark. Från Lantmäteriverket kan du beställa exaktare höjdmaterial, men för att använda det behöver du ett geodataprogram. Med den här information kan du ändå spara in på terrängarbetet när du gör upp planen. 

Beakta redan i planeringsskedet att du senast i samband med stödansökan måste meddela hur våtmarken eventuellt inverkar på åkerarealerna.

  1. Uppgörande av ansökan om finansiering: Skriv klart planen eller ge en expert i uppdrag att göra den klar senast på hösten, så att du hinner ansöka om finansiering. Om du ansöker hos NTM-centralen om finansiering för en icke-produktiv jordbruksinvestering hinner du skriva klart planen också under vintern och våren.

På Livsmedelsverkets webbplats kan du läsa mer om stödet för en icke-produktiv investering och om stödvillkoren.

Invänta beslutet om finansieringsansökan, eftersom man vanligen inte får påbörja arbeten som finansieras innan beslutet kommit. Studera alltså stödvillkoren noga.

  1. Efter beslutet om finansieringsansökan: Konkurrensutsätt de nödvändiga maskinarbetena och beställ rören och fördämningsanordningarna genast när du får finansieringsbeslutet. Gör offertbegäran skriftligt och motivera noggrant varför du valde precis den här entreprenören eller produkten. Det tar vanligen 2–3 år att genomföra ett våtmarksprojekt. Se till att maskinerna och anordningarna är klara och att de ställen som ska dämmas upp och grävas är utmärkta i terrängen liksom också höjdmärkena, så att arbetena kan påbörjas.

Hjälp med anläggning och skötsel av våtmarken

Här får du några tips på hur du anlägger och sköter våtmarken!

  • En uppdämd våtmark gör du på sommaren eller hösten när det är torrt. Torr mark bär maskinerna bättre, marken hålls samman och det går att bygga fördämningar av den. Fundera på om en schaktmaskin skulle lämpa sig för att bygga fördämningen eller flytta ytjord. Om arbetet görs på vintern händer det lätt att det blir kvar snö inne i fördämningen och när snön smälter bildas det ihåligheter i fördämningen som börjar läcka. Fördämningar som byggts på vintern måste vanligen slutföras på sommaren.
  • Grävda våtmarker görs ofta på vintern när marken bär stora maskiner och körning av jordmassor, men det bästa slutresultatet får du om arbetena kan utföras på tjälfri mark. Körplattor under grävmaskinen, bandtraktorer eller bandschaktare gör det möjligt att arbeta också på besvärliga ställen. På sommaren blir din grävda våtmark klar på en gång.
  • Rensa dikena och gräv översvämningsplatåer när det passar in i din växtföljd. Den bästa tidpunkten är vanligen efter att spannmålen är tröskad. Det är långt till vintern, marken är torr, vattenflödet litet och dikesrenarna och de jordmassor som jämnats ut på åkern hinner få ett växttäcke före vintern. 

En praktisk idé för iståndsättning av diken: Om dikeskanten vid ett skogsbryn inte är alltför stenig kan du försöka iståndsätta diket från skogshållet. Skogen kan vara den bästa platsen att gräva en översvämningsplatå och placera grävmassor på, eftersom man inte behöver använda värdefull åkermark till det. Av grävmassorna från översvämningsplatån kan du bygga till exempel en väg på åkerkanten som du kan använda när du jobbar i skogen. Samtidigt kan du hålla åkerkanterna lämpligt öppna. Gör slänterna sådana att du kan köra till exempel kross från åkerrenarna till dem. Om det här verkar som en vettig idé ska du överväga att låta avverka kantzonen vid åkern när skogsmaskinen kommer nästa gång. 

Observera att våtmarker, översvämningsplatåer och översvämmade ängar behöver regelbunden skötsel för att bevara sitt värde för vattenskyddet, naturen och landskapet. 

Ta alltså vara på tipsen om skötsel av våtmarker!

Tips om skötsel av våtmarker

  • Låt det inte växa träd på dammvallarna – röj eller kör vallarna med slåtterkross helst varje år. Vallen innehåller vatten och näringsämnen som gör att träden växer snabbt. Trädets rotsystem kan vara lika stort som hela fördämningen. Ett träd som växer på en vall som blivit blöt av regn kan falla omkull med rötter och allt om det blir storm. När rötterna stiger upp trasar de sönder fördämningen och vatten som nått översvämningshöjd kan krossa den.
  • Töm våtmarkens slamgropar när de börjar fyllas, eftersom det måste finnas rum för det suspenderade material som kommer från dikena. Om gropen fylls, för vattnet med sig suspenderat material längre ut i våtmarken där det är mycket svårare att få bort.
  • Reglera vattenståndet i våtmarken om det är möjligt, eftersom det är bra för våtmarken om vattenståndet varierar under året. På våren och försommaren under flödet och vårbruket är näringsbelastningen som störst, och då ska du hålla våtmarken fylld med vatten. Samtidigt tryggar du bra tillväxtförhållanden för vattenfåglarnas ungar. På sensommaren när det är torrt ska du låta vattennivån i våtmarken bli rejält lägre, så att där finns utrymme att lagra vattnet från störtregn. Till vintern minskar du vattennivån så att våtmarken kan ta emot vattnet från vinter- och vårflödena.
    • Tips: Med en V-formad strömningsöppning eller ett ”underflödesrör” kan du reglera vattenståndet i våtmarken enligt flödet. När det rinner litet vatten ryms vattnet att rinna också genom ett litet rör eller V-öppningens nedre del och vattenståndet sjunker eller är lågt. När det regnar och rinner mer vatten stiger vattnet snabbt och fyller våtmarken, översvämningsplatån och den översvämmade ängen. Samtidigt ökar vattenvolymen i området, vattnet stannar längre kvar och det suspenderade material och de näringsämnen som transporteras med vattnet stannar upp.
  • Röj bort vegetation, om det inte längre finns öppet vatten i våtmarken eller om det växer en stadig vassrugge eller buskar på översvämningsplatån. En lämplig mosaik av vegetation och öppet vatten är bra för naturen och landskapet.
  • Kom också ihåg:
    • Slåtter eller betesgång är det bästa sättet att sköta växtligheten på en våtmark
    • Om du avlägsnar vegetation med grävmaskin ska du inte göra stora sammanhängande områden. Ha uppehåll i grävandet så att det inte uppstår direkta raka strömningar, utan vattnet måste filtreras genom vegetationszonerna.
    • Viden är viktiga för pollinerare, så låt dem växa i fred där de inte är till skada för täckdikena!

Blev du intresserad av våtmarker, översvämningsplatåer och vattenförvaltning? 

Studera guiderna och utbildningsmaterialet om våtmarker.  

Om du behöver hjälp med att utreda din gårds möjligheter och göra upp en mer exakt plan, ska du inte tveka att kontakta en våtmarksplanerare eller jordbruksrådgivare.  

Mångfaldsåkrar

Din gård har nytta av mångfaldsåkrar på många sätt

Mångfaldsåkrar ger kraft åt odlingen av skördeväxter, eftersom växtföljden på åkrarna lägger grunden för god markbördighet, ett mångsidigt landskap och ett lönsamt jordbruk. Mångfaldsåkrar är åkrar som besåtts med vilt-, pollinerar-, landskaps-, ängs- eller fältfågelväxter.

Mångfaldsåkrar kan anläggas på vilken gård som helst. Särskilt lämpliga är växtodlingsgårdar som har stora basskiften och målet är att ”splittra” monokulturen med livsmiljöremsor eller jordbruksskiften. Också på gårdar som odlar specialgrödor och på trädgårdslägenheter passar det bra med mångfaldsåkrar.

Du kan anlägga mångfaldsåkrar som matplatser för hjortdjur och harar på små avlägsna skiften, som ett nätverk av livsmiljöer på odlingsfält, som mångfaldsremsor på basskiftenas kanter och som blommande skalbaggsåsar som klyver stora skiften. 

Mångfaldsåkrarna bildar ett nätverk av livsmiljöer som på många sätt är till nytta för din gård: 

  • mer pollineringstjänster för växterna på din gård
  • fler rovinsekter som äter skadeinsekter på dina åkrar
  • ett mångsidigare landskap på din gård
  • mångsidigare natur och större mångfald av arter
  • välmående viltstammar
  • du får fler möjligheter till växelbruk
  • dina åkrar binder mer kol
  • växtsjukdomarna bromsas upp snabbare och
  • du får inkomster via jordbruksstöden.

Hurdan mångfaldsåker kunde vara lämplig för din gård? 

Alla slag av mångfaldsåkrar kan erbjuda skydd och föda för djur, blommor och pollinerare och hållbara lösningar till problemställen på åkerskiften. Lägg märke till att det ändå finns skillnader mellan vilt-, landskaps- och ängsåkrar och deras verkningar för naturen. 

Hurdana områden lämpar sig som mångfaldsåkrar?

  • Åkerskiften och rutter som djuren föredrar på naturlig väg (hjortdjur, fältfåglar, vattenfåglar).
  • Skiften som är viktiga ur landskapssynpunkt samt vägrenar, branter och området kring gårdsplaner.
  • Skiften som ligger nära en våtmark, vårdbiotop eller ett annat naturobjekt.
  • Svårodlade skiften eller delar av skiften där marken är våt, förtätad, torr eller stenig och det finns kilar eller hörn som är besvärliga när man odlar skördeväxter.

Observera: Beakta markens växtkraft när du anlägger en mångfaldsåker. Så till exempel inte krävande kålväxter på en åker som avkastar dåligt, för då slösar du bara bort fröna. På skiften med sämre växtkraft är många vallväxter, spannmålsväxter och olika slags blommor säkrare att odla.

Välj det lämpligaste alternativet för din gård

Ängsåker

Tvååriga ängsåkrar klarar sig bäst på torra, sandiga och gassiga skiften. Ängsväxtlighet är omtyckt särskilt av pollinerare och småfåglar. Ängsåkrarna är också bland de mest värdefulla åkrarna för utrotningshotade växter och insekter i jordbruksmiljön. Växtligheten bevaras två växtperioder på skiftet. 

Åker för fältfåglar

En åker för fältfåglar lämpar sig att anlägga i synnerhet på frodigare växtplatser. Växtligheten är i huvudsak avsedd för rapphöns och småfåglar. På större öppna fält, där huvudgrödan är spannmål på stora skiften, är nätverket av åkrar för fältfåglar av största vikt för rapphönan.  Eftersom växtligheten är tvåårig erbjuder den ett utmärkt skydd för bobygge åt fältfåglarna på våren den andra växtperioden. Blommorna i växtligheten är viktiga för pollinerare och andra insekter som är föda för fågelungarna. På hösten producerar åkern en mängd frön som fåglarna kan äta.

Tips: Naturvärdet blir störst när åkrarna bildar ett nätverk på de mittersta delarna av odlingsfältet, långt från rovfåglarnas utkiksträd. Växtligheten bevaras två växtperioder på skiftet. 

Landskapsåker

Landskapsåkrarna är ettåriga färgfläckar på odlingsslätterna och på dem växer det olika slags blommor som uppfyller stödvillkoren. Landskapsåkrar har ungefär samma verkningar för naturen som åkrar för fältfåglar. Emellertid saknas skyddet för bon och ungar följande vår, eftersom skiftet bearbetas i maj-juni precis under den bästa häckningstiden. 

Viltåker

De traditionella viltåkrarna är ettåriga läckerheter för hjortdjur. Blandningar av kålväxter, klöver, spannmål eller andra blandningar av viltväxter, helst med inslag av blommor, är vanliga fröblandningar. De krävande kålväxterna lyckas bäst på bra åkerskiften. Foderrova, foderraps, klöver, spannmål och många blommor går bra att odla också på näringsfattigare jordar.

Tips: Placera åkrarna för hjortdjur på långt avstånd från värdefull skördeväxtlighet och vägar med livlig trafik. Kontrollera i Viputjänsten om det finns livligt trafikerade vägar nära din gårds åkrar. En rätt placerad viltåker styr djuren längre bort från trafiken och erbjuder en lugn plats med alternativ föda i stället för exempelvis jordgubbsland och spannmålsåkrar. En fungerande viltåker ersätter också utfodring och ger tillfällen till selektiv jakt och vård av hjortdjursbestånd. På viltåkrar avsedda att skydda skördeväxter bör jakten inledas först efter det att skörden har bärgats. På så vis styr jakttrycket inte djuren i riktning mot skördeväxterna, utan åkrarna behåller sin avsedda helhetsverkan. 

Åkerkanterna lämpar sig ofta bra som viltåker eller naturvårdsåker, och produktionsinsatserna går inte till spillo. En flerårig viltåker är lätt att upprätthålla, men de plöjda kanterna kan enkelt sås in med till exempel en blomsterblandning. Viltåkrarna passar bra in i växtföljden på jordbruksskiften eller som permanent form av åkerbruk på skiften som inte producerar goda skördar av skördeväxter eller som annars är besvärliga att odla.  

En version av viltåker som är värd att överväga är en mångfalds-jordförbättrings-landskapsåker.

Den tillför en mängd olika nyttor åt packade åkrar och binder kol och kväve i marken. Blandningen innehåller växter med djupgående rötter, kvävefixerande och blommande växter som viltet gillar, åkern producerar pollen och nektar för pollinerare och är vacker ur landskapssynpunkt. En blandning värd att pröva är solros-honungsfacelia-gul sötväppling-alsike/vitklöver. Den tvååriga cikorian med djupgående rötter är också en utmärkt växt i blandningar. 

En flerårig viltåker är en långvarig och bra insats för naturvården.

Den första växtperioden är åkern vilt- eller landskapsåker. Solros och honungsfacelia serverar nektar och pollen hela sommaren. Honungsfacelian fröar av sig naturligt och blommar i viss mån också följande sommar. De fleråriga väpplingarna blommar på sensommaren och erbjuder både nektar och smaklig föda för hjortdjur. Den tvååriga sötväpplingen eller cikorian bildar ett grönt växtbestånd, förbättrar jorden med sitt kraftiga rotsystem och blommar i huvudsak den andra växtperioden. 

Den andra växtperioden kan du uppge växtligheten till exempel som gröngödslingsvall. Klöver, sötväppling och cikoria växer kraftigt och binder kväve och kol i marken. Åkern är en verklig honungsbod för pollinerare under hela sommaren. På sensommaren kan du vid behov avsluta växtligheten och så en höstsådd skördeväxt, eller också invänta nästa års vårbruk.  

Det första året får man viltåkerstöd till fullt belopp för växtligheten. Under de följande växtperioderna är åkern naturvårdsvall, men tack vare den smakliga blandningen med många olika arter erbjuder åkern skydd och föda för en mängd arter. Slåtter i augusti bidrar till att hålla ogräsen i styr och garanterar en smaklig återväxt i september-oktober. 

Hur anlägger du en mångfaldsåker?

Vad bör du ge akt på under olika tider på året om du vill anlägga en mångfaldsåker?

  • På våren – skiften eller delar av skiften som torkar upp vid en annan tidpunkt än de åkrar som har bra växtkraft. Sådana skiften lämpar sig bra att besås sent med viltväxter.
  • På sommaren – åkrar där man kan se fåglar och däggdjur och deras rutter.
  • På hösten – delar av skiften som fortlöpande orsakar svårigheter vid bärgningen och där skördenivåerna är låga eller det ofta förekommer hjortdjursskador.
  • På vintern – områden där rapphöns och andra djur och fåglar på odlingsfälten trivs.

Gör så här om du vill anlägga en mångfaldsåker

  1. Bestäm till först på vilka lämpliga åkerskiften du kan anlägga en mångfaldsåker.
  2. Härnäst studerar du stödvillkoren för mångfaldsåkrar omsorgsfullt.
  3. Därefter slår du fast du dina egna mål för mångfaldsåkern och gör upp en odlingsplan.
  4. Välj lämpliga fröblandningar (i en mångsidig blandning är det sannolikt alltid någon växt som lyckas bra fastän förhållandena skulle vara besvärliga). Beakta ändå åkerns växtkraft.
  5. Sätt i gång när det blir en lämplig paus mellan de andra åkerarbetena. 

Tidpunkten för sådd av en mångfaldsåker är flexibel. Ängar och landskapsåkrar kan sås genast när det blir en lämplig stund över i maj-juni. Blandningar med kålväxter bör sås i slutet av juni när den värsta jordloppssäsongen är förbi. Du kan också anlägga en viltåker genom höstsådd. Innan du köper frö ska du ändå alltid kontrollera att blandningen uppfyller stödvillkoren! Bra ställen för viltåkrar är också områden som är värdefulla ur naturvårdssynpunkt, såsom skiften som gränsar till ett vattendrag, områden längs vattenfåror, områden kring åkerholmar eller skiften i närheten av naturskyddsområden.