Gulkremlans (Russula claroflava) hatt är halvklotformig eller välvd, senare utbredd, ofta med en grop i mitten. Den klibbiga hatthuden är djupt smörblomsgul, men bleknar då den blir äldre.
Skivorna är vita för att senare bli smörgula med bruna fläckar. Den jämntjocka foten är vit och köttet blir med åldern mjukt och gråaktigt. Även svampköttet är vitt och blir senare gråaktigt. Köttet grånar också där det har vidrörts.
Gulkremlan har en svag doft och smaken är mild och nötaktig.
Gulkremlan lever i symbios med björken och trivs på fuktig mark. Fuktiga björkdominerade skogar, vildmarksskogar och hagmarker ger vanligen skörd även under dåliga svampår. Skördesäsongen börjar redan under högsommar
Svampplockaren kan förväxla gulkremlan med den milda, lilla och gulaktiga äggkremlan (Russula lutea), som har mörkgula skivor och en vit fot som inte grånar. En annan snarlik svamp är den brungula och brännande skarpa senapskremlan (Russula ochroleuca). Tegelkremlans (Russula decolorans) hatt kan ibland ha en ganska gul nyans, men den växer i karg barrskog och inte på fuktig mark som gulkremlan.
Den förstklassiga, välsmakande gulkremlan ska plockas så ung som möjligt. Kremlan kan rengöras så att man borstar skräpet av den. Sköljning med vatten gör den lös. Gulkremlan lämpar sig väl för torkning i 5 millimeter tjocka skivor, även om svampköttet då grånar och försämrar utseendet. Gulkremlan kan också med fördel frysas ned.