Blåtunga

Symtom

Inkubationstiden är 4–12 dygn. Alla smittade djur uppvisar inte symtom eller så kan symtomen vara mycket lindriga. Alla symtom uppträder inte hos samma djur eller ens i samma besättning. De allvarligaste symtomen konstateras i allmänhet hos får, nötkreatur är ofta symtomfria. Hos vissa får kan tungan i sjukdomens slutfas svullna och bli blåaktig till följd av cirkulationsstörningar. Sjukdomen har fått sitt namn efter detta sällsynta symtom.

Symtom hos nötkreatur:

• flöde från näsborrar
• svullnader i huvud- och halsregionen, särskilt kring ögonen och mulen
• röda och rinnande ögon
• sår i munnen
• dreglande, smackande och gnisslande med tänderna
• svullnad och rodnad på spenarna och i blygdregionen
• hälta och svullnad i kronranden
• feber och nedsatt allmäntillstånd

Symtom hos får:

• flöde från ögon och näsborrar som förändras och blir tjockt och mörkt
• dreglande på grund av svullnader och/eller sår i munnen
• feber och nedsatt allmäntillstånd
• svullnader i huvud- och halsregionen, särskilt kring ögonen och mulen
• kraftig hälta, vill inte resa sig upp
• svullnad och rodnad i kronranden
• blödningar under och inne i huden
• svullnad och rodnad i kronranden
• andningssvårigheter
• svullen och blåaktig tunga

Hos andra idisslare kan liknande symtom förekomma som hos nötkreatur eller får.

Diagnos och provtagning

För att säkerställa diagnosen behövs EDTA- och serumblodprov av levande djur. Från nyligen döda eller aborterade eller döda nyfödda djur tas vävnadsprov av mjälten, levern, lymfkörtlarna och lungorna samt blod från hjärtat. Från aborterade och nyfödda djur tas även prov av hjärnvävanden. Antikroppar kan påvisas i serum och virus i EDTA-blod och vävnadsprov. Vid misstanke om Blptunga görs provtagning enligt Livsmedelsverkets anvisningar.

Smittvägar

Det virus som orsakar blåtunga (blåtungeviruset, BTV) sprider sig i huvudsak via blodsugande svidknotten. Svidknotten får smittan från idisslare som bär på viruset och överför smittan till andra idisslare följande gånger de suger blod. Viruset kan också överföras från ett djur till ett annat via sperma, från modern till fostret via placentan och till den nyfödda kalven via mjölken. Också kanyler som förorenats av viruset och som används på nytt kan överföra smittan mellan djur. Blåtunga sprids inte via livsmedel och smittar inte människor. Hos får hittas virus i blodet, det vill säga. viremin varar 3–20 dygn. Hos nötkreatur är smittan ofta symtomfri och viremin kan vara upp till 60 dygn. Av denna orsak är nötkreatur viktiga med tanke på sjukdomens spridning.

Bekämpning och profylax

Blåtunga (serotyperna 1–24) klassificeras enligt EU-lagstiftningen som djursjukdom klass C hos följande djur: slidhornsdjur (bl.a. nötkreatur, får och getter), hjortdjur, kameler, gaffelantiloper, giraffdjur, myskhjortar och dvärgmyskdjur (2018/1882). Om veterinären, djurets ägare eller någon annan person som genom arbete eller hobby är i kontakt med djur misstänker blåtunga hos djur, ska hen anmäla detta till den officiella veterinären så snart som möjligt. Den officiella veterinären gör en kontroll på djurhållningsplatsen, ger förhållningsregler och tar vid behov prover av djuren för att reda ut orsaken till sjukdomen.

För att infektionen inte ska spridas till andra djurhållningsplatser, bestämmer länsveterinären om restriktioner för förflyttning av djuren och andra nödvändiga åtgärder. Spridning av sjukdomen till andra djurhållningsplatser förebyggs också genom att runt den smittade djurhållningsplatsen inrätta en restriktionszon inom vilken förflyttning av djur och produkter som härstammar från dem begränsas. När sjukdomen konstateras utreds samtidigt varifrån den kan ha kommit till djurhållningsplatsen, och till vilka andra ställen den redan kan ha spridits. I sammanhanget kan prover tas även från djur på andra djurhållningsplatser. Om åtgärder som ska vidtas på grund av sjukdomsmisstanke eller konstaterad infektion föreskrivs i djurhälsolagen EU 2016/429 och i förordning EU 2020/689, samt i den nationella lagen om djursjukdomar 76/2021. Livsmedelsverket fattar utifrån bestämmelserna beslut om nödvändiga åtgärder.

För att förhindra att sjukdomen sprids till Finland är det viktigt att säkerställa att importerade nötdjur inte har blåtunga och att de redskap som används vid transporter av djur är omsorgsfullt rengjorda och desinficerade särskilt vid utlandstrafik. Dessutom är det nödvändigt att sköta om bekämpningen av svidknotten. Det rekommenderas att import förläggs till vinterperioden då svidknotten är som minst aktiva. Eftersom Finland enligt förordning EU 2021/620 har fri status vad gäller blåtungevirus, ska vid förflyttning av djur till Finland tilläggskraven enligt lagstiftningen följas. Tilläggskraven gällande sjukdomen beror bland annat på om blåtunga förekommer på djurhållningsplatsen eller i området för förflyttningstransporten. Mer information om kraven som gäller import och export av djur finns på vår webbplats. I de länder där sjukdomen förekommer bekämpas den bland annat genom vaccineringar.

Övervakning

Förekomsten av blåtunga hos nötkreatur i Finland följs årligen med regelbundna prov som tagits t. ex. på slakterier. Även alla sjukdomsmisstankar som tyder på blåtunga undersöks för uteslutande av infektion. Syftet med uppföljningen är att visa att blåtunga inte förekommer i Finland, och därmed säkerställa att den officiella sjukdomsfriheten bevaras.

Förekomst

Blåtunga förekommer över hela världen, och i Europa har den konstaterats de senaste åren till exempel i Spanien, Frankrike, Italien, Grekland, Tyskland och Belgien. I Finland har blåtunga hittills inte konstaterats, och enligt förordningen EU 2021/620 har Finland en officiell sjukdomsfri status vad gäller infektion med blåtunga.