Stenmurkla

Stenmurklan (Gyromitra esculenta) omges av många fördomar: den är en egendomlig konstighet som först efter korrekt behandling förvandlas från dödligt giftig till en verkligt läcker matsvamp. Stenmurklan är som sådan dödligt giftig, och den får aldrig ätas som sådan eller användas färsk i matlagningen.

Stenmurklan, som påminner om finländska struvor eller hjärnfåror, uppenbarar sig redan i april bland bortvissnad växtlighet. Den ihåliga hatten har ljus- eller mörkbruna ojämna fåror, kanterna är inåtvända och sitter fast i foten. Fotens storlek varierar och den är ljusgrå eller ljusbrun till färgen. Foten är också ihålig, precis som hatten.

Svampköttet är tunt och skört. Då man skär itu en stenmurkla blottas svampens gräddgula, ihåliga innanmäte. Doften är nötaktigt stark och förfinad.

Stenmurklan växer i hela landet. I söder får man den bästa skörden i maj, i Kajanaland och Skogslappland i juni.

Stenmurklan växer i barrskogar med sand-, mo- och moränmark. Plockaren hittar lättast arten på platser där markens ytskikt är krossat: plogning eller markberedning efter hyggen, stigar och körspår eller grustäkt ökar skörden. Man kan främja tillväxten genom att bryta sönder ytskiktet på områden där man sedan tidigare vet att stenmurklan växer. Barkavfall av barrträd och pappersavfall som har grävts ner i en jordgrop och täckts med sand kan utgöra början till en murkelodling.

Av vårväxande arter påminner den sällsynta bleka stenmurklan (Gyromitra gigas) om stenmurklan. Bleka stenmurklan växer på platser där lövträd dominerar. Dess hatt är ljusare och foten bredare och kortare än stenmurklans. Om våren och sommaren dyker andra snarlika svampar upp. Deras hattar har få fåror eller så har de en klart längre fot.

Om hösten kan man få se den svagt veckade, sadellika biskopsmössan (Gyromitra infula) eller lömska biskopsmössan (Gyromitra ambigua), som är giftig.