Anvisningar om betalningstider

Huvudregeln är att bestämmelsen om returneringar tillämpas

• på alla avtal och förfaranden som rör handel med jordbruksprodukter och livsmedel mellan näringsidkare,
• när varuleverantörens omsättning är mindre än köparens och köparens omsättning är minst två miljoner euro.

Livsmedelsmarknadslagen tillämpas alltid på offentlig upphandling av jordbruksprodukter och livsmedel, men den tillämpas inte på handel med konsumenter.

Frågan besvaras i detalj i livsmedelsmarknadsombudsmannens anvisningar om lagens tillämpningsområde.

Enligt huvudregeln i paragrafen är betalningstiden för jordbruksprodukter och livsmedel högst 14 dagar.

Tidpunkten för när betalningstiden börjar beror på vilkendera parten som fastställer det belopp som ska betalas:

• Om köparen fastställer det belopp som ska betalas, börjar betalningstiden löpa från och med leveransdagen.
• Om leverantören fastställer det belopp som ska betalas, börjar betalningstiden löpa från fastställandet av det belopp som ska betalas.

Exempel 1

Leverantören levererar produkter till köparen

→ Man har kommit överens om att köparen väger produkterna och betalar en avräkning enligt den vägda mängden till leverantören
→ Köparen fastställer det belopp som ska betalas genom vägning
→ Betalningstiden börjar löpa från leveransdagen

Exempel 2

Leverantören levererar produkter till köparen

→ Man har kommit överens om att leverantören sänder en faktura till köparen för de levererade produkterna
→ Leverantören fastställer det belopp som ska betalas i fakturan
→ Betalningstiden börjar löpa från sändandet av fakturan

I paragrafen finns särskilda bestämmelser om hur betalningstiden ska beräknas om jordbruksprodukter eller livsmedel levereras regelbundet – till exempel flera gånger i veckan. Dessa beräkningssätt beskrivs i bilaga 2.

Ja, men endast på de villkor som föreskrivs i lagen:

• Parterna i ett avtal kan separat komma överens om en längre betalningstid på upp till 30 dagar om det inte är frågan om en färskvara. Längre betalningstider måste överenskommas i leveransavtalet på ett klart och tydligt sätt. På leverantörens initiativ kan man komma överens om högst 30 dagars betalningstid för färskvaror och då måste betalningstiden överenskommas på ett klart och tydligt sätt i leveransavtalet.

På leverantörens initiativ kan man också komma överens om en betalningstid på upp till 60 dagar för varor som inte är färska.  Också detta måste man komma överens om i leveransavtalet på ett klart och tydligt sätt.

Förutsättningarna för avtal om avvikande betalningstider beskrivs i schemat i bilaga 1. 

I paragrafen föreskrivs alltså om den maximibetalningstiden då en fordran som uppstått vid ett köp senast ska betalas. Betalningstider som är kortare än de lagstadgade betalningstiderna är alltid tillåtna.

I moment 4 i denna paragraf står det att om avtalsparterna inte har kommit överens om förfallodagen för en fordran eller om betalningstiden enligt avtalet är längre än vad som anges i paragrafen, anses fordran dock förfalla till betalning vid utgången av den maximibetalningstid som anges i denna paragraf. Betalningstiden enligt paragrafen (14, 30 eller 60 dagar) bestämmer alltså avgiftens förfallodag även i det fall att man i avtalet har avtalat om en längre betalningstid, om att dela upp avgiften i delbetalningar eller annan praxis som förlänger betalningstiden.

Enligt högsta domstolens rättspraxis anses betalningen vara genomförd först när den finns på varuleverantörens konto (t.ex. HD:2023:39 och HD:2023:68). Om köparens betalning inte finns på varuleverantörens konto senast på förfallodagen, har varuleverantören rätt att uppbära dröjsmålsränta enligt räntelagen (633/1982) av köparen för försenad betalning. Skyldigheten att betala dröjsmålsränta uppkommer med stöd av lagen automatiskt dagen efter förfallodagen, man behöver alltså inte skicka en betalningsbegäran, påminnelse eller reklamation till köparen för att dröjsmålsräntan ska börja löpa.

Enligt 4 mom. i livsmedelsmarknadslagen begränsas inte heller tillämpningen av de påföljder för betalningsdröjsmål och borgenärens tillgängliga rättsmedel som anges någon annanstans i lag.

• I lagen om betalningsvillkor i kommersiella avtal (30/2013) föreskrivs om näringsidkares och upphandlande enheters allmänna betalningstider och betalningsskyldigheter (t.ex. i anslutning till indrivningskostnader).
• Enligt lagen om indrivning av fordringar (513/1999) har borgenären rätt att av gäldenären få 40 euro i standardersättning för indrivningskostnaderna om en avgift som avses i lagen om betalningsvillkor i kommersiella avtal har försenats så att borgenären har rätt till dröjsmålsränta. Denna ersättning kan tas ut även om inga verkliga indrivningskostnader har uppstått.
• I 51 och 54 § i köplagen (355/1987) föreskrivs om säljarens rättigheter till exempel i situationer där köparen inte betalar köpesumman i rätt tid. Säljaren kan i sådana situationer till och med ha rätt att häva köpet och dessutom kräva skadestånd av köparen.

Varuleverantören kan själv driva in den förfallna avgiften, dröjsmålsräntan och indrivningskostnaderna av köparen eller låta en indrivningsbyrå utföra detta. Livsmedelsmarknadsombudsmannen har inte behörighet att delta i frivillig eller juridisk indrivning eller att bistå vid dem. 

Exempel 3.

En bärodling levererar jordgubbar till en närbutik fem gånger i början av juli på basis av beställningar. Som bilaga till varje beställning finns butikens faktureringsanvisning där det konstateras att "betalningstiden är 30 dagar netto".  Butiken betalar fakturorna som de har fått i samband med leveranserna på en gång i början av augusti.

Eftersom man inte enligt lag har avtalat om en betalningstid på 30 dagar borde varje faktura ha betalats inom högst 14 dagar. Bärodlingen har rätt att skicka en betalningsbegäran till butiken där den kräver dröjsmålsräntor på varje faktura samt en standardersättning på 5 x 40 euro = 200 euro för indrivningskostnaderna.

Livsmedelsmarknadsombudsmannen deltar inte i indrivningen av fordringar, men om brottet mot livsmedelsmarknadslagen upprepas kan butiken få administrativa påföljder för brott mot lagen – till exempel en anmärkning eller varning.

• De betalningstider som föreskrivs i livsmedelsmarknadslagen tillämpas inte alls på vissa avgifter.

Alla avgifter som betalas till varuleverantörer är inte sådana avgifter för försäljning av jordbruksprodukter och livsmedel som avses i lagen. Betalningstiderna gäller till exempel inte bonusar som andelslag betalar till sina medlemmar.

I 4 mom. hänvisas till artikel 172 a i EU:s marknadsordningsförordning enligt vilken jordbrukare och deras föreningar kan avtala med köparna om till exempel utdelning av tilläggsbonus på basis av utvecklingen av marknadspriserna. Inte heller för avgifter som fastställs på basis av sådana värdefördelningsklausuler är det fråga om sådana betalningar av produkter på vilka de betalningstider som föreskrivs i paragrafen skulle tillämpas.

Kraven på betalningstider i mom. 5 i livsmedelsmarknadslagen tillämpas inte på betalningar som 

• gäller produkter som omfattas av systemet för utdelning i skolor

Systemet för utdelning i skolor gäller produkter som beviljats stöd för skolmjölk eller skolfrukt. De produkter som berättigar till stöd kan variera från år till år. Du kan läsa mer om systemet för utdelning i skolor här.

• görs av de offentliga organ som tillhandahåller hälso- och sjukvård

Offentliga organ som tillhandahåller hälso- och sjukvårdstjänster är offentliga organ som är vederbörligen bemyndigade för detta ändamål. Även om de betalningstider som föreskrivs i livsmedelsmarknadslagen inte tillämpas i dessa fall, får betalningstiden för offentligrättsliga inrättningar enligt huvudregeln i 4 § i lagen om betalningstid vara högst 30 dagar.

• gäller avtal om druvor eller must för vinframställning.

Undantaget i anslutning till vinframställning tillämpas om de särskilda betalningsvillkoren för leveranserna ingår i fleråriga standardavtal som har ingåtts före 1.1.2019. Detta undantag kan inte gälla finländska varuleverantörer, eftersom Finland inte hör till de godkända vinproducerande länderna. 

2) Betalningstiden kan vara längre än vad som föreskrivs i paragrafen i vissa särskilda situationer

Livsmedelsmarknadslagen tillämpas endast på avtal om ”handel” med produkter mellan näringsidkare. Även om jordbruksprodukter och livsmedel har levererats till butiker har de inte nödvändigtvis varit föremål för köp mellan leverantören och köparen. I avtalet har man kunnat komma överens om att varuleverantören levererar livsmedel till en annan näringsidkares butikslokaler eller lager "försäljningskonto". Vid ett sådant avtalsarrangemang anses det i normala fall att produkterna säljs i butiken, men att varuleverantören behåller äganderätten till dem.

Om ett sådant försäljningskonto-, förmedlings-, kassaflödes- eller kommissionsavtal förlänger produkternas betalningstid så att den är längre än vad som föreskrivs i lagen, kan villkoret eller praxisen i fråga anses strida mot livsmedelsmarknadslagen. Bestämmelsen om betalningstid som utfärdats för att skydda varuleverantörerna kan alltså tillämpas även om man i avtalet uttryckligen har kommit överens om att flytta betalningstiden eller även om man genom andra avtalsvillkor har åstadkommit en situation där betalningstiden börjar löpa senare än leveransdagen eller datumet för den faktura som varuleverantören har skickat.

Det är alltså viktigt att observera att det i lagen inte har föreskrivits någon längre betalningstid eller någon annan undantagsmöjlighet i paragrafen om betalningstid för sådana avtal enligt vilka köparen betalar för sådana produkter som varuleverantören levererar först efter att produkterna har sålts vidare.

Å andra sidan är syftet med livsmedelsmarknadslagen att skydda varuleverantörerna mot avtalsvillkor och praxis som strider mot god affärssed – inte att hindra dem från att ordna sin egen affärsverksamhet enligt eget intresse. Om varuleverantören själv beslutar att fördröja avsändandet av fakturan till köparen under en längre tid eller själv delar upp sin egen faktura i flera poster, till exempel av skatteskäl, är köparen inte skyldig att betala för de levererade varorna före utgången av den betalningstid som beräknats från fakturans eller fakturornas datum.

Det är dock inte tillåtet att ingå ett avtal om sådan praxis som förlänger betalningstiderna och köparen får inte utöva påtryckning på varuleverantören att skicka sina fakturor senare. Om varuleverantören har levererat jordbruksprodukter eller livsmedel till köparen och därefter skickar sina fakturor till köparen, ska fakturan betalas enligt 2 a § i lagen, även om avtalsparterna till exempel skulle ha avtalat om att produkterna endast lagras under en på förhand obestämd tid och att äganderätten till produkterna fortfarande innehas av varuleverantören.     

Exempel 4

Varuleverantören levererar produkten till köparen 1.8. Enligt avtalet:

• har produkterna levererats till köparen för lagring eftersom varuleverantören inte har ett eget lager
• köparen tar produkter från lagret för packning, vidareutveckling eller återförsäljning enligt den tidtabell som avtalats i avtalet (t.ex. 1/3 genast efter leveransen, 1/3 1.9 och 1/3 1.11)

Varuleverantören skickar fakturor till köparen 1.8, 1.9 och 1.11.

Köparens betalningstider börjar löpa från fakturornas datum, dvs. köparen behöver inte betala hela leveransen på en gång i augusti.

Betalningstiden för hela leveransen börjar inte heller löpa från leveransen av produkterna 1.8, om varuleverantören har rätt att skicka sina fakturor som gäller leveransen enligt en tidtabell som hen själv har fastställt.   

Exempel 5

Varuleverantören levererar produkten till köparen 1.8. Enligt avtalet:

• har produkterna levererats till köparen för lagring eftersom varuleverantören inte har ett eget lager
• avgifterna för produkterna betalas enligt hur produkterna går åt.

Köparen betalar 1.9, 1.10 och 1.11. köpesumman som delbetalningar för de produkter som hen har tagit emot för förpackning och försäljning från sitt lager.

Förfarandet är inte tillåtet. Eftersom man inte har avtalat om förfallodagarna för fordringarna och varuleverantören inte har fastställt (fakturerat) de belopp som ska betalas, borde betalningarna enligt 5 mom. i paragrafen ha skett efter utgången av den maximitid som anges i paragrafen.    

Paragrafen om betalningstid påverkar inte de avtalsrättsliga situationer där varuleverantören och köparen är oeniga om huruvida leveransen motsvarar de kvalitets- eller andra krav som ställs i lagstiftningen eller avtalet. Om köparen inom skälig tid har framställt ett yrkande som grundar sig på säljarens dröjsmål eller fel i varan, kan köparen enligt 42 § köplagen ha rätt att helt eller delvis hålla inne betalningen. I sådana situationer kan köparen till och med ha rätt att returnera produkterna utan att betala för dem (hävning av köpet).

Paragrafen om betalningstid påverkar inte heller de situationer i affärsverksamheten där köparen är betalningsoförmögen. Som ovan konstaterats har livsmedelsmarknadsombudsmannen inte behörighet att delta i frivillig (betalningspåminnelser, indrivningsbrev) eller juridisk indrivning (utsökning, konkursförfarande) av varuleverantörernas fordringar. 

Bilaga 1

Bilaga 2