Lär känna vårdbiotoperna

Publiceringsdatum: 17. juni 2022

1 Lär dig om vårdbiotoper

Det här materialet hjälper dig att känna igen olika typer av vårdbiotoper, de arter som är typiska för dem samt att planera skötseln av vårdbiotoperna.

Vad är vårdbiotoper?

Vårdbiotoperna är öppna och trädbevuxna naturtyper vars särpräglade uppbyggnad och arter har utformats tack vare att de använts för traditionell boskapsskötsel. Betesgång och slåtter har skapat idealiska förhållanden för växter och insekter som gynnas av ljus, värme och öppna miljöer. Vårdbiotoperna är bland de allra mest hotade naturtyperna i Finland, och största delen är rentav extremt hotade. Också en betydande del av Finlands utrotningshotade växt- och insektsarter lever i vårdbiotoper. Genom att ta hand om vårdbiotoper tryggar du bevarandet av den natur som hotar försvinna!

Vårdbiotopernas historia

Under det traditionella jordbrukets tid gick djuren fritt på bete i skogarna. De små åkerlapparna och ängarna var inhägnade och boskapen släpptes ut på bete på dem först när höet och säden var bärgad. På skogsbetena fanns inga stängsel, utan boskapen fick ströva fritt omkring på dem eller tillsammans med någon som vallade dem. När fri betesgång förbjöds övergick man småningom till inhägnade skogsbeten. De inhägnade hagmarkerna bildades i närheten av bosättningen och där betade vanligtvis ungdjur och hästar eller också användes de som nattbeten. Skogsbeten var vanliga ännu på 1930-talet, då nästan hälften av skogsmarken i mellersta och östra Finland, ofta tidigare svedjemarker, användes som betesmark. I och med att jordbruket och skogsbruket utvecklades upphörde också skogsbetet nästan helt på 1950-talet.

2 Sköt vårdbiotopen systematiskt

Varför måste vårdbiotopen skötas?

Vårdbiotoper måste skötas för annars övergöds de och växer igen, och då försvinner deras unika arter. Målet för skötseln av en vårdbiotop är alltså att bevara naturens mångsidiga artrikedom och det kulturlandskap som människan och boskapen har skapat. Den grundläggande principen för skötseln är att man genom betesgång eller slåtter avlägsnar de växtmassor som uppkommer under växtperioden. Då kan området inte övergödas och där bildas ingen förna som kväver arterna.

De viktigaste målen för bevarandet och skötseln av en vårdbiotop är att:

  • skydda ett vackert och varierande landskap,
  • bevara den mångsidiga och utrotningshotade floran och faunan
  • upprätthålla kulturarvet och traditionellt kunnande,
  • skydda kulturlandskapet och fornminnen,
  • främja en trivsam boendemiljö och landsbygdsturismen
  • stödja företagande och sysselsättning på landsbygden.

Börja planera skötseln genom att identifiera vårdbiotopens naturtyp

Naturtypen inverkar på hur vårdbiotopen ska skötas. Börja alltså planeringen av skötseln genom att identifiera områdets naturtyp och bedöma behovet av iståndsättning och skötsel av objektet. Efter det sätter du upp målen för skötseln. För planeringen behöver du veta hur området har använts tidigare, vilka naturvärden och arter där finns samt vilka faktorer som inverkar på de olika arternas trivsel. Du kan be lokala naturfantaster och andra sakkunniga inom branschen om hjälp med att identifiera naturtypen. Experter på vårdbiotoper i din region kan du söka fram via NTM-centralens expertsökning på adressen Asiantuntijahaku (ahtp.fi). Använd till exempel ordkombinationen skötsel av vårdbiotoper som sökord.

Om du inte har vetskap om objektets arter och deras särskilda krav är det också skäl att begära hjälp av regionens NTM-central. Där kan du också fråga om det har gjorts några inventeringar av vårdbiotoper i området.

Utöver dessa kan du be att en rådgivare besöker din gård och planerar skötseln av området tillsammans med dig.

Identifiering av vårdbiotopens naturtyp

I diapresentationerna nedan får du veta hur och med vilka arter du kan identifiera vårdbiotopens naturtyp. Mer info om vårdbiotopernas naturtyper får du på webbplatsen miljö.fi.  

I kapitel 6 berättas mer om de särskilda målen för skötseln av naturtyper. 

Trädbevuxna vårdbiotoper

På trädbevuxna vårdbiotoper är skötseln inriktad på att växla mellan trädbestånd och ängsgläntor på ett mosaikartat sätt samt att värna om framför allt stora gamla trädindivider.

Skogsbeten

Skogsbetena är områden med ett glest trädbestånd. På dem har boskapen traditionellt betat långt från bosättningen.

Känn igen ett skogsbete på basis av dessa egenskaper:

  • I skogen finns gläntor med ängsvegetation
  • Bland vegetationen finns örtartade växter som gynnas av betesgång
  • I skogen växer ett flertal trädslag och trädbeståndets ålder varierar
  • Det finns gamla grova träd och rötskadade träd
  • I skogen finns en riklig svampflora och stora myrstackar

Ett igenvuxet skogsbete känner du igen på basis av följande egenskaper:

  • Där växer många enar.
  • Trädbeståndets uppbyggnad är varierande och utgörs till en del av stora och murknande lövträd.
  • Det finns ett stort antal bärgivande arter som kräver värme och ljus.
  • På området växter stora granar med tjocka grenar.
  • Den långvariga betesgången som upphört i området syns som ett torftigt buskskikt och ett fåtal nedre grenar på de större träden.
  • Det finns knappt om ris, såsom blåbär, lingon och ljung.
  • På området finns små gläntor med ängsvegetation och enstaka lövträd.

Skogsbetena avviker från ekonomiskogar, eftersom trädbeståndet är av varierande ålder och där finns luckor. Här och där kan det finnas rätt små gläntor med ängsvegetation. Undervegetationen på skogsbeten domineras av vanliga skogsarter i första hand enligt skogstypen. Ängsväxter och andra speciella arter trivs främst i luckorna mellan träden. I jämförelse med andra traditionella miljöer är skogsbeten vanligen artfattigare.

Skogsbetets flora beror främst på skogstypen. Rödven samt ängsgröe och revsmörblomma som gynnas av övergödning är allmänna växter som gynnas av skogsbete. Smultron, teveronika, prästkrage, brunört och smörblomma trivs på öppna platser och vid kanterna av skogsbetet. I jämförelse med ängar är skogsbetets arter ändå fåtaliga, med undantag för lundar. Även om vegetationen är gräsdominerad behöver detta inte innebära att området tidigare har fungerat som betesmark, eftersom exempelvis kruståtel och bergrör plus andra gräs av samma grupp gynnas av skogshyggen. Dagens skogsbeten påminner oftast om betade ekonomiskogar.

Till skogsbetenas särdrag hör också kostigar och myrstackar samt olika defekter på träd som boskapen har åstadkommit. Djuren har betat av de nedersta grenarna så att man har sikt genom skogen. De mest representativa objekten kan bevaras och restaureras till traditionella skogsbeten, förutsatt att det finns betande djur såsom nötkreatur, hästar eller får att tillgå.

Betade skogar där trädbeståndet och vegetationen är mycket ensidiga lönar det sig ändå inte att sköta som skogsbeten. Skogsdikade områden lämpar sig inte heller som skogsbeten.

Hagmarker

Utmärkande för hagmarker är att fläckar med ängsvegetation och grupper av träd skiftar så att träden täcker högst en tredjedel av arealen. Trädbeståndet är lövträds- eller talldominerat, vanligen växer det granar bara ställvis. Enstaka grova och kvistiga träd med bred krona framträder tydligt. Dessutom förekommer det grupper av enar och andra buskar samt rönnar och sälgar med stam. Ängsväxtligheten är alltid rikligare än skogsvegetationen. Bland undervegetationen trivs växter och insekter som är typiska för ängar. Betecknande för hagmark är att den är öppen, ljus och mångskiftande.

Typiska växter för hagmarken är rödven, fårsvingel, daggkåpa, smultron, midsommarblomster, teveronika, vitmåra, brunört och ormrot. Hundloka, vit- och ängsgröe, våtarv, vitklöver och brännässla tyder på skadlig övergödning.

Nuförtiden förekommer hagmarker främst i anslutning till sådda vallar eller den trädbevuxna kanten på strandbeten, därtill förekommer hagmarker i form av skogsdungar som boskapen använder som skyddsplats. De flesta hagmarkerna har vuxit igen med skog och påminner till trädbeståndet mest om skogsbeten. Ängar som växer igen med skog kan å sin sida påminna om hagar, men det unga trädbeståndet i jämn ålder skiljer dem från riktiga hagmarker.

En särpräglad undervegetation bildas enligt växtplatsens bördighet, det betande djurslaget och betestrycket. Ängsvegetationen dominerar över skogsvegetationen. På bördiga växtplatser är vegetationen lundartad, men det finns bara ett fåtal buskar till följd av boskapens bete och slitaget. Högvuxna skogsgräs försvinner så småningom och blir föda för de betande djuren. De ersätts av lägre gräs som breder ut sig till en täckande matta och gläntorna blir större. En hagmark är ofta rätt stenig. Till bilden hör ofta också olika spår av traditionell markanvändning såsom stenmurar och gärdsgårdar samt boskapsgångar och stenrösen. Hagmarker förekommer i hela Finland, bortsett från nordligaste Lappland. Den förhärskande typen är hagmark med blandat, oftast lövträdsdominerat trädbestånd.

Hagmarker kan skötas som ett blandat trädbestånd eller genom att favorisera ett dominerande trädslag. Björk- eller gråalshagar är de traditionella finska hagmarkstyperna. Förr i tiden, på Kajanalands ängar med al, lämnades alarna att växa med 5-10 meters mellanrum för att gräset skulle växa så mycket som möjligt. Denna princip kan bra tillämpas även idag då man iståndsätter gråalshagar. Ekhagar är relativt sällsynta i Finland och värdefulla för naturens mångfald. Deras naturvärden bevaras bäst genom bete, även om betet kan hindra nya ekplantor från att växa. Vid behov kan ekplantorna skyddas med stängsel.

Lövängar

På lövängar växlar fläckvis parkliknande, öppna ängar med grupper av buskar och träd. Ofta är 2/3 av området äng och 1/3 träd.

De vanligaste trädslagen vars kvistar brutits till foder åt boskapen är björk, klibbal och ädla lövträd. Man känner igen träden på att de är krokiga och förgrenade likt kandelabrar. Ibland är de rötskadade men ofta exceptionellt långlivade. Lövängar förekommer vanligtvis på relativt bördiga, friska marker i närheten av stränder. På de bästa lundmarkerna har lövängarna en mycket mångsidig artrikedom. Typiska växter är orkidéer, sippor och flera olika klockor. I skuggan av träden växer också egentliga skogsarter. Också fåglar, insekter, snäckor och marklevande djur förekommer mycket allmänt.

Öppna vårdbiotoper

Skötseln av öppna vårdbiotoper går ut på att förhindra att området växer igen, väcka områdets växtarter till liv och bevara ett öppet och synligt landsbygdslandskap.

Friska och torra ängar

De friska och torra ängarna hör till våra mest artrika naturtyper. De har i tiderna uppstått genom röjning och svedjebruk. Regelbunden slåtter och bete har minskat på jordmånens näringsrikedom samt bevarat ängarna öppna och ljusa, vilket har berikat deras flora. En mångsidig flora och ett gynnsamt mikroklimat är en förutsättning för dagfjärilarnas, skalbaggarnas och steklarnas artmångfald. Friska ängar förekommer på alla mineraljordar i hela landet. Traditionellt slagna friska ängar har till största delen varit dominerade av småvuxna örter, men numera har floran blivit mera ensidig och gräsdominerad. Typiska växter för de friska ängarna är bland annat rödven, rödsvingel, ängsvädd, ormrot, prästkrage och smörblomma. Torra ängar förekommer i huvudsak söderut, men också i andra delar av landet. I den sydvästra skärgården och vid kusten hittas de mest artrika torra ängarna. I vegetationen på torra ängar kan det finnas rikligt med ett- och tvååriga växter. Typiska gräs är fårsvingel och vårbrodd samt bland de blommande örtväxterna till exempel gråfibbla, ängsnejlika, kattfot och tjärblomster.

Havsstrandängar

Havsstrandängarna har uppstått på skyddade stränder med finjordar där vattenståndets växling samt isens rörelser håller vegetationen öppen. På många håll har även slåtter och bete hindrat strandängarna från att växa igen, samtidigt som ängsytan förstorats uppåt land. I bästa fall kan havsstrandängarna vara mycket vidsträckta och jämna, samt nästan träd- och buskfria.

Vegetationen på havsstrandängarna bildar zoner på området mellan den lägsta och högsta vattennivån. På grunt vatten växer vanligtvis olika sävarter och vass. De egentliga strandängarna finns ovanför medelvattenlinjen på landstranden och typiska arter är agn- och knappsäv. Därpå följer zoner som kännetecknas av krypven, starr och salttåg, madrör och rödsvingel samt slutligen zoner med storvuxna gräs. Mångsidigast och mest färggrann är havstrandängens vegetation på landstrandens mellersta och översta del, där bland annat gåsört, kust- och dvärgarun, strandviva, slåtterblomma, höskallra, kråkvicker och flädervänderot blommar.

På havsstränderna kan det bildas små saltfläckar som en följd av att havsvattnet avdunstar. När kreaturen trampar och söndrar jordmånen gynnas uppkomsten av saltfläckarna och på de bara ytorna kan alltmer sällsynta salttåliga växer som glasört, saltnarv och saltgräs dyka upp.

Sjö- och åstrandängar samt översvämningsängar längs åar och älvar

På sjö- och å- eller älvstrandängar kan man från vattnet mot land urskilja området för egentliga vattenväxter samt sjöfräken-, vass-, högstarr-, rör- och videzonen. Fackelblomster, vattenklöver, strandlysing, topplösa, mossrot, kråkklöver och älggräs lyser färggrant bland de gräsartade växterna. På södra Finlands åstränder förekommer exempelvis vasstarr samt rörflen-, kalmus- och svärdsliljebestånd. Högre upp på land växer vanligen älggräs och tuvtåtel.

Åstrandängar

Åstrandängarnas vegetationszoner är ofta smala och splittrade, och deras växt- och djurarter varierar på olika håll i Finland. På södra Finlands åstränder förekommer exempelvis vasstarr samt rörflen-, kalmus- samt svärdsliljebestånd. Högre upp på land växer vanligen älggräs och tuvtåtel. Mest mångsidig är vegetationen ändå på friska och mera torra ängar ovanför stranden. De mera nordliga å- och älvstrandängarna är likadana till vegetationen. Närmast vattnet finns norrlandsstarr och vasstarr, ovanför dessa förekommer ängar dominerade av brunrör eller rörflen och av älggräs- eller tuvtåtel.

Sjöstrandängar

På sjöstrandängarna är vegetationszonerna bredare och floran och faunan mera mångsidig än på åstrandängarna. Sjöstrandängarna har oftast uppkommit som en följd av sjösänkningar. Nuförtiden har antalet sjöstrandängar minskat i brist på skötsel. Speciellt lågvuxna gräs-, starr- och tågstrandängar är sällsynta. Strandängar med högstarrarter är vanligare och oftast växer vass, säv och sjöfräken intill. På de övre delarna av stranden kan högvuxna tuvtåtel-, rör- eller älggräsdominerade ängar förekomma. Till den betade strandängen hör ibland frisk småörtsäng.

Översvämningsängar

Översvämningsängarna är å- och älvsträndernas naturliga ängar vars vegetation är zonerad och får näring av slammet som samlas från översvämningarna. Tack vare översvämningarna blir ängarna inte bevuxna med mossa och bildar inte heller torv. Nuförtiden är ängarnas naturliga översvämningsrytm störd på grund av reglering och muddring av åar och älvar. Välbevarade översvämningsängar påträffas numera endast på stränderna till de nordliga älvarna i naturtillstånd eller på älvarnas oreglerade avsnitt. Översvämningsängarnas blöta och fuktiga zoner med sjöfräken-, högstarr- och Calamagrostis-gräs bevaras oftast öppna även utan skötsel. Däremot kräver de övre zonernas örtrika ängstyper traditionell skötsel.

Kulturmiljöer och fornminnen

Arter som är typiska för vårdbiotoper förekommer ofta också i kulturmiljöer och fornminnesobjekt. Förhållandena på dessa objekt är vanligen mycket gynnsamma för att ängsvegetation ska uppstå och bevaras. En del av växtarterna kan vara av ytterst gammalt ursprung, och därför har dessa områden en stor kulturhistorisk betydelse på många sätt. Vanligen är så kallad kontrollerad vildvuxenhet eller skötsel med traditionella metoder det bästa valet för sådana objekt.

Kärrängar

Kärrängarna är vanligen öppna kärr som nyttjats genom slåtter, bete och olika slags bevattningsmetoder. På renskötselområdet har renarna ersatt skogsrenarna som betesdjur på kärren medan betande boskap har haft en liknande, men större inverkan. Både betesgång och slåtter minskar antalet träd och buskar i området. Detta leder till att det bildas mindre mängder förna och torv, men mer brunmossa, och att artrikedomen ökar framför allt på rikkärr. Också arterna som trivs på bottenskiktets torvfläckar och i spillning ökar. Slåtterns inverkan på bottenskiktet är mindre än betesgångens, men å andra sidan framträder ett slaget kärr i landskapet och lockar till sig vilda betesdjur.

Om du fortsätter sköta en tidigare vårdbiotop

Oftast lönar det sig att sköta vårdbiotoper på samma sätt som tidigare, i synnerhet om skötseln pågått i ett sträck och under tiotals år samt om skötselmetoden inte har eutrofierat området. En ändrad skötselmetod kan leda till dåliga resultat och försämra livsmöjligheterna för ängsarter som tidigare trivts på området. När du planerar skötseln ska du fundera på om målsättningen med skötseln är att öka på växtlighetens mångfald eller om du vill trygga livsmöjligheterna för eventuella sällsynta insektsarter som kan finnas på området.

Om du börjar sköta en ovårdad vårdbiotop

När du planerar skötseln på områden som länge varit oskötta och som ska tas i bruk på nytt, kan du fundera på olika alternativ. Lägg märke till att det viktigaste i början är att iståndsätta området.

När du väljer skötselmetod ska du beakta att slåtter och betesgång är metoder som kompletterar men inte ersätter varandra. Vid slåtter kan du ta bort all vegetation som är högre än slåtterhöjden, medan betesdjuren väljer vilka växter de äter. Slåtter minskar dessutom markens näringsvärde effektivare än betesgång, förutsatt att slåtterresterna förs bort från vårdbiotopen. Betesdjuren gynnar växternas spridning och när betesdjuren trampar söndras marken, vilket gör det lättare för fröna att gro.

Också dina tillgängliga resurser påverkar planeringen av skötseln; arbetsredskap och arbetskraft samt tillgängliga betesdjur och deras behov.

Gör upp en skötselplan

Gör upp en skötselplan för området och för in skötselåtgärderna till exempel i din skiftesbokföring. I skötselplanen ger du en allmän beskrivning av objektets naturförhållanden, den tidigare användningen av objektet och områdets flora och fauna. Om du vill kan du bifoga förtydligande fotografier från olika åtgärdsområden och av konstruktioner som finns på objektet, såsom lador eller traditionella stängsel.

Du kan göra upp skötselplanen själv eller tillsammans med en rådgivare. Om du gör upp planen tillsammans med en rådgivare ska du se till att du också själv studerar den noggrant. Du kan söka fram rådgivare i Rådgivarregistret.

När du gör upp en skötselplan:

  • Ge en allmän beskrivning av objektet: typen av vårdbiotop, förhållandena mellan olika trädslag på skiftena, terrängformationer och höjdskillnader.
  • Förklara målen för skötseln och dess verkningar för miljön. Förklara skötselåtgärderna per skifte och de faktorer som inverkar på hur arbetsdryga skötselåtgärderna är.
  • Förteckna de växt- och djurarter som ska uppmärksammas i området.
  • Uppge om objektet har klassificerats som ett värdefullt traditionellt landskap eller om objektet ligger i ett värdefullt landskaps-, Natura-, fornminnes- eller skyddsområde.
  • Gör upp en årlig tidtabell för skötseln.
  • Uppge det område som ska röjas och de trädslag och buskar som ska avlägsnas därifrån.
  • Berätta hur du behandlar röjningsavfallet.
  • Berätta om du tar bort problemväxter (rosenbuskar, hallon, hundkäx, örnbräken).
  • Uppge slåttermetoderna, slåttertidpunkterna och behandlingen av slåtterrester.
  • Berätta hur och när betesgången utförs, betesdjuren och deras antal. Fundera på vilket djurslag som har de lämpligaste egenskaperna för att beta på området.
  • Gör upp en plankarta som innefattar:
    • vilka stängsel som ska iståndsättas årligen
    • längden på nya stängslen och deras placering
    • de avgränsade åtgärdsskiftena (som grund kan du använda en basskifteskarta eller en förstorad grundkarta)

3 Restaurera

Restaureringen av en vårdbiotop har som mål att i så stor utsträckning som möjligt återställa den oskötta vårdbiotopen till dess ursprungliga skick. En restaurering är nödvändig bland annat på strandängar som vuxit igen med vass och buskar, på torra och friska ängar samt hagmarker där gräs, sly eller enbuskar har fått övertaget.

I restaureringen ingår att röja träd och buskar samt att avlägsna icke önskad vegetation. Tack vare restaureringen blir förhållandena på vårdbiotopen ofta bättre redan efter en kort tid och de traditionella arternas återhämtning gynnas. På det restaurerade området kan man hitta arter som man redan trodde försvunnit, men som uthärdat bland övrig skuggande vegetation eller i jordmånens fröbank.

Vegetationen på en vårdbiotop som iståndsätts kan återställas på cirka tio år, om merparten av den igenvuxna ängens flora finns kvar. På näringsrika platser är det ändå inte säkert att vegetationen återställs till ursprungligt skick, trots att den fortsatta skötseln är effektiv.

Röj träd och buskar         

En vårdbiotop som vuxit igen med träd och buskar kan du röja antingen på en gång eller under loppet av flera år. Det är bäst att göra röjningen stegvis, eftersom den plötsliga frigörelsen av näringsämnen till jordmånen efter en röjning som utförts på en gång, plus den ökade ljusmängden, enkelt leder till att problemväxterna börjar frodas.

På igenvuxna ängar ska du ta bort lövträd och granar som bildar rot- och stubbskott. Spara gamla lövträd och murkna träd. På ängar som betas ska du lämna trädgrupper som skydd för betesdjuren. När röjningen av trädbeståndet är gjord, måste du se till att den fortsatta skötseln är effektiv så att lövträdens rot- och stubbskott hålls under kontroll. Röjda områden sköts effektivast med bete.

Röjningsutrustningen och vad den används till

  • Motorsåg – stora träd
  • Röjningssåg – små träd och buskar
  • Handsåg/häcksax/sekatör – täta enbusksnår
  • Traktor/fyrhjuling – borttagning av buskar på vidsträckta och jämna områden
  • Slåtterhack/ tallriks- eller trumrotorslåttermaskin – borttagning av mindre sly
  • Unga träd, buskar och enbusksnår kan rivas bort för hand
  • Andra redskap som behövs: järnspett, spade, hacka
  • Lägg märke till: Vid användning av slykniv blir stubbarna lätt för spetsiga vilket kan vara skadligt för betesdjuren.

Samla ihop röjningsresterna så noggrant som möjligt.  Lägg ändå inte röjningsavfall ovanpå värdefull ängsvegetation, utan till exempel på marken där du redan har röjt bort enbuskar. Röjningsavfall kan användas till exempel som flis eller brännved.

På en vårdbiotop som är belägen på en holme kan röjningsavfallet brännas till exempel på hösten när marken är kall och fuktig. Lägg märke till att fridlysningsbestämmelserna och bestämmelserna om fornminnesområden på ett skyddsområde kan begränsa brännandet av röjningsavfall.

Avlägsna stubbarna eller använd dem som död ved

Avlägsna stubbarna från fällda träd, i synnerhet på de objekt som ska slås. Före avlägsnandet dödar du stubbarna genom regelbunden slybekämpning. Ringbarkning försnabbar förstörandet av stubben, eftersom ett ringbarkat träd som dött upprättstående har en död stubbe som inte bildar sly. Ta bort de döda stubbarna genom stubbfräsning eller genom att dra upp dem. Fyll de tomma groparna med mineraljord. Om du inte avlägsnar stubbarna ska du såga av dem så lågt som möjligt så att de inte stör slåtterarbetet.

Beakta ändå att död ved är bra för vårdbiotopens mångfald. Om det finns bara litet död ved på området ska du öka mängden genom att lämna kvar stora stubbar och trädgrenar som får murkna. I skötselplanen berättar du varför du gör så. Barrträd murknar långsammare, och därför ska du favorisera lövträd som död ved.

Ringbarka asparna och grå- och klibbalarna

Asp och grå- och klibbal, som bildar mycket rotskott, ska du ringbarka ett par år innan de fälls. Gör ringbarkningen med slykniv genom att skala bort bastet runt hela stammen. Ta bort bark i en ring på åtminstone 20 cm. Låt det ringbarkade trädet torka och fäll det när du kan dra loss barken för hand. Under ringbarkningen förhindras näringstransporten mellan rotsystemet och grenarna, som sker under barken. Till sist dör rotsystemet och inga rotskott bildas längre. Ringbarkningen påverkar inte vattentransporten som sker i trädens veddel.

Om det finns bara litet död ved på området kan du själv producera mer genom ringbarkning. Du kan ringbarka enstaka träd så att du låter dem murkna stående. Förutom aspar och alar lämpar sig också björkar och granar som murkna träd.

Avlägsna problemväxter

I brist på skötsel växer vårdbiotoperna igen av storvuxna och konkurrensmässigt starka arter. Sådana arter är bland annat hundloka, älggräs, brännässla, tistlar, kirskål, örnbräken, hallon, lupin, daggros och av gräsen vass, bergrör, och tuvtåtel. Genom regelbunden slåtter och bete får man kontroll över problemväxterna med tiden, men under de första åren av skötseln lönar det sig att satsa på att försöka avlägsna dem. Slåtter under den bästa blomningstiden hjälper till att få bort många av växterna.

  • Tät vass och annan högvuxen vegetation: slå den första sommaren åtminstone 2-3 gånger och för omsorgsfullt bort det slagna höet från hela området. Om det är besvärligt att transportera bort slåtteravfallet från området, kan du i stället krossa det med slåtterkross.
  • Hundloka: ge till betande djur.
  • Tuvtåtel: gräv upp med spade eller traktorskopa.
  • Täta hallonbuskage: ta bort med röjningssåg eller dra upp för hand.
  • Brännässla: slå och ge åt djuren.
  • Örnbräken: kväs dem genom att slå av växternas stjälkar med käpp, vilket gör att det bildas färre nya skott.
  • Kom ihåg att också bekämpa invasiva främmande arter! Sådana är till exempel vresros, jättebalsamin, lupin och jätteloka. Arter som lätt bildar buskage på området och som därför ska bekämpas är också druvfläder och häggmispel. Läs mer om bekämpningen av invasiva arter på adressen vieraslajit.fi

4 Ha djur på bete

Det huvudsakliga syftet med betesgången är landskaps- och naturvård. Betesgång som upprätthåller mångfalden baserar sig på att betesdjuren lever och växer med det som vårdbiotopen producerar. Du ska alltså inte använda gödselmedel, bekämpningsmedel eller tillskottsfoder, eftersom de gör området frodigare och minskar artmångfalden. När näringen tar slut flyttas djuren bort från betesmarken i stället för att man ger tillskottsfoder till dem. Vårdbiotopen ska avgränsas från den odlade betesmarken med hjälp av stängsel. Om kreaturen endast då och då rör sig över området eller om det bara används om natten sköts inte vårdbiotopen på rätt sätt.

Betesgång är det naturligaste sättet att sköta vårdbiotoper och särskilt på trädbevuxna objekt är bete den enda möjliga skötselmetoden. Betesgången gör växtplatsen ljusare och varmare och minskar på näringsmängden i marken, så att de mest traditionella arterna som är anpassade till karga förhållanden kan växa. När boskapen trampar på markytan söndras den så att fröna av åtråvärda växter lättare kan gro. När djuren betar äter de av växtligheten efterhand, ojämnt och selektivt. Av den orsaken är betesgångens verkningar annorlunda än vid slåtter då all växtlighet tas bort på en gång.

Mer information hittar du i: Avtalsbaserad betesgång & Laidunpankki.fi-webplatsen.

Betesdjurens olika behov

Får

Fåren väljer noga vilka växter de äter. Fåren gillar särskilt späda örtväxter och gräs och lämpar sig därför inte för ömtåliga vårdbiotoper. Om fåren släpps ut på bete tidigt på våren blir betesgången effektivare. Fåren är effektiva vid bekämpningen av invasiva arter, eftersom de tycker om att äta till exempel jättebalsamin. Särskilt effektiva är fåren när det gäller att bekämpa sly. De klarar sig bra också på mycket lågproducerande marker, om betesområdet är tillräckligt vidsträckt. Fåren behöver ändå också skydd och skugga samt varierande terräng. De passar bäst som betesdjur på torra ängar och hagmarker, eftersom de undviker blöta och fuktiga marker såsom strandängar. En äng som är en hektar räcker som sommarbete för cirka 2–5 tackor med lamm, beroende på växtligheten. Vuxna tackor är bäst lämpade som landskapsvårdare eftersom lammen kräver frodig och parasitfri betesmark för att växa till sig.

Nötboskap

Nötkreatur är inte lika selektiva när det gäller födan som till exempel får och hästar. Nötkreaturen äter i huvudsak gräs och andra örtväxter, men också löv från träd och buskar. Nötkreaturen undviker att beta på platser som är smutsade av spillning och urin, och därför bildas så kallade betesrator på betesmarkerna. Det uppstår stigar i terrängen eftersom nötkreaturen rör sig längs samma upptrampade rutter. Alla nötkreatursraser lämpar sig som betesdjur. Bäst lämpade är lantraserna som väger mindre och har anspråkslösare krav på födan än högt förädlade djur. Också nötkreatur av köttras och kvigor och kalvar av mjölkras passar bra att sköta vårdbiotoper. Nötkreaturen behöver cirka 1–2 hektar betesareal per djur.

Hästar

Hästarna är nästan lika bra som nötkreaturen när det gäller att upprätthålla naturens biologiska mångfald. De äter främst gräs och olika örtväxter, men trädens löv och bark duger också åt dem. Hästarna kan utnyttja relativt grov växtmassa som föda och håller betesmarken jämnt nerbetad. Hästar föredrar att beta på något torrare, hårdbottnade ängar men kan ibland också gå ut i vattnet för att äta av framför allt vass. Hästarna behöver 1–2 ha betesmark per djur.

Getter

Getter äter hellre av trädens bark och löv än av olika örtväxter, vilket innebär att de är ännu effektivare än får när det gäller att sköta områden som vuxit igen med buskar. Geten har en smal mule och kan därför lätt välja bland foderväxterna. Geten äter också älggräs, som ratas av många andra betesdjur. Getterna lämpar sig främst för iståndsättning av igenvuxna områden och som extra betesdjur. Lägg också märke till att stängslingen av ett betesområde för getter måste planeras och genomföras noggrant, eftersom getterna lätt rymmer.

Sambete

Sambete innebär att två eller flera djurslag går på bete på samma område samtidigt eller efter varandra. Får och kvigor eller får och dikor med kalvar kan användas för sambete. Hästar, nötkreatur och får klarar sig också bra på samma område. På sambeten slits betesområdet jämnare och antalet betesrator minskar.

Planera betestryck och betesrotation

Med betestryck avses antalet betesdjur på en bestämd areal under betesperioden. Med betestrycket kan man påverka hur noggrant växtligheten blir äten. I synnerhet på ett område i restaureringsskedet får betestrycket vara högre än på ett välskött område. Å andra sidan förhindras blomningen och fröbildningen om betningen är kontinuerlig och alltför intensiv och om skotten hela tiden äts upp. Överbetning leder tydligt till ett minskat antal insekter som är beroende av ängsvegetation, i synnerhet fjärilar samt bin och humlor, men å andra sidan är inte heller underbetning till nytta för skötseln av området.

Det är till fördel för naturens biologiska mångfald om hela området inte betas med samma intensitet. Betestrycket bestäms enligt djurslaget eller djurrasen samt enligt skötselsituationen och hur väl objektet tål slitage. Djurens välbefinnande och tillväxt är också viktiga när man planerar betestrycket. Regleringen av betestrycket är beroende inte bara av betesdjuren utan också av vädret, områdets vegetation och tidigare skötsel samt betesperiodens längd. När skötseln framskrider ska du ofta granska betestrycket och dess verkningar, eftersom vårdbiotopens arter är känsligare. Bered dig på att ändra på betestrycket redan under sommaren.  

Tips: När maskrosen blommar är det dags att släppa ut djuren på bete.

Trots att du uppskattat att betestrycket är lämpligt kan terrängen ställvis slitas kraftigt eller bli underbetad. Tillfällig över- eller underbetning är oftast ändå inte skadlig för objektet. För skötseldagbok över skötseln så att du kan följa med hurdan skötsel som ger önskade resultat när naturförhållandena varierar på vårdbiotopen.

Djurtäthet (djur/ha) under hela betesperioden på olika typer av betesmark

 

Kviga < 1 år

Kviga > 1 år

Köttnöt < 1 år

Diko + kalv

Tacka + 2,5 lamm

Häst

Odlad betesmark

7,5

4,8

3,6

2,5

10

3,9

Frisk äng

2,0 – 2,5

1,0 – 1,8

0,9 – 1,2

0,5 – 0,8

2,0 – 2,5

1,0 – 1,4

Torr äng

1,0 – 1,2

0,5 – 0,8

0,4 – 0,6

0,2 – 0,4

1,5 – 2,0

0,4 – 0,8

Strandäng

1,5 – 3,0

1,0 – 1,8

0,7 – 1,4

0,5 – 1,0

2,0 – 4,0

0,8 – 1,6

Hagmark

1,2 – 2,0

0,7 – 1,3

0,5 – 1,0

0,4 – 0,8

1,5 – 2,5

0,6 – 1,2

Skogsbete

0,2 – 0,8

0,05 – 0,5

0,05 – 0,4

0,04 – 0,3

0,2 – 1,0

0,05 – 0,4

Djurtätheten (djur/ha) anges i medeltal under betesperioden. Det rekommenderas att djurtätheten är större på försommaren och mindre på sensommaren.

Djurtätheten beror också på djurens näringsbehov, dvs. deras tillväxtmål. Dikorna och tackorna betar tillsammans med sina avkommor.

Hästens näringsbehov har beräknats på basis av helpension eller lätt arbete.

Dela in området i fållor

Du kan reglera betestrycket med hjälp av betesrotation, vilket innebär att du delar in området i betesfållor och flyttar djuren från en fålla till en annan. På så vis kan du reglera foderproduktion på området. Området bevarar sin foderproducerande förmåga längre under betesperioden, om växtligheten hinner återhämta sig emellanåt på vissa ställen. På försommaren då gräsets tillväxt är snabbare kan betesfållans växtlighet återhämta sig på bara några veckor. På sensommaren, och också annars beroende på fuktförhållandena, kan det ta flera veckor innan växtligheten återhämtar sig.

Ge inte tillskottsfoder

Ge inte tillskottsfoder till djur som betar på vårdbiotoper. De flesta ängsväxter har anpassat sig till att växa i näringsfattig jord och om man ger tillskottsfoder åt djuren ökar mängden näringsämnen som cirkulerar. Du kan undvika att ge tillskottsfoder till exempel med hjälp av väl planerad betesrotation och indelning av området i fållor. Om foderproduktionen är alltför knapphändig på området kan du också ta med ett odlat betsskifte i betesrotationen. Hägna inte in en vårdbiotop tillsammans med ett odlat bete, eftersom det transporteras näringsämnen med kreaturen till vårdbiotopen. Mineraler kan du ändå ge till betesdjuren också på vårdbiotoper. Platsen där mineralerna ges är utsatt för slitage och ska därför placeras på den minst värdefulla delen av området.

5 Utför slåtter

Slåtter är den mest traditionella skötselmetoden för ängar. Slåttern har unika verkningar för områdets natur. Målet för slåttern och bortforslingen av slåttermassan är att göra vårdbiotopen öppnare och ljusare samt att minska på näringsmängden i jordmånen. Tack vare slåttern får storvuxna växter som gynnats av övergödning sämre konkurrensmöjligheter och i deras ställe träder en lågvuxen, ljus- och värmegynnad flora in. Samtidigt ökar många ängslevande dag- och småfjärilar, humlor, bin och skalbaggar i antal. Slåtterredskap och metoder, slåttertidpunkt samt antalet gånger man utför slåttern påverkar skötselresultatet och artmångfalden på vårdbiotopen.

Välj slåtterredskapen enligt områdets egenskaper

Utför slåttern med skärande eller krossande redskap. Skärande slåtterredskap är bäst för ängsvegetationen, eftersom snittytan blir så liten som möjligt och den del av stjälken som blir kvar inte skadas. När du planerar slåttern ska du förbereda dig på att det krävs minst lika mycket arbete att samla in och transportera bort slåttermassan som att utföra själva slåttern.

  • Lie (skärande slåtterredskap): lämpar sig för att slå små ängsytor och steniga eller annars ojämna områden.
  • Röjningssåg (skärande slåtterredskap): av röjningssågens bett är röjklingan bäst lämpad för att slå hallonsnår
  • Traktorburen dubbelkniv-, fingerkniv- och tallriksslåttermaskin (skärande slåtterredskap): lämpar sig väl för slåtter av vidsträckta och jämna ängsytor.
  • Självdragande minislåttermaskiner är användbara på mindre objekt eller objekt vars terräng är besvärlig att slå.
  • Trimmers, gräsklippare och slaghackar (krossande slåtterredskap): ger en ojämn och söndertrasad snittyta som gör den slagna växtligheten känslig för både torka och olika svampangrepp. Lämpar sig bäst för grundläggande iståndsättning och röjning av problemväxter som hundloka, älggräs, hallon, brännässla och duntrav.
  • Slyklinga: lämplig för att slå gräsbevuxna områden.
  • Tallriks- och trumslåttermaskin: lämpar sig särskilt för att slå områden som ska restaureras från grunden. Med maskinslåtter är det enkelt att slå växtlighet som ligger ner, rikligt med torrt gräs och ungt sly. Området som slås måste ändå vara jämnt och stenfritt.
  • Slaghack: En fördel är att du i samband med slåttern kan flytta över gräset direkt i en kärra för att transporteras bort.
  • Höräfsa, balpress och vagn: Lämpar sig för att räfsa samman och samla in den slagna växtmassan på jämna och stenfria områden.

Utför slåttern vid rätt tidpunkt

Slå en gång under växtperioden. Den bästa slåttertidpunkten är månadsskiftet juli-augusti när de flesta ängsarternas frön har hunnit mogna. På vissa platser där det växer sent blommande utrotningshotade och sällsynta arter kan slåttertidpunkten förläggas till senare. Också för att säkerställa tillgången till näring för många fjärilar och andra insekter och deras larver är det skäl att slå en del ängar först i slutet av augusti. På torra ängar är det nog med slåtter vartannat år.

Slå ett igenvuxet område första gången på försommaren och på nytt senare under sommaren. Växtlighet som slagits på sensommaren, och som innehåller sådana arter som är önskvärda på området, bör samlas in och föras bort först efter några dagar från slåttern, när fröna hunnit falla ner på marken. När man räfsar uppstår det små fläckar med bar mark, där ängsväxternas frön kan gro. Slåtterresterna kan du använda som foder eller kompostera dem.

Efterbete är till fördel för naturens biologiska mångfald och bör gynnas i mån av möjlighet. Betesgången inleds en eller två veckor efter slåttern och den pågår i två till fyra veckor.

6.1 Särskilda behov när det gäller skötseln av trädbevuxna vårdbiotoper

Trädbevuxna vårdbiotoper har omväxlande öppna ängsfläckar och tätare skogsdungar. De trädbevuxna vårdbiotoperna är viktiga livsmiljöer i synnerhet för svampar och insekter. Skogsbeten, svedjeskogar och hagmarker sköts nästan uteslutande genom betning, och kompletteras vid behov med slåtter samt röjning och gallring av träd. Lövängar krattas snygga på våren och gräset slås före betesgången. På lövängarna i den sydvästra skärgården kan man också hamla träden, det vill säga kapa av trädens toppar och grenar. Till restaureringen av området hör vanligtvis också byggande av staket enligt skötselplanen.

Målen för skötseln av trädbevuxna vårdbiotoper

Skötseln av trädbevuxna vårdbiotoper har som mål att upprätthålla livsmiljöer där det förekommer öppna ängspartier bland träden. Om träden står glest ökar solstrålningen ner till undervegetationen och på trädens stammar, vilket förbättrar livsvillkoren för arter som gynnas av ljus och värme.

Betesgång är det bästa sättet att sköta trädbevuxna vårdbiotoper. Betesdjuren kan inte vara många, eftersom det finns klart mindre växtlighet att beta än på ängar. I synnerhet skogsbeten är lågproducerande. Du kan bestämma ett lämpligt betestryck enligt vegetationen på området och skötselsituationen.

Trädbevuxna vårdbiotoper kan skötas som blandade trädbestånd eller genom att gynna ett dominerande trädslag. Strukturen hos vårdbiotopernas trädbestånd kan förbättras genom att man hugger upp små gläntor och gallrar skogarnas kantområden så att de blir ljusare. Undvik att gallra med jämna mellanrum och lämna kvar enskilda träd av olika ålder och trädslag. Spara de gamla lövträden och murkna rotstående träd och lågor att berika naturens mångfald. På stammarna till gamla träd på betesmarker lever många olika arter av mossor, lavar och svampar samt en mångsidig insektsfauna.

Lämna kvar enskilda granar och grupper av granar som skydd för betesdjuren. Ta ändå bort unga granar och granplantor som brett ut sig till underväxten. I vuxna granbestånd kan du göra små öppningar, men undvik att gallra kraftigt, eftersom det påverkar landskapsbilden och de återstående träden faller lätt omkull. Om det på vårdbiotopen växer plantor av ädla lövträd såsom ek eller lind, ska du vid behov skydda plantorna med stängsel.

Gassiga sluttningar och kullar är perfekta ställen för små ljusöppningar där ängsartad vegetation kan utvecklas. Genom att slå torra backkrön och kanter vid stigar kan du skapa växtplatser för exempelvis kattfot.

Trädbevuxna kantzoner och åkerholmar

Det främsta målet för skötseln av trädbevuxna kantzoner och åkerholmar är att öka trädens och buskarnas flerskiktighet och bevara artmångfalden. Du kan öka trädbeståndets flerskiktighet genom att gynna lågväxande arter vid åkerkanten. Avlägsna skuggande barrträd och gynna lövträd, buskar och enar samt ihåliga träd och lågor på området. Röjningen är till nytta också för den invidliggande åkern, när du avlägsnar de träd som skuggar den. Lämna kvar arter som bildar bär och nötter, till exempel rönn, hägg och brakved, ek och hassel, för att ge näring åt fåglar och däggdjur. Också aspen är landskapsmässigt representativ och ett viktigt hålträd. Försök åstadkomma variation på kantzonen genom att skapa ängsliknande öppningar, frilägga stenar, flyttblock och stengärdsgårdar samt framhäva enskilda landskapsträd.

Halvöppna, hagliknande kantzoner och hagmarksholmar

Det främsta målet för skötseln av hagliknande kantzoner och åkerholmar är att genom gallring åstadkomma ett halvöppet hagmarksliknande trädbestånd, där trädkronorna täcker ungefär en tredjedel av områdets yta. På åkerholmar kan trädbeståndet lämnas något tätare för att undvika vindfällen. Syftet med gallringen är alltså att åstadkomma omväxlande öppna områden och trädgrupper.

Inled skötseln med att avlägsna träd och buskar runt bevarade öppna fläckar med ängsvegetation, runt gamla träd med kraftiga grenar samt runt enarna. Spara gamla lövträd, landskapsmässigt vackra trädexemplar samt rötskadade och ihåliga träd. Sköt om förnyelsen av hagmarkens trädbestånd genom att du också lämnar kvar unga träd i trädgrupperna. Öka trädbeståndets artmångfald genom att du gynnar enar, lövträd – i synnerhet ädla lövträd – samt träd och buskar som ger bär. Det är bäst att komplettera skötseln med betesgång eller slåtter, så att området inte växer igen med buskar eller träd efter röjningen.

6.2 Särskilda krav för skötseln av öppna vårdbiotoper

Målet för skötseln av öppna vårdbiotoper är att göra dem öppnare och ljusare samt att minska näringshalten i jordmånen. Regelbunden skötsel ökar antalet arter av krävande växter och andra organismer såsom fjärilar, steklar och skalbaggar. På de bästa friska ängarna kan det växa uppemot 40 kärlväxtarter på en kvadratmeter.

Röjning av träd och buskar

På igenvuxna ängar röjer du lövträd som bildar rot- och stubbskott samt i synnerhet granar. Ringbarka träd som bildar mycket rotskott såsom asp och al. Spara ändå de gamla lövträden för att öka naturens biologiska mångfald. Avlägsna mindre träd och buskar med röjsåg eller genom att dra upp dem för hand. På vidsträckta och plana ytor kan buskar också tas bort med traktor eller fyrhjuling. Slåtterhack, eller tallriks- eller trumrotorslåttermaskin, lämpar sig för röjning av mindre sly. Lägg märke till att stubbarna försvårar slåtterarbetet och därför är det viktigt att ta bort dem före slåttern. Enbuskar kan avlägsnas med handsåg eller sekatör, eller dras upp med rot för hand. Du kan ändå lämna kvar några pelarformade enar på området.

Träd och buskar som brett ut sig till igenvuxna strandängar röjs bort innan de andra skötselåtgärderna påbörjas. På strandängarna är det boskapen som sköter om slybekämpningen. Avlägsna vass och annan vegetation genom att slå området minst två gånger under växtperioden. Du kan ändå lämna kvar buskar som mjukar upp landskapet längs strandskogarnas kanter. Det är också bättre att spara gamla viden med rund form än att röja bort dem, eftersom rotskotten är besvärliga att bekämpa.

Vid röjning av översvämningsängar ska man fästa uppmärksamhet vid älvfårans form och hur vattnet strömmar i fåran. På den sida där det strömmar fortare och stranden är mera utsatt för slitage ska du röja stegvis och lämna kvar buskar och något enstaka träd som skydd. Annars kan den röjda älvslänten rasa ner i älvfåran.

Samla inte röjningsresterna i högar ovanpå värdefull ängsväxtlighet, utan till exempel på den röjda delen av området. Kom också ihåg att föra bort alla röjningsrester från området. De kan användas till exempel som flis.

Om träden och buskarna står tätt sprider du ut röjningarna över flera år. På så vis förhindrar du en plötslig frigörelse av näringsämnen från de borttagna trädens och buskarnas rötter samt minskar på slybildningen och övergödningen av ängen. Om skötseln efter röjningen är effektiv kan ett mindre antal träd och buskar röjas på en gång.

Lägg märke till att du också kan bli tvungen att göra en upprätthållande röjning på området.

Slåtter

Slåttern utförs vanligen i månadsskiftet juli-augusti när ängsväxternas frön har mognat. Slå de värst igenvuxna områdena redan före blomningstiden och upprepa slåttern senare på sommaren. Du kan lämna en del av ängarna oslagna för att trygga områdets fjärilsfauna. I fortsättningen är det nog att slå en gång i månadsskiftet juli-augusti. Utför inte slåtter medan fåglarna ännu häckar.

Slå antingen för hand med lie eller med slåttermaskin med skärande kniv. Lien lämpar sig för mycket små ängspartier eller för slåtter av områden som annars är ojämna eller steniga. Slåtter med lie är ändå mycket arbetsdrygt och kräver yrkesskicklighet. På stora, plana ytor utförs slåttern bäst med slåttermaskin. Manuella tvåtaktsmaskiner är små, billiga och smidiga. För tyngre bruk behövs dyrare 4-taktsmaskiner. Röjsåg kan också användas på områden som är besvärliga att ha slåtter på. Jordbruksmaskiner, som tallriks- och trumslåttermaskin samt slåtterhack, lämpar sig särskilt för restaurering av vidsträckta ängsområden som vuxit igen med gräs. Det slagna höet samlas ihop och förs bort med höräfsa, balpress eller vagn. På små områden kan du transportera bort höet med hjälp av exempelvis en presenning. Höet kan också lämnas på marken för att torka. I soligt väder torkar det på några dagar. Det är bra att vända på höet emellanåt för att skynda på torkningen. Höet kan också torkas på traditionellt sätt på höstörar. Under torkningen räfsas höet samman i högar till natten så att daggens inverkan är så liten som möjligt. Höet måste ändå transporteras bort från området för att näringsinnehållet ska minska.

För att underlätta slåttern på friska ängar kan man vintern innan avlägsna den gamla stråmassan genom att plöja med traktor. Du kan också bränna den döda vassen på hösten eller tidigt på våren innan flyttfåglarna anlänt.

Betesgång

Betesgång är oftast det enklaste sättet att sköta i synnerhet friska ängar. Vid valet av betesdjur avgör områdets storlek samt fodrets kvalitet och mängd. På frodiga ängar måste betestrycket vara tillräckligt högt.

På steniga eller mjukbottnade strandängar är bete i praktiken den enda möjliga skötselmetoden. Också på slåtterängar är efterbete att rekommendera för att öka artmångfalden. Du kan inleda betet direkt när ängens tillväxt har startat. Då smakar bland annat vassen som bäst för betesdjuren och dess näringsvärde är som högst. För att uppnå ett bra skötselresultat är det skäl att fortsätta med betet långt in på hösten. Då blir det så lite växtlighet som möjligt kvar på ängen för bränning. Välj betesdjur enligt fuktförhållandena på strandängen. Nötkreatur lämpar sig för alla strandängar, medan får och hästar heller betar på torrare och mer hårdbottnade ängar.

I början av skötseln av strandängar minskar ett högt betestryck effektivt på vassmängden och bidrar till att eftertraktade växtarter återvänder till området. På stränder där fåglar häckar ska du undvika att ha alltför många djur, så att fåglarnas bon inte förstörs. Under den fortsatta skötseln är cirka 0,5-1 nötkreatur per hektar ett lämpligt djurantal. På strandbetena ska du bygga stängslen ända ner till vattengränsen så att djuren når att beta också i det grunda strandvattnet. Då bildas en lågvuxen strandzon, där speciellt vadare och sjöfåglar föredrar att leta efter föda. Om stranden är mycket grund drar du stängslen långt ut i vattnet eller stängslar in hela strandlinjen så att djuren inte rymmer. Beakta att du kanske måste ta ner stängslet till hösten och bygga upp det på nytt till våren.

7 Kostnader

Kostnaderna för restaurering

Kostnaderna för skötseln av vårdbiotoperna är som högst i restaureringsskedet, eftersom restaureringsåtgärderna tar tid och är mycket arbetskrävande. I totalkostnaderna ska man räkna in löne-, material- och maskinkostnader samt kostnader som ansluter sig till planering och ledning av arbetet. Totalkostnaderna för restaureringen påverkas avsevärt av om arbetet utförs som löne-, ackord- eller talkoarbete. Kostnaderna per hektar för röjningen beror på mängden röjda träd och buskar och deras storlek. En betydande del av kostnaderna orsakas av att samla in, förstöra och transportera bort röjningsresterna. Avlägsnandet av stenar och stubbar bidrar också till kostnaderna. En del av röjningskostnaderna kan täckas med försäljning av de avverkade träden, samt genom att dra nytta av virket som brännved eller annat gagnvirke.

Kostnaderna för betesgång

Anläggningskostnaderna för betesgången är höga, men i stället blir de årliga underhållskostnaderna mycket små. Jämfört med till exempel upprepad röjning är betesgången ett förmånligt sätt att sköta miljön. Kostnaderna varierar från fall till fall och de blir lägre om man kan ta dricksvattnet från stranden eller om man inte behöver bygga något skyddstak på en trädbevuxen betesmark. För det landskapsvårdande arbete som får och nötkreatur utför betalas i regel miljöersättning till boskapsägaren, eftersom denne alltid tar en risk när produktionsdjur förs på bete utanför den egna gården. Betessamarbetet orsakar också extra arbete för boskapsägaren bland annat i form av pappersarbete och transport av djuren. Det är alltid en pärs att förflytta en flock nötkreatur eller får. En eller flera hästar förs däremot vanligen till sommarbetet på helpension, och djurens ägare betalar en ersättning för detta till markägaren. Ersättningens storlek beror från fall till fall på arbets- och ansvarsfördelningen. Också den lokala efterfrågan på betesmark och betesdjur inverkar på hur stor ersättningen är.

Läs mer om ämnet på Betesbanken.fi.

Anläggningskostnader:

  • planeringskostnad
  • byggande av stängsel
  • skyltar
  • skyddstak

Underhållskostnader:

  • kostnad för djurens landskapsvårdande arbete
  • transport av djuren
  • skötsel och övervakning av djuren
  • ordnande av dricksvatten
  • underhåll av stängsel
  • slåtter, röjning
  • försäkringar

Kostnader för slåtter

För slåtterns del beror arbetsmängden och kostnaderna på vilken slåttermetod och vilka arbetsredskap som används. Slåtter med lie kräver mycket tid, arbetskraft och skicklighet. Därför lämpar sig slåtter med lie bäst på små arealer där arbetet kräver precision till exempel på grund av hotade arter eller stenighet. Slåtter med lie är det enda alternativet på områden som inte klarar av tunga jordbruksmaskiner. Maskinell slåtter är betydligt snabbare än slåtter med lie, på naturängar tar arbetet ungefär 3 timmar per hektar. Med en liten manuell slåttermaskin kan arbetet ta 10-20 timmar/hektar. På högproduktiva ängar och på områden som på nytt tas i bruk är kostnaderna för slåttern relativt höga. Stenar och stubbar på ängen gör slåtterarbetet långsammare och ger därmed extra kostnader. Det kostar också att samla in höet transportera bort det.

Finansieringsmöjligheter:

Stöd för skötsel av vårdbiotoper: Miljöersättning (livsmedelsverket.fi).

Finansiering för iståndsättning av vårdbiotoper: Helmi-programmet (miljö.fi)