Vanliga frågor om slakt och köttbesiktning

Får inälvor och delar av slaktkroppar användas som livsmedel?

Enligt lagstiftningen får allt kött, alla inre organ och andra delar av slaktkroppen som godkänts vid köttbesiktningen och är rena användas som livsmedel.

I samband med slakt utförs alltid köttbesiktning på djuren. Härmed säkerställer man att köttet är säkert för konsumenterna. Med slakteriövervakning säkerställer man att ett djur som slutar som livsmedel har slaktats och bearbetats hygieniskt och att allt material som vid köttbesiktningen godkänts som livsmedel och som är avsett för konsumtion har behandlats som livsmedel och inte som biprodukt eller avfall i slakteriet.

Särskilt bearbetningen av inälvor och delar av slaktkroppar som livsmedel kräver ofta ekonomiska satsningar och resurser från slakteriet. Slakteriet avgör därför själv om det samlar in organ och andra delar av slaktkroppen för livsmedelsbruk eller för användning som biprodukt.

Om organ samlas in för att användas som livsmedel måste organen behandlas hygieniskt. Om hygiennivån är bristfällig måste organen styras bort från livsmedelsbruk och levereras till en biproduktanläggning.

Om slakteriet inte samlar in organ och andra delar av slaktkroppen för att användas som livsmedel utan direkt styr dem till en biprodukt kan de inte längre återföras för att användas som livsmedel, även om slaktkroppsdelarma enligt lagstiftningen lämpar sig som livsmedel.

  • Lagstiftningen förbjuder särskilt att använda följande delar av slaktkropparna som livsmedel: lever från över femåriga hästdjur och njurar från över fyraåriga hästdjur, njurar från över fyraåriga nötkreatur, njurar från vilda kaniner och harar, lever och njurar från över ettåriga vilda hjortdjur.
  • Slaktkroppar som ska överges på grund av risken för TSE (såsom BSE, galna ko-sjukan): skallen (inklusive hjärna och ögon) och ryggmärgen hos över ettåriga nötkreatur, får och getter. Det ovannämnda gäller nötkreatur som kommer från ett land med låg BSE-risk som Finland; av nötkreatur från utlandet finns fler slaktkroppsdelar av nötkreatur som måste kasseras.

Dessutom får vissa delar av djuren, såsom livmodern, inte användas i köttprodukter, såsom i korv. Förutsatt att de har godkänts vid köttbesiktningen får även dessa användas som livsmedel som sådana. Bland annat får köttfärs endast göras av skelettmuskler.

Om fårtunga används som livsmedel, måste huvudet flås?

Om fårtunga används som livsmedel ska huvudet besiktas vid köttbesiktningen i samband med besiktningen av slaktkroppen och dess övriga delar. Huvudet behöver dock inte flås för besiktningen. Om fårets huvud eller tunga inte används som livsmedel behöver de inte besiktas vid köttbesiktningen.

Hur säkerställer Livsmedelsverket att köttbesiktningen är enhetlig?

Köttbesiktningens enhetlighet har uppmärksammats och ifrågasatts så länge kött har besiktats i Finland. I dag grundar sig köttbesiktningen till stor del på EU-lagstiftningen, som är mycket detaljerad.

Livsmedelsverket har gett anvisningar om ett enhetligt genomförande av köttbesiktningen och om registrering av ändringar. En enhetlig köttbesiktning främjas bland annat genom utbildningsdagar, kortare informationsinslag, inspektionsbesök och besök av gästande inspektionspersonal vid olika slakterier.

Ska slaktkropparna alltid klyvas i samband med slakten?

I lagstiftningen (EU) 2019/627 fastställs krav på hur slaktkroppar och organ ska presenteras vid köttbesiktningen. Vid slakt ska slaktkroppar av alla hovdjur, äldre än åtta månader gamla nötkreatur och äldre än fem veckor gamla svin klyvas längs ryggraden före köttbesiktningen. I undantagsfall kan besiktningsveterinären ge tillstånd till att slaktkroppen inte klyvs och sedan besikta hela slaktkroppen. När man exempelvis vill sälja ostyckade slaktkroppar av gris som så kallade grillgrisar kan besiktningsveterinären ge tillstånd till detta. I regel ska dock slaktkropparna klyvas i enlighet med lagstiftningens krav och köttbesiktningen utföras på halva slaktkroppar.

Får producenten sälja obesiktat kött från husdjur, exempelvis får som slaktats i hemmet, direkt till konsumenten?

Husdjur får slaktas på en produktionsgård för att användas som livsmedel endast för producentens eget bruk. Producenten får använda obesiktat kött som slaktats i hemmet i sitt eget hushåll, men får inte sälja eller annars överlåta det till utomstående. Den årliga slaktmängden för djur dom är avsedda för eget bruk som slaktas på gården är inte begränsad.

Om producenten vill överlåta kött till allmän konsumtion ska köttet i regel genomgå köttbesiktning. Kött från husdjur som slaktats hemma kan inte genomgå köttbesiktning. Om köttet ska besiktas ska djuren sändas till ett godkänt slakteri för slakt.

I enlighet med 32 § i jord- och skogsbruksministeriets förordning 318/2021 är det dock möjligt att från primärproduktionsstället sälja och överlåta kött av fjäderfä eller hägnade kaniner direkt till konsumenten eller till lokal detaljförsäljning utan att köttet har besiktats. En primärproducent får överlåta och till försäljning leverera totalt högst 40 000 kg fjäderfäkött per år och totalt kaninkött motsvarande högst 20 000 kaniner per år. Kött från andra husdjur än fjäderfä eller hägnade kaniner får aldrig säljas eller överlåtas obesiktat.

Den som producerar, framställer och säljer livsmedel ansvarar för att de livsmedel som produceras, framställs och säljs är säkra och uppfyller kraven i lagstiftningen.

Om producenten vill sälja kött av djur som hen har fött upp, ska hen slakta djuren vid ett slakteri. Slakteriets officiella veterinär (besiktningsveterinär) besiktar köttet i slakteriet, varefter producenten kan arrangera köttförsäljning exempelvis på sin egen produktionslokal.

Enligt 10 § i livsmedelslagen 297/2021 ska försäljning av kött anmälas till den kommunala myndigheten för livsmedelstillsyn . Om det på gården finns utrymmen som lämpar sig för slakt kan det också vara möjligt att godkänna slaktlokalerna som slakterier i enlighet med 11 § i livsmedelslagen. Godkännande ansöks hos Livsmedelsverkets köttbesiktningsenhet.

Sökord: köttbesiktningstvång, hemslakt

Är det tillåtet att sälja hundkött och är det säkert att äta hund?

Lagstiftningen om livsmedelshygien reglerar slakt, köttbearbetning och försäljning av djur. En del av livsmedelslagstiftningen utgörs av EU:s förordningar som gäller alla medlemsstater, och dessutom har vi den nationella livsmedelslagen och de mer detaljerade förordningar som antagits i enlighet med den. I fråga om slakt, uppfödning, avlivning och annan behandling av djur finns dessutom den så kallade djurskyddslagstiftningen om djurens välbefinnande.  

I livsmedelslagstiftningen definieras de husdjur som får slaktas i form av en förteckning över de berörda djurarterna. Utöver dessa kan hägnade och frilevande vilt som också har definierats närmare slaktas för att användas som livsmedel. Hundar räknas inte till ätliga husdjur. I slakterier kan slaktas och i livsmedelslokaler beredas och säljas endast kött som härrör från ovan nämnda husdjur eller vilt och som har behandlats enligt lagstiftningens krav. Därför är det inte tillåtet att sälja hundkött. Även den allmänna opinionen i Finland skulle fördöma handel med hundkött, då hunden uttryckligen betraktas som sällskapsdjur.

Livsmedelslagstiftningen gäller inte bearbetning och framställning av livsmedel avsedda för eget bruk i privata hushåll. Djurskyddslagen om djurens välbefinnande och de förordningar som utfärdats med stöd av den gäller däremot också behandling av djur i privata hushåll.

Hundkött kan innehålla sjukdomsalstrare, bakterier och parasiter som kan överföras till människor. I Finland bör man alltid komma den eventuella förekomsten av trikiner, då de är vanliga hos våra vilda däggdjur och även kan smitta hundar och människor. Hundar kan också hysa rester av läkemedel som de någon gång behandlats med, och eventuellt tungmetaller eller andra miljörelaterade toxiner. Livsmedelsverket känner inte till några livsmedelsundersökningar av hundkött, så förekomsten av sjukdomsalstrare och restsubstanser kan inte bedömas noggrant.

Sidan har senast uppdaterats 28.11.2022