Få grundämnen orsakar så mycket uppståndelse inom jordbruket som fosfor. Detta essentiella växtnäringsämne har varit en tvistefråga inom jordbrukspolitiken så länge som skadorna av näringsavrinning har identifierats och erkänts inom jordbrukspolitiken. Fosfor är aktuellt eftersom regleringen av fosfor ändrades i mitten av januari.
Vad ändrades?
Låt oss börja med oundviklig fakta. Från och med år 2023 kommer användningen av fosfor inte längre att begränsas av villkoren för miljöersättningen, utan kommer att begränsas genom statsrådets förordning. En lagstiftning respekteras när den begränsar något, oavsett om man har förbundit sig till andra miljöåtgärder eller inte. De observanta har noterat att utkastet till förordningen om begränsning av användning av fosfor inom jordbruk och grönområden var på remiss i juli och augusti. De mest eminenta har också gett utlåtanden, tack för dem. Man kan läsa varje utlåtande på webbplatsen.
Varför ändra?
Trots kritik har man i Finland upplevt att den nuvarande fosforhanteringen varit välfungerande. Villkoren för miljöersättning har respekterats på nästan alla hektar, så begränsningarna av fosforanvändning har varit ganska omfattande. Inte heller förra perioden betalades det något för att begränsa användningen av fosfor. Fosforbegränsningarna har fungerat som minimikrav för åtgärder därifrån pengar har kommit. I praktiken är ändringen liten, men teoretiskt sett betydande. Att välja bort miljöåtgärder innebär inte längre att fosfor praktiskt taget kan användas fritt. Visst har det funnits en stupstock i lagstiftningen, men den har legat så högt upp att den inte haft någon praktisk betydelse. Genom ändringen införs nu huvudsakligen samma begränsningar för användning av fosfor som villkoren för miljöersättning har inneburit. När styrningen av stödsystemet upphör kommer det att föreskrivas i förordningen. Det är snarare ett kontinuum som jordbrukarna förberett sig på i ett kvarts sekel. Det handlar inte om väldigt överraskande förändringar. Orsakerna till förändringen är helt och hållet av den inhemska sorten. En vettig användning av näringsämnen är en fördel för vattenområden och jordbruket.
Gödsel från husdjur – ett specialfall
Gödsel från husdjur är ett utmärkt gödningsmedel. Det som är irriterande är att i synnerhet förhållandet mellan kväve och fosfor inte är färdigt som det ska. Det blir brist på kväve och oftast ett överskott på fosfor. Och dessa värdefulla näringsämnen utgör en promille av den totala massan. Det är därför inte konstigt att gödsel ofta bara transporteras den nödvändiga sträckan. Undantaget för stallgödsel har varit en kompromiss mellan grödornas behov och utmaningarna med logistiken för stallgödsel, vilket har berott på politisk acceptans och praxis. Till namnet har det varit ett undantag, eftersom det har varit ett tillfälligt undantag från grundregeln som har omprövats varje gång. Redan från början har man med ena handen försökt driva riktningen mot att inte behöva något undantag och ytterligare kunna sprida gödsel. Framsteg har gjorts och tekniken har utvecklats. I statsrådets förordning ges nu en tillfällig förlängning av undantaget för gödsel med några år. Någon har någonstans och av någon anledning kommit överens om dess varaktighet och statsrådet har fattat beslut om den. Vi försöker leva med det.
Varför just nu, finns det inte annat att oroa sig för?
Man har försökt styra användningen av fosfor i jordbruket så att det inte blir brist på fosfor i skördeväxterna, men inte heller överskott på åkermark. Metoden var ursprungligen pengar som lite lades åt sidan när man skulle följa strängare gödslingsbegränsningar än de lagstadgade. Redan inför perioden 2011–2014 övervägde man allvarligt om tiden var mogen för en lagstadgad kontroll av fosfor. Det var man inte ännu då. Det verkar som att också kraven på att avskaffa undantaget för stallgödsel går tillbaka till dessa år. Inga pengar har betalats för den knappare gödslingen på ett tag. Den nya gränsen mellan de lagstadgade kraven och stödsystemen är kanske den mest tryggande fördelen med detta projekt: det finns inte längre någon ursäkt att knussla med begränsningen av gödningsmedel när det gäller miljöersättning. Förr i tiden kanske någon gjorde så.
Man kan med all rätt bli förargad när en tjänsteman berömmer att vi gör ett bra jobb när det gäller att fastställa dessa restriktioner. Jag kan förstå denna förargelse mycket väl, för att sitta i en traktorhytt med en stel rygg är redan för mycket. Sedan beordras man ännu att köra slammet ännu kanske lite längre bort. När det gäller miljöfrågor inom jordbruket har fosfor alltid skapat känslor av hat och kärlek.
Antti Unnaslahti
synnerligen underordnad tjänsteman vid JSM