Trikinos orsakas av larver av rundmaskar tillhörande släktet Trikinella. Trikiner är parasiter hos köttätande däggdjur och de förekommer nästan överallt i världen. Ett djur eller en människa som fått trikinsmitta bär på smittfarliga larver i sina muskler flera år efteråt. I naturen sprider sig trikiner när köttätande djur fångar varandra eller äter as. Trikinlarverna blir fullvuxna i värddjurets tarmsystem. De larver som den vuxna formen producerar färdas från tarmsystemet med blodet till olika delar av organismen, i första hand till de tvärstrimmiga musklerna, men ibland också till exempelvis hjärtat och centrala nervsystemet. I köttcellen rullar larverna ihop sig till en spiral och omkring dem bildas en kapsel. Dessa inkapslade larver kan förbli smittfarliga i flera månader, till och med år.
Man känner till flera olika trikinarter, av vilka T. nativa, T. spiralis, T. britovi och T. pseudospiralis förekommer i Europa och även i Finland. I Finland är de vanligaste arterna T. nativa och T. spiralis.
Trikinos hos människor
Människan får trikinsmitta när man ätit otillräckligt kokat eller stekt kött eller köttprodukter av svin, björn eller något annat djur som innehåller smittfarliga trikinlarver. Efter att man ätit köttet frigörs larverna i tarmsystemet och utvecklas till fullvuxna maskar. Honmaskarna framföder larver som söker sig till en tvärstrimmig muskel där de kapslar in sig. Symtomens svårighetsgrad är beroende av antalet larver. Smittan kan vara symtomfri.
Det senaste trikinosfallet i Finland var smitta från björnkött på 1970-talet.
Trikiner i livsmedel
Trikinparasiten hindras från att hamna i livsmedel i samband med köttbesiktningen av slaktdjur. Trikinos som härrör från häst- och vildsvinskött har orsakat flera epidemier som människor till exempel i Mellan- och Sydeuropa. I Finland undersöks alla sådana slaktdjur som kan vara potentiella värddjur för trikiner med tanke på trikinsmitta. Dessa djurarter är svin, vildsvin, häst, björn, säl och grävling och andra köttätande villebråd. Kroppen och organen av djur som bär på trikinparasiten förstörs. Djupfrysning av köttet förstör inte larverna av alla arter, till exempel inte T. nativa, däremot dödar upphettning av köttet alla trikinarter.
Trikinos hos djur
Trikiner är parasiter hos köttätande däggdjur och de har flera värddjursarter. Hos djur är smittan oftast symtomfri eller orsakar endast lindriga symtom.
Uppföljningen av förekomsten av trikiner baserar sig på undersökningar i samband med köttbesiktning av husdjur och villebråd. Dessutom följs förekomsten av trikinsmitta hos vilda djur. I samband med köttbesiktningen har man på 2000-talet undersökt i genomsnitt 1250 slakthästar per år med tanke på trikiner. Trikinsmitta har aldrig konstaterats hos hästar i Finland.
Antalet smittade svin har minskat kraftigt på 2000-talet och efter 2004 har inte ett enda fall av trikinsmitta konstaterats hos svin.
Figur: Uppföljning av förekomsten av trikinparasiten hos slaktsvin från och med 2000 (pdf)
På 1990-talet konstaterades fortfarande trikinsmitta på några svingårdar varje år och de flesta fynden gjordes 1996. Antalet trikinpositiva svin på en enskild produktionsgård varierande från några djur till över hundra individer. Åren 2000–2010 konstaterades sammanlagt 58 svin vara smittade av trikinparasiten, och de kom från sju olika gårdar. Förändringen på 2000-talet antas bero på svinhushållningens strukturförändring, som har gjort att sådana svingårdar som varit mottagliga för smittan har minskat. I en undersökning som gjurdes 2012–2013 konstaterades inga antikroppar mot trikinella hos slaktsvin.
Figur: Uppföljning av förekomsten av trikinparasiten hos slaktsvin och på svingårdar i Finland från och med 1954 (pdf)
Trikinsmitta har konstaterats även hos hägnade och vilda vildsvin samt björnar. Varje år undersöks några hundra vildsvin (på 2000-talet i medeltal 760/år) med tanke på trikinparasiten, varav största delen har varit hägnade och bara 4–21 vilda. Hos de undersökta vildsvinen har man årligen konstaterat 0–2 trikinsmittade. Antalet björnar som årligen undersöks för trikinparasiten har varierat mellan 30 och 115.
Trikinsmitta är tämligen vanlig hos vilda köttätande däggdjur i Finland. Förekomsten är hög hos lo, varg, mårdhund och räv.
Figur: Undersökningar av vilda djur med avseende på Trichinella spp. från och med 2000 (pdf)
Från och med 2007 har sälar (gråsälar och vikare) undersökts mera systematiskt med tanke på trikinparasiten. Det första trikinfyndet gjordes hos en gråsäl som fångats i Bottniska viken 2010. I gråsälens kött konstaterades T. nativa. T. nativa är den vanligaste konstaterade trikinarten hos vilda djur i Finland.