Harpest eller tularemi är en smittsam sjukdom som orsakas av bakterien Francisella tularensis. Smågnagare och harar anses fungera som reservoarer för bakterien F. tularensis i Norden. Bakterien kan överleva flera månader i marken, i vatten och i djurkadaver. Eftersom bakterien vanligtvis smittar via blodsugande insekter, uppträder harpest i första hand från juli till oktober, då antalet insekter är som störst. Dessutom påverkas antalet sjukdomsfall av har- och sorkstammarnas storlek.
Harpest hos människor
Harpestsmitta sprids i huvudsak via insektbett. Smittan kan också fås direkt från ett sjukt eller dött djur till exempel som sårinfektion eller via luftvägarna i kontaminerad omgivning.
Incidensen av harpest varierar betydligt från år till år. Merparten av fallen konstateras under augusti-september. Omfattande tularemiepidemier har observerats förekomma i cirka tre års cykler.
Figur: Anmälda harpestfall i befolkningen från och med 2000 (pdf)
Harpest hos djur
Hos däggdjur orsakar bakterien Francisella tularensis en febersjukdom som kallas för tularemi eller harpest. Bakterien har påträffats hos över 200 olika djurarter. Till dessa djur hör också fiskar, kräldjur, fåglar och insekter. Våra husdjur är inte särskilt mottagliga för sjukdomsalstraren, så möjligheten till att till exempel jakthundar får sjukdomen är synnerligen liten.
Katter är emellertid mottagligare för bakterien, och hos dem konstateras smittan ibland. I Finland påträffas harpest som klinisk sjukdom vanligtvis hos hardjur, hos vilka smittan utan udantag leder till döden. Vilda smågnagare har konstaterats kunna bära på bakterien.
Bakterien F. tularensis överförs vanligtvis från ett djur till ett annat via blodsugande insekter. Därför uppträder harpestfallen också under juli-oktober, då kontakten mellan myggor, hardjur och sorkar är som vanligast. Ett djur kan också få smittan direkt från ett sjukt eller dött djur, till exempel som sårinfektion eller via slemhinnorna. Smittan kan också fås via luftvägarna eller genom munnen i kontaminerad omgivning, till exempel via luft, vatten, jord och vegetabiliskt material.
Vid Livsmedelsverket beaktas möjligheten till tularemi alltid när man undersöker vilda djur som hittats döda eller som avlivats för att de varit sjuka. Varje år har man undersökt tiotals fältharar och skogsharar, samt enstaka bävrar, bisamråttor och sorkar. I Finland undersöks djur dock endast slumpmässigt med tanke på tularemi, så det finns ingen detaljerad information om hur utbredd sjukdomen eventuellt är i Finland.
Figur: Undersökningar av harpest hos vilda djur från och med 2000