Skäggriskan (Lactarius torminosus) är en medelstor, ljust rosafärgad svamp med mörkare zoner. Ytan har håriga fjäll med undantag för mittdelen. Hatten är till en början välvd och är ofta nedsjunken i mitten, senare blir den mer utbredd. Hattkanten har långt skägg och är länge inåtvänd.
Skäggriskans skivor är ljusare än hatthuden, så också foten som är stadig och ihålig. Svampköttet är ljust rödaktigt och sprött. Mjölksaften är oförändrat vit och smaken är brännande skarp. Doften beskrivs som frisk.
Skäggriskan lever i symbios med björken och växer i björkdungar, blandskogar och till och med under fristående björkar på gårdstun. Den är allmän ända upp till Lapplands fjällbjörkdungar allt från juli till slutet av september.
Snarlika svampar som kan missleda plockaren: kärrskäggriskan (Lactarius scoticus) som växer på myrar och bleka skäggriskan (Lactarius pubescens) som växer på gräsmattor och vägrenar, och som påminner om skäggriskan, men de är nästan vita svampar. Även gulriskan (Lactarius repraesentaneus) är en skäggig, men gul svamp. Orangeröda och zonerade är också läckerriskan och blodriskan (Lactarius deliciousus och Lactarius deterrimus), men de är hårlösa och mjölksaften är orangefärgad.
Skäggriskan är en av våra populäraste matsvampar. Den kokas i 10 minuter, varefter den sköljs och saltas eller läggs in i ättika. Vissa plockare avlägsnar skägget och skrapar av skivorna, men det är helt onödigt, eftersom de består av exakt samma mycel som resten av svampen också.
I Central- och Sydeuropa betraktas skäggriskan som en oduglig matsvamp, så den har betydelse endast i den inhemska svamphandeln.