Vildhonor för romtagning

Undersökningsplikt för vilda moderfiskar

Moderfiskar som lever i vilt tillstånd undersöks i samband med att man tar rom och mjölke för virussjukdomar (VHS, IHN, IPN, SAV) samt bakteriell njursjuka (BKD):

Undersökningar av moderfisk angående virussjukdomar och BKD ska utföras alltid då vilda laxfiskars avkomma föds upp till moderfisk.
Vilda laxfiskar ska undersökas för BKD alltid då dess rom, eller yngel som kläckts ur rommen, kommer att flyttas till en odling som tillhör det frivilliga BKD-övervakningsprogrammet (inkluderar kläckeri, naturdamm).
Lax, öring, sik, regnbåge samt bäckröding som som härstammar från kustområdet eller från området dit havsfiskarna har möjlighet att stiga ska alltid undersökas angående IPN ifall deras avkomma ska förflyttas till inlandet. Förflyttning av vilda fiskar från kustområden eller områden dit havsfiskarna har möjlighet att stiga till inlandet är förbjudet utan regionförvaltningsverkets tillstånd. Rom från de nämnda arterna får förflyttas om moderfisken undersöks samt rommen kläcks i karantän-kläckeri. Rom från övriga arter får förflyttas utan undersökningar. Se Livsmedelsverkets anvisning till dem som förflyttar och planterar ut fiskar och kräftor.
De vildfiskar som härstammar från vattendrag ur floder som rinner ut i Ishavet undersöks även angående sjukdomen ISA.

Ifall rommen inte används för dessa ändamål ber vi er kontakta Livsmedelsverkets fisksjukdomsforskare.

Bokföringen av anskaffningen av naturrom granskas i samband med de övervakande veterinärernas kontrollbesök och säkerställs att vederbörlig provtagning från moderfiskar har skett.

Val och sändning av prov

Alla vilda moderfiskar ska i utgångspunkt undersökas. När det gäller sik-, siklöja och harr ska minst 60 moderfiskar undersökas per fångstställe, eller alla om det sammanlagda antalet moderfiskar är under 60. Om yngel som härstammar från sik, siklöja eller har från havsområdet inte planteras tillbaka till havsområdet efter kläcknig och eventuell naturdammsuppfödning, rekommenderar Livsmedelsverket att alla moderfiskar undersöks. För sändningen av proverna ansvarar samma personer som ansvarar för anskaffningen av rommen. Vid planering av organ- eller ovarialvätskeprovtagning på fältet, vänligen kontakta Livsmedelsverkets fisksjukdomsforskare.

I första hand:

För kartläggning av virussjukdomar tas prover från hjärnan, mjälten och njurens främre del. I stället för hjärnan kan hjärtat användas.
För BKD-undersökning används den bakre njuren på symptomfria honfiskar som prov.

I andra hand:

För honfiskar kan man använda ovarievätska som prov för både virus- och BKD-undersökning. Ovarievätska kan inta användas för SAV-undersökning.
Hela fiskar kan också skickas till Livsmedelsverket för undersökning (oöppnade), och då sköter Livsmedelsverkets personal om provtagningen. I sådana fall ska fiskarna sändas som kyltransport liksom provburkarna, till exempel i kolsyreis packade i en tät styroxlåda. Fiskarna får inte lindas in i en plastpåse eftersom de då snabbt förstörs och blir omöjliga att undersöka!

Du kan levererar proverna till Livsmedelsverkets enheter i Helsingfors, Kuopio eller Uleåborg. Meddela per telefon senast dagen före proverna anländer, eftersom både den inledande bearbetningen och provernas insprutning i cellodlingarna kräver förberedelser i laboratorierna. Fraktkostnader betalas av provavsändaren.

Om du levererar proverna till Livsmedelsverkets avdelning för djursjukdomar och livsmedelsforskning i Helsingfors måste de skickas så att de är framme senast fredag förmiddag (eller dagen före en vardagshelg) och högst två dagar då har gått sedan provtagningen.
Om du levererar proverna till Livsmedelsverkets forskningsenhet i Kuopio eller Uleåborg måste de vara framme på enheten torsdag förmiddag (eller två dagar före en vardagshelg) och högst en dag då har gått sedan provtagningen.

Provtagningen måste utföras noggrant och enligt anvisningarna. Nedsmutsning av proverna försvårar undersökningen och minskar dess tillförlitlighet.

I en provtagningsburk eller ett rör kan man samla virusprover från tio fiskar eller BKD-prover från fem fiskar.

I samband med provtagningen ska behållarna förvaras i kolsyreis eller på annan plats där temperaturen är 0–5 °C. Proverna ska tas så sterilt som möjligt, vilket innebär att provtagningspincetten, -kniven eller -saxen alltid ska steriliseras om man ser att de blir smutsiga, i praktiken mellan i stort sett varje fisk.

Tagna prover får inte djupfrysas. De skickas till Livsmedelsverket som kyltransport, till exempel i kolsyreis i en styroxlåda.

Märk proverna genom att numrera provburkarna.

En remiss ska alltid bifogas proverna och i denna ska framgå åtminstone kontaktinformation för den som skickat proverna, från vilka fiskar (art) proverna har tagits och var fiskarna fångats, provburkarnas nummer och innehåll (provfiskarnas antal, typ av prov). Alla som skickar in prover får ett undersökningssvar per post.

Anvisningar och adresser för sändning av djurprover

Redskap

Ska tas med för provtagning från organ:

Bunsenbrännare/trangia/spritlampa (=en eldkälla som är lämplig för sterilisering av provtagningsredskap)
Etanol/metanol/lämpligt bränsle för sterilisering av provtagningsredskap och en burk med bred öppning för förvaring av bränslet.
Slaktarkniv/fiskrensningskniv (med tunt blad).
Knivvässare/brynsten
Minst 2 stycke skalpellskaft av metall (skaft av plast brinner vid sterilisering).
Blad till ovan nämnda.
Minst 2 stycke pincetter, de flesta tycker att kirurgiska kniptånger är bättre än anatomiska.
Sax
Provkärl och verktyg för att märka dessa. Proverna kan tas i sterila provburkar eller rör med skruvkork.
Skyddsklädsel.
Arbetsbord.
Kolsyreis eller kylklampar. Organproverna ska vara nedkylda både när de tas och när de skickas.
Termoväskor för sändning av proverna. Vanliga, vita som man får från mataffärer duger bra, likaså styroxlådor som man använder vid fiskodlingar för sändning av matfisk. Var uppmärksam på att proverna inte får kontamineras (korkarna skruvas hårt fast) eller remissen bli våt av smältande vatten.

Tagning av organprover

Hjärnan

Fiskens hjärna är lätt att hitta en bit uppe bakom ögonen. När det gäller stora fiskar är det förmodligen lättare att först avlägsna huvudet och sedan arbeta endast med huvudet. En möjlighet att preparera hjärnan för provtagning är att klyva hela huvudet och ta hjärnprovet från den ena halvan. Man kan också öppna huvudet genom att skära loss en kalott ovanför ögonen. Det lönar sig att ta hjärnprovet först åtminstone i sådana fall när fisken ska användas som livsmedel efter provtagningen, eftersom man annars måste rulla runt den öppnade fisken på provtagningsbordet och kroppshålan smutsas ned i onödan.

När det är fråga om stora fiskar ska man avlägsna och klyva huvudet eller skära loss kalotten med en stadig kniv med tunt blad, till exempel en kniv som används till att rensa fisk vid fiskodlingarna eller en slaktarkniv. Bladet blir slött mycket snabbt, så en knivvässare eller brynsten är nödvändig.

Preparering av stora fiskars hjärna lyckas troligtvis bäst om en person som är van att rensa laxfisk öppnar huvudena och en medhjälpare sedan tar hjärnproverna från de öppnade huvudena och överför dem till burkar. Prover från hjärnan tas smidigast med en liten tesked eller spatel med rund ände, men också pincett och kniv/sax fungerar bra. Hela hjärnan behöver inte följa med i provet.

Hjärnan kan ersättas med hjärtat. Hjärtat lösgörs helt efter att man tagit mjält- och njurproverna.

Mjälte och njure

Stora fiskar kan öppnas på mitten som vid rensning. Man använder andra verktyg för att öppna fisken (sax, kniv) än de man använder för provtagning. Öppningsverktygen behöver inte desinficeras mellan fiskarna. Efter öppningen håller medhjälparen upp kroppshålan utan att röra organen på ett sådant sätt att man med provtagningsponcett kan ta tag i mjälten och med sax eller kniv lösgöra en liten bit av mjälten och genast överföra biten till en provburk.

Efter detta drar man ut de inre organen, inklusive simblåsan, ur fisken och försöker röra njurarna så lite som möjligt. För den virologiska undersökningen avlägsnar man med en skalpell och en pincett en bit av den s.k. främre njuren (den breda delen av njuren, eller så nära den som möjligt i främre delen av fisken). För BKD-undersökningen tar man en bit av bakre njuren som prov. Om man kan iaktta förändringar i njuren tas provet från den förändrade delen. Förändringar som orsakas av BKD är oftast koncentrerade till den bakre delen. Vanligen är det smidigast att ta prover från de inre organen med en pincett och en skalpell.

När man från samma fisk tar prover både för BKD- och virusundersökning ska njurbitarna avsedda för BKD-undersökningen placeras i en separat provbehållare (endast fem fiskar). Provbehållarna ska märkas tydligt.

Provtagning av ovarievätska

För provtagning av ovarievätska behövs också minst två personer: den ena är den egentliga provtagaren, den andra sköter om mjölkningen av fisken.

Proverna kan antingen sprutas direkt från fisken i provbehållaren eller först sugas upp i en steril engångsspruta av plast och sedan sprutas i provbehållaren. Provet tas innan den egentliga mjölkningen av rom, när fisken har sövts ned och torkats ren. För att torka fisken använder man en ren handduk, cellstoff eller motsvarande. Pipettens/sprutans spets förs in en bit i urogenitalöppningen. Det är den bakre av de två öppningar som finns i fiskens analöppning. Den person som håller fisken gör en försiktig mjölkningsrörelse och provtagaren suger samtidigt upp ovarievätska i sprutan, högst två milliliter per fisk. Oftast sprutar ovarievätskan ut på ett sådant sätt att man kan ta provet ”i luften” direkt i provtagningsbehållaren. Situationen och vanan avgör.

I en behållare får man ta prover från högst fem fiskar. När man använder spruta ska varje fisk ha en egen. Hela provet ska tas på en gång och provtagningsutrustningen ska inte användas flera gånger ens för samma fisk eftersom provet då skulle smutsas ned för mycket.

Provet kan också sprutas i en steril behållare och därifrån sugas upp i en spruta. Prov ska tas individuellt från varje honfisk innan man sammanför proven.

Erfarenheten har visat att ovarievätska lätt nedsmutsas, vilket leder till att i synnerhet BKD-diagnostiken försvåras. Provtagningen kräver följaktligen speciell noggrannhet.