På 1990-talet sades det tack och adjö till en stödpolitik som i tiotals år hade hållit gårdarna jämförelsevis små. Efter det följde i Finland ett kvartssekel av politik där en ökande gårdsstorlek just inte betydde sjunkande stödbelopp. Nu har arealtillägget gjort en stark comeback.
Litet var vackert
De som brukade jorden före inträdet i EU eller annars var med på den tiden minns att ju mindre en gård var, desto gynnsammare var de direkta jordbruksstöden. Familjejordbruk som var relativt små uppfyllde många jordbrukspolitiska mål. Tråkigt nog var de rena giftet för jordbrukets konkurrenskraft. Det här visade sig med stor tydlighet allra senast när anpassningen till EU:s gemensamma marknad började och priserna störtdök över en natt. Efter det var inget som förut. Ju mer åker eller ju fler djur man skaffade, desto mer fick man i stöd. Större var plötsligt bättre.
I Finland är förstoring av gårdarna ofta en stenig väg att gå. Många gånger garanterar den på kort sikt inte att inkomsterna blir bättre än förr. Men skulle det över huvud taget ha varit ett alternativ att envisas med att stampa på stället? Ur det perspektivet har Finlands i hög grad storleksneutrala stödpolitik varit till nytta.
Omfördelning av stöden är på gång
EU:s jordbrukspolitik har kritiserats för att 80 % av stöden går till bara 20 % av gårdarna. De stora roffar åt sig pengarna och de små blir utan. EU-kommissionen reagerade på kritiken genom att i sina rättsaktsförslag som publicerades år 2018 lansera ett stödtak för direktstöden, 100 000 euro. När förslaget hade stötts och blötts i tre och ett halvt år var resultatet att stödtaket skippas, i stället införs obligatorisk omfördelning av 10 % av direktstöden. Omfördelning är lika med att ta från de större och ge till de mindre.
Vid första anblicken verkar andelen inte stor. När man har funderat en stund inser man att omfördelningen i själva verket innebär en stödöverföring från stora gårdar till medelstora och små. Det handlar om drygt 50 miljoner euro. I Finland har tanken på en omfördelning inte väckt entusiasm. Problemen ligger inte i gårdsstrukturen utan annanstans. Hos oss går bara hälften av stödpotten till de 20 % av gårdarna som är störst, så gårdsstorleken är mycket jämnt fördelad i förhållande till hur det är i EU.
Förhandlingar följer alltid på samförstånd
Ibland ger EU-kompromisser alltså upphov till problem som man inte ens visste att fanns. Lyckligtvis brukar goda kompromisser innehålla lämpliga bisatser om undantag från huvudregeln. Därför kan Finland förhandla med kommissionen om möjligheten att låta en lite mindre omfördelning räcka på grund av vår jämnare gårdsstorleksfördelning. Omfördelning av direktstödet ingick inte i GJP-planen som remissbehandlades i somras. Orsaken var att samsyn om EU:s jordbrukspolitik nåddes först ett bra tag efter att remissbehandlingen redan hade börjat och att det inte stod klart exakt vad som skulle krävas beträffande omfördelningen. Den kommande vintern får utvisa hur stor del av potten som ska omfördelas mellan jordbrukarna.
Antti Unnaslahti
synnerligen underordnad tjänsteman vid jord- och skogsbruksministeriet