Rastningsskyldigheten för mjölkkor och mjölkkvigor som hålls kopplade i båsladugårdar har skärpts från och med den 1 januari 2024 (Statsrådets förordning (1162/2023)). I fortsättningen ska kor och kvigor få röra sig på betesmarken eller utomhusfållan minst 90 dagar om året. Enligt jord- och skogsbruksministeriets meddelande är avsikten att ändra den gällande förordningen så att rastningsskyldigheten kan fullgöras helt under betesperioden.
Rastningsplatsen ska vara minst sex kvadratmeter per nötkreatur. Ytan ska dock alltid vara minst 50 kvadratmeter.
Förfarandet för befrielse från rastningsskyldigheten slopas under övergångsperioden
Regionförvaltningsverket kan bevilja befrielse från det krav att ordna bete eller en plats för rastning om produktionsenheten inte till sitt förfogande har lämplig betesmark, eller om någon annan ändamålsenlig plats för rastning inte rimligen kan ordnas, eller om uppfyllandet av kravet är oskäligt av orsaker som hänför sig till trafiken, terrängen eller avstånden. Befrielse beviljas för högst fem år åt gången och högst till den 31 december 2034. Befrielsen återkallas om förutsättningarna för beviljandet upphör.
Det är viktigt att rastnindskravet för nötkreatur följs
Livsmedelsverkets föregångaren Livsmedelssäkerhetsverket Evira och regionförvaltningsverken verkställde somrarna 2009—2010 ett projekt om hur rastningskravet för nötkreatur omsätts i praktiken. Största delen av korna och kvigorna på de inspekterade gårdarna släpptes antingen ut på bete eller i en rasthage.
Bägge åren deltog regionförvaltningsverken i Sydvästra, Västra och Inre och Norra Finland och år 2009 också regionförvaltningsverket i Östra Finland och år 2010 också regionförvaltningsverket i Lappland i projektet. Som mål för inspektionerna valdes huvudsakligen sådana gårdar, på vilka det ansågs möjligt att brister kunde förekomma i efterföljandet av rastningskravet. Sommaren 2010 inriktades inspektionerna särskilt på sådana gårdar, på vilka rastningskravet sommaren innan inte hade följts. De kommunala veterinärerna utförde inspektionerna på uppmaning från länsveterinären.
Under projektet inspekterades i hela landet år 2009 sammanlagt 232 gårdar och år 2010 sammanlagt 151 gårdar. På knappt en tredjedel eller 28 % (2009) och 27 % (2010) av de inspekterade gårdarna förekom brister i ordnandet av rastningen. Som orsaker till att rastning inte ordnats framfördes bland annat avsaknad av ett lämpligt område för betesgång, usla inhägnader eller svårigheter att förflytta djuren till exempel på grund av att de måste korsa vägar. Som andra orsaker framfördes brist på arbetskraft, sjukledigheter, hög ålder och svag hälsa hos djurhållarna och att ägarna hade för avsikt att avstå från kohållningen. På några gårdar hade rastning ordnats endast för en del av djuren.
Livsmedelsverket och dess föregångare Evira har sammanställt information om hur mycket det ansökts om befrielse från rastningskravet. I hela landet inlämnades mest sådana ansökningar år 2006, då författningen trädde i kraft. Antalet ansökningar var då sammanlagt 237 och positiva besluten gavs till 71 % av gårdar. Största delen av de positiva besluten gavs till gårdar, som ämnade upphöra med hållning av sådana nötkreatur, som rastningskravet gäller. Det var möjligt att hålla upphörande med djurhållningen som grund, om sökanden upphörde med hållningen av sådana produktionsdjur senast vid utgången av år 2007.
Under åren 2006–2010 ansöktes sammanlagt 273 gånger om befrielse från kravet på rastning och 196 gårdar (72 %) beviljades befrielse. För närvarande finns det endast cirka 20 gårdar som beviljats befrielse.