Fågelinfluensa hos idisslare
Influensa A-virus är en mångsidig virusgrupp som delas in i olika undertyper. Dessutom klassificeras de enligt sin sjukdomsalstrande förmåga hos fåglar som lågpatogena (orsakar svag sjukdom) eller högpatogena (orsakar kraftig sjukdom). Majoriteten av influensa A-virusens undertyper är svagt sjukdomsalstrande, men vissa kan orsaka hög dödlighet hos fåglar, omfattande fågelinfluensaepidemier och stora ekonomiska förluster för fjäderfäindustrin.
Vissa fågelinfluensavirus kan även smitta däggdjur, såsom pälsdjur, rovdjur och kattdjur. Hos idisslare har smittor tidigare varit mycket sällsynta, men i USA har fågelinfluensa orsakat en omfattande epidemi på mjölkgårdar sedan våren 2024.
Fågelinfluensa är en zoonos, vilket innebär att den kan smitta människor och orsaka allvarlig sjukdom. Smittor hos människor är dock mycket sällsynta, och nästan alla som insjuknat har fått smittan genom kontakt med sjuka eller döda djur eller deras sekret.
Denna sida behandlar förekomsten av fågelinfluensa särskilt hos idisslare. Mer information om fågelinfluensa hos fjäderfä, andra fåglar eller pälsdjur finns på våra webbsidor.
Symtom
I USA har de kraftigaste symtomen hos nötkreatur med fågelinfluensa varit hos mjölkkor. Symtomen har oftast varit kraftigt minskad mjölkproduktion, allvarlig juverinflammation och förändringar i mjölkens sammansättning och dessutom tydligt minskat foderintag. Mjölkkor har även haft allmänna symtom som feber och diarré, och vissa har behövt avlivas på grund av sjukdomens svårighetsgrad. Kalvar har haft mildare symtom, främst luftvägssymtom och rinnande näsborrar. På smittade mjölkgårdar har symtom vanligen observerats hos cirka 10–15 % av korna.
Diagnostik
Fågelinfluensa kan inte fastställas enbart utifrån symtom, eftersom liknande symtom kan orsakas av andra patogener. Diagnosen baseras främst på laboratoriemetoder för att påvisa viruset, till exempel från mjölk, luftvägsprover eller organprover vid obduktion. Viruspåvisning sker med molekylärbiologisk RT-PCR-metod enligt EU:s referenslaboratoriums anvisningar.
Antikroppsanalys kan visa tidigare exponering för viruset, men inte akut sjukdom. Analysen baseras på två parallella serologiska metoder: ELISA- och HI-test. Genom att använda två olika tester baserade på olika principer, säkerställs resultatens tillförlitlighet och risken för falskt positiva resultat minimeras.
Provtagning sker enligt Livsmedelsverkets separata anvisningar.
Smittspridning
Fågelinfluensans ursprung är hos vilda fåglar. Ökad förekomst av smitta hos vilda fåglar i ett område ökar risken för att idisslare insjuknar. Idisslare kan smittas direkt från infekterade fåglar eller däggdjur, eller indirekt via kontaminerad miljö eller foder. Det viktigaste är att upprätthålla god biosäkerhet på djurgårdar och förhindra att idisslarna exponeras för influensaviruset. Människor bör undvika direkt kontakt med döda vilda fåglar, och även andra husdjurs kontakt med fåglar bör begränsas.
Fågelinfluensaviruset kan även spridas mellan idisslare inom en besättning. En smittad mjölkko utsöndrar virus i mjölken, vilket innebär att smittan kan överföras via mjölk. Mjölken är dock säker att använda efter pastörisering eller motsvarande värmebehandling.
Bekämpning och förebyggande
Högpatogen aviär influensa hos nötkreatur klassificeras enligt Finlands lagstiftning om djursjukdomar som djursjukdom som ska övervakas (325/2021). Djurets ägare eller en annan person som arbetar med djur ska anmäla betydande minskning i produktion (t.ex. mjölkproduktion) utan tydlig orsak, samt ovanlig dödlighet hos djur. Om veterinären, djurets ägare eller någon annan person som genom arbete eller hobby är i kontakt med djur misstänker MV- eller CAE -sjukdom hos djur, ska hen anmäla detta till den officiella veterinären så snart som möjligt. Den officiella veterinären gör en kontroll på djurhållningsplatsen, ger förhållningsregler och tar vid behov prover av djuren för att reda ut orsaken till sjukdomen. För att infektionen inte ska spridas till andra djurhållningsplatser, bestämmer Livsmedelsverket om restriktioner för förflyttning av djuren och andra nödvändiga åtgärder. När sjukdomen konstateras utreds samtidigt varifrån den kan ha kommit till djurhållningsplatsen, och till vilka andra ställen den redan kan ha spridits. I sammanhanget kan prover tas även från djur på andra djurhållningsplatser. Om åtgärder som ska vidtas på grund av misstanke eller konstaterad infektion av högpatogen aviär influensa hos nötkreatur föreskrivs i den nationella lagen om djursjukdomar 76/2021.
Den officiella veterinären ska informera regionens smittskyddsläkare om konstaterad fågelinfluensa (Både LPAI och HPAI) hos djur. Mer information om anmälningsplikten för sjukdomar finns på våra webbplatser.
Det är viktigt att tidigt konstatera och effektivt förhindra smittspridning. Gott skydd mot fåglar på djurhållningsplatser är ett viktigt sätt att begränsa spridningen av fågelinfluensa. Vilda fåglar ska förhindras från att komma i kontakt med förutom djur även foder, strömaterial eller andra redskap.
Uppföljning
Alla misstänkta sjukdomsfall hos nötkreatur som tyder på symptom av högpatogen aviär influensa, såsom juverinflammationer där ingen bakomliggande orsak kan fastställas med andra metoder ska analyseras med avseende på smitta. Misstänkta infektioner hos andra idisslare bör också utredas för att få information om en eventuell förekomst av sjukdomen hos idisslare. Övervakning av fågelinfluensainfektioner genom regelbunden provtagning av friska idisslare är dock för närvarande inte nödvändig.
Förekomst
Fågelinfluensa förekommer globalt, särskilt hos vilda fåglar, men även hos fjäderfä. Högpatogen fågelinfluensa har också konstaterats hos vilda land- och havslevande däggdjur. I Finland har enstaka fynd gjorts hos vilda rävar, uttrar och lodjur.
Hos idisslare har högpatogen H5N1-fågelinfluensa främst konstaterats i USA, där sjukdomen har spridits på mjölkgårdar i flera delstater. Fall har även konstaterats hos andra däggdjur (bl.a. getter, alpackor, katter och möss). De virus som konstaterats hos nötkreatur i USA är mycket lika varandra och tillhör H5N1-genotypen, som inte har påträffats i Europa. I Europa har endast några enstaka fall av högpatogen fågelinfluensa hos idisslare konstaterats.
Mer information om förekomsten av fågelinfluensa hos fåglar och pälsdjur.