Parasiter av släktet Trichinella (trikinellor eller trikiner) är små rundmaskar. De vuxna maskarna är tarmparasiter, larverna lever och utvecklas så att de blir infektionsdugliga i samma värddjurs muskulatur. Den sjukdom som trikinellorna alstrar kallas trikinos eller trikinellos. Trikinos är en zoonos, den förekommer hos många djurarter och kan också smitta människan.
Det finns flera olika trikinella-arter, varav fyra förekommer i Europa och Finland. Totalt känner man till 8 arter och dessutom 5 genotyper som ännu inte har definierats som egna arter. Samtliga kan smitta människan, men den mesta betydliga är Trichinella spiralis, vars viktigaste värddjur är svin. Den vanligaste arten hos vilda djur i Finland är Trichinella nativa, som har anpassat sig till arktiska förhållanden. Den tål minusgrader väl till skillnad från T. spiralis. I Finland förekommer även Trichinella britovi, som är vanlig i Centraleuropa och tål också några minusgrader, och Trichinella pseudospiralis, som smittar fåglar förutom däggdjur.
Symtom
I tarmfasen smittan kan manifestera sig som diarré och magsmärtor. När larverna lämnar tarmen för att sprida sig till musklerna kan mycket varierande symtom förekomma. Hos djur stiger ofta febern och de kan vara trötta och olustiga. Hos människor har varierande och till och med livsfarliga symtom konstaterats såsom feber, andningssvårigheter, ögoninfektioner, svullnader, hjärtmuskelinflammation samt allmän smärta. Hos många djurarter orsakar ändå trikinarter just inga symtom fast djuren är kraftigt smittade. Exempelvis svin tål väl T. spiralis, som åter kan orsaka kraftiga symtom hos människan. Mårdhunden tål också trikiner väl.
Diagnos och provtagning
Man letar efter trikinellor i muskelprov. Proven tas av vissa muskler som parasiten har konstaterats ha förkärlek för. Hos svin tas provet av diafragmamuskeln. Hos vilddjur undersöks förutom diafragman i allmänhet kindmusklerna, även tungan eller frambensmuskeln kan lämpa sig för undersökning. Vid undersökningen upplöses muskelbiten i en vätska som efterliknar förhållandena i magsäcken, varvid de larver som finns inkapslade i muskelcellerna frigörs i vätskan. Därefter undersöks vätskan med mikroskop. Metoden kallas digestionsmetoden. Parasiter kan också ses i en provbit som tagits av muskeln vid histologisk undersökning.
För att säkerställa smitta hos människan behövs flera test, blodprov och muskelprovbitar. Dessutom är patientens förhandsuppgifter om eventuella smittkällor viktiga.
Smittvägar
Man kan smittas av trikininfektion genom att äta rått eller bristfälligt tillrett kött som innehåller inkapslade larver av parasiten. I matsmältningskanalen frigörs larverna ur sina kapslar och utvecklas till vuxna maskar. Maskarna förökar sig i tarmen och de levande födda larverna vandrar med blodcirkulationen till musklerna där de kapslar in sig och behåller sin sjukdomsalstrande förmåga i flera år. Larverna av vissa trikinella-arter (T. pseudospiralis) inte kapslar in sig. När ett djur faller byte för ett annat djur förs smittan vidare. Trikinos är i huvudsak en sjukdom hos köttätare, men den kan också smitta växtätare.
Bekämpning och profylax
Trikinos klassificeras enligt Finlands lagstiftningen om djursjukdomar som annan anmälningspliktig djursjukdom (325/2021), och veterinären ska senast följande vardag anmäla till den officiella veterinären om hen misstänker eller konstaterar att djuret lider av trikinos. Den officiella veterinären ska också anmäla trikinos som konstaterats hos hållna svin till hälsocentralens läkare som ansvarar för smittsamma sjukdomar. Mer information om anmälningsskyldigheten gällande djursjukdomar finns på vår webbplats.
Slaktkroppar av vissa djur undersöks alltid med tanke på trikinsmitta i samband med köttbesiktningen. Om trikiner konstateras, ska den aktuella djurkroppen kasseras och bortskaffas i sin helhet. En trikinundersökning görs på alla svin, hästar och farmade vildsvin som ska slaktas. I fråga om vilt är arter som ska undersökas till exempel björn, lo, vildsvin och säl. Livsmedelsverket rekommenderar att en trikinundersökning också görs på de frilevande vildsvin, björnar osv. som ska användas i jägarens eget hushåll. Likaså rekommenderas en trikinundersökning på svin och farmade vildsvin som ska slaktas för eget bruk. Mer information om trikinundersökningar finns på vår webbplats.
Trikiner förstörs vid upphettning. En temperatur på +70 °C räcker till för att förstöra trikiner. Tidigare rekommenderades att man skulle använda sig av djupfrysning för att förstöra trikiner i kött. Man vet att det i Finland förekommer trikinella-arter som klarar köld, så djupfrysning kan inte längre rekommenderas som en metod att skydda sig mot smitta.
Trikinsmittor hos svin kan förebyggas genom att kontrollera deras uppfödningsförhållanden, så att de skyddas från trikinsmittor. Kontakter mellan frilevande djur och svin ska förhindras, svin får inte matas med matavfall och svinfoder ska skyddas mot skadedjur. Mer information om kontrollerade uppfödningsförhållanden finns på vår webbplats.
Om trikinundersökningar och bekämpningen mot trikinos föreskrivs i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/1375.
Övervakning
I Finland följer Livsmedelsverket årligen trikinellaförekomsten hos vilda djur med hjälp av djurprov som jägarna sänder in.
Förekomst
Trikinellor förekommer i hela världen, men internationellt sett är prevalensen hög hos finsk vilt. I Finland är trikinellasmitta vanlig hos rovdjur framför allt i södra Finland. Enligt undersökningar påträffas mest smitta hos rävar, mårdhundar och lodjur. Parasiten konstaterats också hos björnar och vildsvin och även hos gråsäl har smitta konstaterats. Trikinellasmittan konstateras också hos andra rovdjur. Trikinellor förekommer sällan hos köttätande fåglar. Hos finska slaktgrisar är trickinellainfektion däremot numera ett mycket sällsynt fynd, eftersom det under de senaste 15 åren bara har gjorts ett fynd (2021).