• Första sidan
  • Företag
  • Anvisning om ansvaret för livsmedelsföretagare som bedriver direktförsäljning eller nätverksmarknadsföring av kosttillskott och om tillsynen över dessa

Anvisning om ansvaret för livsmedelsföretagare som bedriver direktförsäljning eller nätverksmarknadsföring av kosttillskott och om tillsynen över dessa

Skriv ut

Anvisning: 6039/04.02.00.01/2021

1 Inledning

Syftet med denna anvisning är att ur livsmedelslagstiftningens synvinkel förtydliga ansvaret för självständiga säljare eller representanter som arbetar med direktförsäljning eller nätverksmarknadsföring av kosttillskott och om tillsynen över dessa. Samma krav kan tillämpas också på direktförsäljning eller nätverksmarknadsföring av måltids- och kostersättningar avsedda för viktkontroll samt på direktförsäljning eller nätverksmarknadsföring av kliniska näringspreparat.

Direktsäljare eller nätverksmarknadsförare av kosttillskott är skyldiga att

  • göra anmälan om livsmedelsverksamhet för registrering av verksamheten (kapitel 2.1),
  • göra eventuell anmälan om distansförsäljning (kapitel 2.2) och
  • iaktta kraven i livsmedelslagstiftningen med hjälp av egenkontroll (kapitel 3.2).

Direktsäljare eller nätverksmarknadsförare av kosttillskott ansvarar för att de kosttillskott som de säljer, marknadsför och/eller förmedlar

  • är säkra och förenliga med livsmedelslagstiftningen (kapitel 3.3.1),
  • har obligatorisk livsmedelsinformation på finska och svenska på förpackningarna (kapitel 3.3.4) och vid distansförsäljning (kapitel 3.3.5),
  • kan spåras (st. 3.3.3).

Direktsäljare eller nätverksmarknadsförare av kosttillskott ska också se till att

  • de vet hur de ska agera om de får veta eller misstänker att ett livsmedel som de säljer, marknadsför och/eller förmedlar inte är säkert (kapitel 3.3.2),
  • den marknadsföring som de själv bedriver följer lagstiftningen (kapitel 3.3.6).

1.1 Anvisningens bindande verkan

En myndighets verksamhet ska bygga på en befogenhet som föreskrivs i lag, och lagen ska noggrant följas i myndighetens verksamhet. Myndighetsanvisningar är till sin rättsliga natur inte bindande för andra myndigheter eller aktörer. Frågor som gäller tillämpningen av lagstiftningen avgörs i sista hand av domstol.

I anvisningen ingår både direkta citat ur lagstiftningen och tolkningar av hur lagstiftningen ska tillämpas. I denna anvisning skrivs direkta citat ur lagstiftningen med kursiv stil. Tolkningarna som framförs i anvisningen är Livsmedelsverkets syn på hur lagstiftningen borde tillämpas.

1.2 Definitioner

I denna anvisning avses med

  • Säljare en självständig säljare eller representant som inte står i löneförhållande till det företag som han representerar och som säljer, marknadsför eller förmedlar kosttillskott.
  • Distansförsäljning försäljning med teknik för distanskommunikation. Teknik för distanskommunikation kan användas för ingående av ett avtal mellan en näringsidkare och en konsument utan att dessa två parter är fysiskt närvarande samtidigt. Distansförsäljning är t.ex. försäljning via en webbplats (webbutik eller sociala medier) eller telefonförsäljning.
  • Direktförsäljning försäljning direkt till konsumenter per post, telefon, elektroniskt, i hemmen, på arbetsplatser eller någon annanstans än i fasta affärslokaler så att direktsäljaren sköter produktpresentationen och försäljningen. Direktsäljaren kan vara en oberoende handelsrepresentant, oberoende avtalspart, oberoende återförsäljare eller distributör, direktanställd eller enskild näringsidkare, franchisetagare eller motsvarande.
  • Nätverksmarknadsföring en form av direktförsäljning där ett nätverksmarknadsföringsföretag ingår i en försäljningsorganisation med flera nivåer och marknadsför produkter och tjänster för slutkonsumenter genom direktförsäljning. Nätverkssäljare är ofta självständiga representanter som säljer produkter från det bolag de representerar direkt till konsumenterna eller marknadsför produkter från det bolag de representerar och hänvisar konsumenterna att beställa produkterna på bolagets webbplats. Nätverkssäljare kan dessutom få en provision på den omsättning som representanter som de rekryterat till bolaget åstadkommer. Säljarna står inte i löneförhållande till de företag de representerar.
  • Marknadsföring och förmedling deltagande i omfattande utsträckning i distributionen av livsmedel genom att rekommendera och styra konsumenterna att köpa livsmedel. Marknadsföring och förmedling är en väsentlig del av distributionen i direktförsäljnings- och nätverksmarknadsföringen. De livsmedel som marknadsförs eller förmedlas behöver inte vara i säljarens besittning fysiskt.

2 En säljare eller representant som bedriver direktförsäljning eller nätverksmarknadsföring är en aktör inom livsmedelsbranschen

På direktförsäljning och nätförsäljning tillämpas samma krav i livsmedelslagstiftningen som på annan försäljning av livsmedel. Om den som bedriver direktförsäljning eller nätverksmarknadsföring är en självständig representant eller säljare är han livsmedelsföretagare och ansvarar för att kraven i livsmedelslagstiftningen iakttas i verksamheten. Den som bedriver direktförsäljning eller nätverksmarknadsföring ska säkerställa att livsmedlen och den information som ges om dem uppfyller de krav i livsmedelslagstiftningen som rör verksamheten.

En självständig säljare eller representant är en aktör inom livsmedelsbranschen oberoende av den juridiska företags- eller bolagsformen (aktiebolag, kommanditbolag, firmanamn, egenanställning osv.) eller oberoende av om säljaren eller representanten säljer livsmedel endast som privatperson eller som bisyssla vid sidan av huvudsysslan. Säljaren eller representanten betraktas som livsmedelsföretagare oberoende av om han innehar de livsmedel som säljs eller marknadsförs. Marknadsföring och förmedling av livsmedel anses också vara en del av försäljningen och distributionen av livsmedel, därför att utan dem kan inget avtal uppstå mellan det företag som släpper ut livsmedel på marknaden och konsumenterna.

Centrala bestämmelser:

EU:s allmänna livsmedelsförordning (EG) 178/2002, artikel 3(2)

Livsmedelsföretag är varje privat eller offentligt företag som med eller utan vinstsyfte bedriver någon av de verksamheter som hänger samman med alla stadier i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan av livsmedel.

EU:s allmänna livsmedelsförordning (EG) 178/2002, artikel 3(3)

Livsmedelsföretagare är de fysiska eller juridiska personer som ansvarar för att kraven i livsmedelslagstiftningen uppfylls i det livsmedelsföretag de driver.

EU:s allmänna livsmedelsförordning (EG) 178/2002, artikel 3(16)

Med stadier i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan avses alla stadier, inbegripet import, från och med primärproduktion av ett livsmedel till och med dess lagring, transport, försäljning eller tillhandahållande till slutkonsumenten och, när det är relevant, import, produktion, framställning, lagring, transport, distribution, försäljning och tillhandahållande av foder.

EU:s allmänna livsmedelsförordning (EG) 178/2002, artikel 17

Livsmedels- och foderföretagare på alla stadier i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan skall i de företag de har ansvar för se till att livsmedel uppfyller de krav i livsmedelslagstiftningen som är tillämpliga för deras verksamhet och skall kontrollera att dessa krav uppfylls.

2.1 Anmälan om livsmedelsverksamhet för registrering av verksamheten

Försäljningen av livsmedel ska i regel anmälas till livsmedelstillsynsmyndigheterna i den egna kommunen innan verksamheten inleds för registrering av verksamheten. Anmälan behöver inte göras om verksamheten och riskerna i samband med den är ringa med tanke på livsmedelssäkerheten OCH

  • livsmedelsverksamheten äger rum i samma lokal som annan näringsverksamhet som företagaren bedriver,
  • det är fråga om en enskild person eller
  • verksamheten inte kan betraktas som idkande av näring.

Verksamhet med kosttillskott och riskerna i samband med den kan inte anses vara ringa med tanke på livsmedelssäkerheten och därför ska en anmälan alltid göras till livsmedelstillsynsmyndigheten i den egna kommunen. Detsamma gäller verksamhet med måltids- eller kostersättningar som är avsedda för viktkontroll eller kliniska näringspreparat. Sammansättningen i dessa livsmedel och den information som lämnas om dem är förknippade med många olika risker, och därför måste även småskalig försäljning, marknadsföring eller förmedling anmälas. Anmälan ska göras trots att säljaren inte egentligen har produkterna i sin besittning och endast marknadsför eller förmedlar dem eller om säljaren inte har en livsmedelslokal.

Med lågriskverksamhet avses sådan verksamhet inom livsmedelsbranschen som inte ökar den mikrobiologiska, kemiska eller fysikaliska risken i anslutning till livsmedel eller risken för vilseledande av konsumenten. Lågriskverksamhet kan vara t.ex. försäljning, lagring och förvaring av sådana livsmedel som inte kräver temperaturkontroll. Livsmedel med låg risk är t.ex. förpackade torrprodukter som förvaras i rumstemperatur, såsom kryddor, kex och sötsaker.

Centrala bestämmelser:

Livsmedelslagen 297/2021, 10 § - (1) Registrerad livsmedelsverksamhet

En livsmedelsföretagare ska göra anmälan om livsmedelsverksamhet för registrering av verksamheten i den elektroniska tjänst som den behöriga tillsynsmyndigheten tillhandahåller eller lämna uppgifterna till den behöriga tillsynsmyndigheten på annat sätt senast fyra veckor innan verksamheten inleds eller ändras väsentligt. Om verksamheten avbryts eller avslutas ska det också utan dröjsmål göras en anmälan till den behöriga tillsynsmyndigheten.

Livsmedelslagen 297/2021, 10 § (2)

Registrerad livsmedelsverksamhet

En anmälan som avses i 1 mom. behöver dock inte göras, om verksamheten och riskerna i samband med den är ringa och

1) verksamheten i livsmedelsbranschen äger rum i samma lokal som annan näringsverksamhet som företagaren bedriver;

2) det är fråga om en enskild person, eller

3) verksamheten inte kan betraktas som idkande av näring.

Jord- och skogsbruksministeriets förordning om livsmedelshygien 318/2021, 4 §

Av en i 10 § 1 mom. i livsmedelslagen avsedd ansökan om livsmedelsverksamhet för registrering (registrerad livsmedelsverksamhet) ska framgå

1) företagarens namn och kontaktuppgifter. Dessutom ska företagarens hemkommun framgå, om företagaren har en mobil livsmedelslokal eller virtuell lokal,

2) företagarens företags- och organisationsnummer eller, om sådant saknas, personbeteckning,

3) livsmedelslokalens eller den virtuella lokalens namn och kontaktuppgifter,

4) livsmedelslokalens besöksadress och placeringskommun, såvida det inte är fråga om en mobil livsmedelslokal,

5) verksamhetens art och dess uppskattade omfattning,

6) beräknad tidpunkt för inledande av verksamheten,

7) en beskrivning av egenkontrollen.

Till anmälan ska fogas en planritning, av vilken lokalerna och deras användningsändamål samt placeringen av anordningar och inventarier framgår.

Anmälan om väsentliga ändringar i den registrerade livsmedelsverksamheten ska i tillämpliga delar innehålla de uppgifter som krävs enligt 1 mom. i denna paragraf.

2.2 Anmälan om distansförsäljning

Om en säljare säljer kosttillskott, måltids- eller kostersättningar avsedda för viktkontroll eller kliniska näringspreparat t.ex. i en webbutik, per telefon eller i sociala medier (t.ex. i Facebook-grupper), är det fråga om distansförsäljning. Distansförsäljning ska anmälas till den kommunala livsmedelstillsynsmyndigheten i samband med anmälan om livsmedelsverksamhet.

Centrala bestämmelser:

(EU) 1169/2011, artikel 2, 2 u)

Med ”tekniker för distanskommunikation” avses teknik som, utan att leverantören och konsumenten samtidigt är fysiskt närvarande, kan användas för ingående av ett avtal mellan dessa parter.

EU:s kontrollförordning (EU) 2017/625, artikel 15, 5 b)

5. Vid tillämpning av artikel 10.2 och om inte annat följer av artikel 10.3 ska aktörerna tillhandahålla den behöriga myndigheten aktuella uppgifter om åtminstone

a) sitt namn och sin juridiska form, och

b) vilken specifik verksamhet de utför, inbegripet verksamhet som utförs genom distanskommunikation, och vilka platser som står under deras kontroll.

3 Tillsyn över direktsäljare och nätverksmarknadsförare

3.1 Myndighetstillsyn

3.1.1 Registrering av livsmedelsverksamhet

De kommunala livsmedelstillsynsmyndigheterna tar emot och behandlar anmälningar om livsmedelsverksamhet från direktsäljare eller nätverksmarknadsförare och sparar uppgifterna om registreringen av livsmedelsverksamheten i miljö- och hälsoskyddets centraliserade system för verksamhetsstyrning och informationshantering samt underrättar företagaren om att uppgifterna har sparats. När uppgifterna har sparats hör verksamheten till den systematiska livsmedelstillsynen och kontrollfrekvensen för verksamheten fastställs utifrån en riskklassificering.

3.1.2 Inledande kontroll

Kommunens livsmedelstillsynsmyndigheter gör en inledande kontroll av den verksamhet som direktsäljaren eller nätverksmarknadsföraren har anmält. Kontrollen kan utföras på det sätt som kommunen anser vara bäst antingen fysiskt eller på distans. Vid behov ger kommunen säljaren anvisningar och råd om kraven i lagstiftningen i samband med kontrollen.

3.1.3 Tillsyn

Efter den inledande kontrollen övervakas säljaren regelbundet utifrån riskklassificeringen om livsmedelsförsäljningens omsättning är större än 20 000 euro per räkenskapsperiod. Om försäljningen av kosttillskott är småskalig, dvs. livsmedelsförsäljningens omsättning är mindre än 20 000 euro per räkenskapsperiod, övervakas säljaren inte regelbundet (säljaren omfattas inte av den regelbundna tillsynen).

Tillsynsmyndigheten kan dock ta med säljaren i den regelbundna tillsynen om det finns skäl att misstänka lagstridig verksamhet t.ex. på grund av misstankar, angivelser eller konsumentklagomål.

När tillsynsmyndigheten är övertygad om att säljarens verksamhet uppfyller kraven i lagstiftningen, kan säljaren återgå till att stå utanför den regelbundna tillsynen.

3.1.4 Tillsynsavgifter

Av direktsäljare och nätverksmarknadsförare som omfattas av den planmässiga livsmedelstillsynen tas årligen ut en grundavgift på 150 euro. Ett undantag från detta är försäljningen av kosttillskott i mycket liten skala (1–2 kosttillskott), där livsmedelsförsäljningens omsättning är mindre än 20 000 euro per räkenskapsperiod. I fråga om sådan mycket småskalig försäljning av kosttillskott uppbärs ingen grundavgift för tillsynen.

Utöver grundavgiften för tillsynen är registrering av livsmedelsverksamhet (kapitel 3.1.1), inledande kontroll (kapitel 3.1.2) samt andra kontroller som inte ingår i den regelbundna livsmedelstillsynen (t.ex. kontroller i samband med misstankar, angivelser eller konsumentklagomål) avgiftsbelagda. Avgifterna bestäms på basis av kommunens avgiftstaxa.

Central bestämmelse:

Livsmedelslagen 297/2021, 72 § (1) Årlig grundavgift för tillsyn som tas ut för den kommunala livsmedelstillsynen

Kommunen tar årligen ut en grundavgift för tillsyn på 150 euro av tillsynsobjekt som omfattas av den planmässiga livsmedelstillsynen och som bedriver... 2) registrerad livsmedelsverksamhet som avses i 10 §.

3.2 Egenkontroll

En oberoende säljare ska ha tillräckliga och korrekta uppgifter om det livsmedel som distribueras. Säljaren ska ha ett system för att identifiera och hantera faror i samband med sin verksamhet och säkerställa att livsmedlet och den information som ges om det uppfyller de krav som ställs i livsmedelsbestämmelserna.

Säljaren kan använda företagets system för egenkontroll och tillhörande anvisningar i tillämpliga delar eller skapa ett eget system.

Centrala bestämmelser:

Livsmedelslagen 297/2021, 15 § (1) – Egenkontroll

En livsmedelsföretagare och en kontaktmaterialföretagare ska ha ett system för att identifiera och hantera faror i samband med sin verksamhet och säkerställa att verksamheten uppfyller de krav som ställs i livsmedelsbestämmelserna. Företagaren ska dokumentera resultatet av egenkontrollen med tillräcklig precision.

Jord- och skogsbruksministeriets förordning om livsmedelshygien 318/2021, 22 §

De anteckningar som avser egenkontrollen i fråga om livsmedelsverksamhet ska innefatta dokumentation om genomförandet av egenkontrollen, därtill anknytande mätningar, undersökningar och utredningar samt korrigerande åtgärder som vidtagits och meddelanden som lämnats till myndigheterna.

Företagaren ska bevara anteckningar som avser egenkontrollen i minst ett år efter livsmedlets sista förbrukningsdag eller datum för minsta hållbarhet, eller i minst ett år efter det att hanteringen av livsmedlet upphört när sådana datummärkningar inte krävs, om inte något annat föreskrivs. Företagaren ska dessutom bevara de senaste undersökningsresultaten. Anteckningarna ska finnas tillgängliga för tillsynsmyndigheten.

Företagaren ska bevara livsmedlens spårbarhetsdokumentation minst ett år efter det att livsmedlen har levererats eller tagit emot.

3.3 En oberoende säljares eller representants ansvar:

3.3.1 Säkerheten hos livsmedel som säljs och sammansättningens förenlighet med bestämmelserna

Varje medlem i livsmedelskedjan ansvarar för att släppa ut på marknaden, förmedla eller distribuera livsmedel som är säkra och förenliga med livsmedelslagstiftningen. Även en oberoende säljare eller representant ansvarar för att sälja enbart säkra livsmedel. Säljaren eller representanten ska sätta sig in i kraven på verksamheten och produkterna i livsmedelslagstiftningen innan verksamheten inleds.

Säljaren kan använda följande metoder för att säkerställa att han distribuerar säkra livsmedel:

Mer information om sammansättningskraven finns i Livsmedelsverkets Handbok om kosttillskott.

Centrala bestämmelser:

(EG) 178/2002, artikel 11 – Livsmedel och foder som importeras till gemenskapen

 

Livsmedel och foder som importeras till gemenskapen för att släppas ut på marknaden i gemenskapen skall uppfylla relevanta krav i livsmedelslagstiftningen eller villkor som gemenskapen anser vara minst likvärdiga eller, om gemenskapen har slutit särskilda avtal med det exporterande landet, krav som ingår i dessa avtal.

(EU) 178/2002, artikel 14 – Krav på livsmedelssäkerhet

Livsmedel skall inte släppas ut på marknaden om de inte är säkra.

(EU) 178/2002, artikel 17 – Skyldigheter

Livsmedels- och foderföretagare på alla stadier i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan skall i de företag de har ansvar för se till att livsmedel och foder uppfyller de krav i livsmedelslagstiftningen som är tillämpliga för deras verksamhet och skall kontrollera att dessa krav uppfylls.

Livsmedelslagen 297/2021, 6 § Allmänna krav på verksamheten (4–5)

En livsmedelsföretagare som tillverkar, låter tillverka, importerar eller på annat sätt på marknaden släpper ut livsmedel som omfattas av tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1925/2006 om tillsättning av vitaminer och mineralämnen samt vissa andra ämnen i livsmedel ska göra en anmälan till Livsmedelsverket.

En livsmedelsföretagare som tillverkar, låter tillverka, importerar eller på annat sätt på marknaden släpper ut kosttillskott som omfattas av tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/46/EG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kosttillskott ska göra anmälan till Livsmedelsverket. En anmälan ska göras även när produktens sammansättning i fråga om de ämnen som kännetecknar det ändras.

3.3.2 Återkallelse

Om säljaren får kännedom om eller misstänker att ett livsmedel som han säljer, marknadsför eller förmedlar inte uppfyller säkerhetskraven, ska säljaren omedelbart upphöra med försäljningen, marknadsföringen eller förmedlingen av livsmedlet i fråga.

Säljaren ska i systemet för egenkontroll ha en plan för hur han går till väga vid information eller misstankar om att livsmedlet inte är säkert. Säljaren ska veta vem som gör återkallelseanmälan till Livsmedelsverket, det företag som säljaren representerar eller säljaren själv. Det är skäl för säljaren att på förhand diskutera saken med det företag han representerar. Om det företag som säljaren representerar inte vidtar åtgärder, ska säljaren själv agera i en situation där det råder hälsorisk. Vid återkallelseåtgärder ska säljaren på begäran genast hjälpa myndigheterna och samarbeta med dem.

Centrala bestämmelser:

Allmänna livsmedelsförordningen (EG) 178/2002, artikel 19

1. Om en livsmedelsföretagare anser eller har skäl att anta att ett livsmedel som han har importerat, producerat, bearbetat, framställt eller distribuerat inte uppfyller kraven för livsmedelssäkerhet skall han omedelbart inleda förfaranden för att dra tillbaka detta livsmedel från marknaden i de fall livsmedlet inte längre står under denna livsmedelsföretagares omedelbara kontroll och informera de behöriga myndigheterna om detta. Om produkten kan ha nått konsumenten skall han på ett effektivt och noggrant sätt informera konsumenterna om varför livsmedlet dragits tillbaka från marknaden, och vid behov återkalla livsmedel som konsumenter redan har erhållit, om andra åtgärder är otillräckliga för att upprätthålla en hög hälsoskyddsnivå.

2. En livsmedelsföretagare med ansvar för återförsäljning eller distribution som inte påverkar förpackningen, märkningen, säkerheten eller sammansättningen av livsmedlet skall inom ramen för sina respektive verksamheter inleda förfaranden för att dra tillbaka sådana produkter som inte uppfyller kraven på livsmedelssäkerhet från marknaden och bidra till livsmedelssäkerheten genom att lämna den information som behövs för att spåra ett livsmedel i samarbete med producenter, bearbetningsföretag, tillverkare och/eller de behöriga myndigheterna.

3. En livsmedelsföretagare skall omedelbart informera de behöriga myndigheterna om han anser eller har skäl att anta att livsmedel som släppts ut på marknaden kan vara skadliga för människors hälsa. Företagarna skall informera de behöriga myndigheterna om de åtgärder som vidtagits för att förhindra risker för konsumenten och får inte hindra eller avråda en person från att samarbeta, i enlighet med nationell lagstiftning och rättspraxis, med behöriga myndigheter, om detta samarbete kan förhindra, minska eller undanröja en risk som uppstår på grund av ett livsmedel.

4. Livsmedelsföretagarna skall samarbeta med de behöriga myndigheterna om åtgärder för att undvika eller minska riskerna med ett livsmedel som de tillhandahåller eller har tillhandahållit.

3.3.3 Produkternas spårbarhet

Säljaren ska se till att de livsmedel som han marknadsför, säljer, förmedlar eller sänder kan spåras.

  • Säljaren ska känna till vilket företags produkter han säljer och hur man får kontakt med företaget. Vid behov ska säljaren göra denna information tillgänglig för den behöriga myndigheten på begäran.
  • Om säljaren levererar livsmedel till andra företag, ska säljaren veta vilka produkter som levererats samt till vilka företag och när de levererats. Säljaren ska ha ett system för arkivering av denna information och informationen ska göras tillgänglig för de behöriga myndigheterna på begäran.

Centrala bestämmelser:

Allmänna livsmedelsförordningen (EG) 178/2002, artikel 18 – Spårbarhet

 

1. Livsmedel, foder, livsmedelsproducerande djur och alla andra ämnen som är avsedda för eller kan antas ingå i ett livsmedel eller ett foder skall kunna spåras på alla stadier i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan.

2. Livsmedels- och foderföretagarna skall kunna ange alla personer från vilka de har erhållit ett livsmedel, ett foder, ett livsmedelsproducerande djur eller ett ämne som är avsett för eller som kan antas ingå i ett livsmedel eller ett foder. I detta syfte skall livsmedels- och foderföretagarna ha system och förfaranden för att på begäran kunna lämna denna information till behöriga myndigheter.

3. Livsmedels- och foderföretagarna är skyldiga att ha system och förfaranden för att kunna identifiera de andra företag som har erhållit deras produkter. Denna information skall göras tillgänglig för de behöriga myndigheterna på begäran.

4. Livsmedel och foder som släpps eller sannolikt kommer att släppas ut på marknaden inom gemenskapen skall vara lämpligt märkta eller identifierade för att underlätta spårbarheten med hjälp av tillämplig dokumentation eller information enligt tillämpliga krav i mer specifika bestämmelser.

3.3.4 Livsmedelsinformation på produktförpackningar

Den livsmedelsföretagare som är ansvarig för livsmedelsinformationen ska vara den företagare i vars namn eller firmanamn livsmedlet saluförs, dvs. det namn eller firmanamn jämte kontaktuppgifter som finns på livsmedelsförpackningen. Om denna företagare inte är etablerad i Europeiska unionen, ansvarar den som importerar livsmedlet till unionsmarknaden för livsmedelsinformationen. Säljaren ansvarar inte för livsmedelsinformationen på förpackningen eller för informationens riktighet.

Säljaren får dock inte vidarebefordra sådana livsmedel som han vet eller antar, utifrån den information som han har i egenskap av fackman, att strider mot kraven i lagstiftningen.

Säljaren ska se till att endast sådana livsmedel säljs som innehåller åtminstone

  • livsmedelsinformation på finska och svenska, om produkten säljs i tvåspråkiga kommuner.
  • namn på och adress till det företag som ansvarar för livsmedelsinformationen.

Om säljaren upptäcker eller får veta att livsmedelsinformationen är bristfällig eller annars felaktig, ska säljaren vidta åtgärder för att rätta till bristerna eller felen. Om säljaren t.ex. märker att obligatorisk livsmedelsinformation inte finns på finska och svenska på förpackningen, får säljaren inte förmedla produkten vidare. Säljaren ska underrätta det företag han representerar om felet och förmedla produkten först när felet har rättats till. Om en brist eller ett fel som upptäckts äventyrar livsmedelssäkerheten eller allvarligt vilseleder konsumenten, ska produkten återkallas från handeln och saken ska anmälas till livsmedelstillsynsmyndigheterna i den egna kommunen och till Livsmedelsverket. En sådan brist eller ett sådant fel är t.ex. att ett allergiframkallande ämne inte har uppgetts eller att obligatoriska varnings- och bruksanvisningar saknas.

Även om säljaren vid säljtillfällen, t.ex. vid hemförsäljning eller på mässor, inte har med sig förpackningar för alla produkter som säljs, ska säljaren på begäran lämna den obligatoriska livsmedelsinformationen om dessa produkter. Obligatorisk livsmedelsinformation kan ges t.ex. i mallar för förpackningspåskrifter eller i produktbroschyrer.

Centrala bestämmelser:

(EU) 1169/2011, artikel 9 – Förteckning över obligatoriska uppgifter

Den livsmedelsinformation som anges i artikel 9 är obligatorisk i enlighet med artiklarna 10–35 i förordningen, om inget annat följer av undantagen i detta kapitel.

(EU) 1169/2011, artikel 8 – Skyldigheter

1. Den livsmedelsföretagare som är ansvarig för livsmedelsinformationen ska vara den företagare i vars namn eller firmanamn livsmedlet saluförs eller, om denna företagare inte är etablerad i unionen, den som importerar livsmedlet till unionsmarknaden.

3. Livsmedelsföretagare som inte påverkar livsmedelsinformationen ska inte tillhandahålla livsmedel som de, på grundval av den information som de besitter i egenskap av fackmän, vet eller förmodar inte uppfyller tillämplig lagstiftning om livsmedelsinformation och krav i tillämpliga nationella bestämmelser.

JSMf 834/2014, 4 § – Språkkrav på obligatorisk livsmedelsinformation

Den obligatoriska märkningen av förpackningar för färdigförpackade livsmedel som säljs eller överlåts på annat sätt i tvåspråkiga kommuner ska vara på åtminstone finska och svenska.

Den obligatoriska märkningen av förpackningar för färdigförpackade livsmedel som säljs eller överlåts på annat sätt i enspråkiga kommuner ska vara åtminstone på det språk som används i kommunen.

3.3.5 Livsmedelsinformation om produkter som säljs på distans

Vid distansförsäljning ska konsumenten få obligatorisk livsmedelsinformation före köpbeslutet. Informationen kan ges t.ex. som text, bild eller bilaga i en webbutik. Informationen kan också ges på andra sätt, t.ex. per telefon, post eller e-post, men säljaren ska tydligt berätta hur konsumenten får informationen. Lämnandet av information får inte medföra kostnader för konsumenten.

Om kunderna beställer produkter via säljarens egen webbplats ska säljaren se till följande:

  • Om livsmedel som säljs på webbplatsen ges all obligatorisk livsmedelsinformation, med undantag av varierande information, såsom minsta hållbarhetstid (bäst före) eller sista användningstidpunkt.
  • Dessutom ges eventuell särskild livsmedelsinformation som baserar sig på produktspecifika specialbestämmelser.
  • Livsmedelsinformationen ges i regel på finska och svenska. Om säljaren kan påvisa att livsmedel som säljs via distansförsäljning säljs och överlåts endast inom en enspråkig kommun, kan den obligatoriska informationen ges endast på denna kommuns språk.
  • All obligatorisk information ska finnas på den förpackning som konsumenten får hem.

Centrala bestämmelser:

(EU) nr 1169/2011 artikel 14 – Distansförsäljning

1. Utan att det påverkar informationskraven i artikel 9 ska följande gälla i fråga om färdigförpackade livsmedel som erbjuds till försäljning genom distanskommunikation:

a) obligatorisk livsmedelsinformation, utom de uppgifter som föreskrivs i artikel 9.1 f, ska finnas tillgänglig innan köpet avslutas och finnas på stödmaterialet för distansförsäljningen eller tillhandahållas på andra lämpliga sätt som identifieras tydligt av livsmedelsföretagaren. Om andra lämpliga sätt används ska den obligatoriska livsmedelsinformationen tillhandahållas utan att livsmedelsföretagaren tar ut en extra avgift av konsumenterna,

b) alla obligatoriska uppgifter ska finnas tillgängliga när varan levereras.

JSMf (834/2014), 2 §

På tillhandahållande av livsmedelsinformation i samband med distansförsäljning av livsmedel som inte är färdigförpackade tillämpas bestämmelserna i denna förordning.

Språklagen (423/2003), 34 § – Produktinformation

Om det enligt lag skall finnas produktnamn enligt handelssed, varudeklaration, bruksanvisning eller någon varningstext på en produkt, skall texten på produkter som säljs i enspråkiga kommuner finnas åtminstone på den kommunens språk och i tvåspråkiga kommuner åtminstone på finska och svenska. När här avsedd information ges skall finska och svenska språket behandlas jämlikt.

3.3.6 Marknadsföring

Säljaren ska säkerställa att den marknadsföring som säljaren själv bedriver följer lagstiftningen:

  • livsmedelsinformation är korrekt, tydlig och lätt att förstå för konsumenten
  • livsmedelsinformationen vilseleder inte konsumenten
  • livsmedlet tillskrivs inte verkningar eller egenskaper som det inte har
  • livsmedelsinformationen tillskriver inte livsmedel egenskapen att förebygga, behandla eller bota mänskliga sjukdomar eller hänvisa till sådana egenskaper
  • de närings- och hälsopåståenden som används är godkända
  • påståenden i marknadsföringen kan motiveras
  • om livsmedlet framförs inga förbjudna påståenden.

Detta gäller all kommunikation som hänför sig till försäljning eller marknadsföring av livsmedel, såsom:

  • förpackningsmärkningar
  • presentation
  • reklam
  • muntlig marknadsföring
  • sociala medier
  • imageskapande
  • personliga erfarenheter.

Om säljaren märker att marknadsföringen inte uppfyller kraven i livsmedelslagstiftningen, ska säljaren rätta till marknadsföringen så att den överensstämmer med kraven i lagstiftningen.

Centrala bestämmelser:

(EG) 178/2002 artikel 16 – Presentation

Utan att det påverkar tillämpningen av mer specifika bestämmelser i livsmedelslagstiftningen får konsumenterna inte vilseledas genom det sätt på vilket livsmedel eller foder märks, marknadsförs och presenteras, inbegripet deras form, utseende eller förpackning, de förpackningsmaterial som används, det sätt på vilket de arrangeras, den miljö i vilken de exponeras och den information om dem som finns tillgänglig oavsett medium.

(EU) nr 1169/2011, artikel 7 – Rättvisande information

1. Livsmedelsinformation får inte vara vilseledande, i synnerhet

a) när det gäller vad som är utmärkande för livsmedlet, särskilt dess art, identitet, egenskaper, sammansättning, kvantitet, hållbarhet, ursprungsland eller härkomstplats, framställnings- eller produktionsmetod,

b) genom att livsmedlet tillskrivs verkningar eller egenskaper som det inte har,

c) genom att det antyds att livsmedlet har speciella egenskaper, då i själva verket alla liknande livsmedel har sådana egenskaper, framför allt genom att närvaron eller frånvaron av vissa ingredienser och/eller näringsämnen särskilt framhävs,

d) genom att det genom utseendet, beskrivningen eller genom presentationer i bild antyds att produkten innehåller ett särskilt livsmedel eller en ingrediens trots att en beståndsdel som normalt förekommer naturligt eller en ingrediens som normalt används i det livsmedlet har bytts ut mot en annan beståndsdel eller ingrediens.

2. Livsmedelsinformation ska vara korrekt, tydlig och lätt att förstå för konsumenten.

3. Om inte annat följer av undantag i unionsrätten för naturliga mineralvatten och livsmedel för särskilda näringsändamål, får livsmedelsinformation inte tillskriva livsmedel egenskapen att förebygga, behandla eller bota mänskliga sjukdomar eller hänvisa till sådana egenskaper.

4. Punkterna 1, 2 och 3 ska även tillämpas på

a) reklam,

b) presentationen av livsmedel, särskilt med avseende på deras form, utseende eller förpackning, de förpackningsmaterial som används och det sätt på vilket livsmedlen arrangeras samt den miljö i vilken de exponeras.

(EU) nr 1924/2006, artikel 3 – Allmänna principer som gäller samtliga påståenden

Näringspåståenden och hälsopåståenden får inte

a) vara felaktiga, tvetydiga eller vilseledande,

b) föranleda tvivel om andra livsmedels säkerhet och/eller näringsmässiga lämplighet,

c) uppmuntra eller tolerera överkonsumtion av ett livsmedel,

d) ange, låta förstå eller antyda att en balanserad och varierad kost inte kan ge lämpliga mängder av näringsämnen i allmänhet.  Undantag för näringsämnen där tillräckliga mängder inte kan fås med en balanserad och varierad kost, liksom tillämpningsvillkor för dessa, som avser att ändra icke väsentliga delar i denna förordning genom att komplettera den, får antas i enlighet med det föreskrivande för farande med kontroll som avses i artikel 25.3, med beaktande av de särskilda omständigheterna i medlemsstaterna.

e) hänvisa till förändringar av de fysiologiska funktionerna, vare sig i text eller framställningar i form av bilder, grafik eller symboler som skulle kunna ge upphov till eller utnyttja rädsla hos konsumenterna.

(EU) nr 1924/2006, artikel 6 – Vetenskapliga belägg för påståenden

1. Näringspåståenden och hälsopåståenden ska grunda sig på allmänt godkända vetenskapliga bevis på vilka de har bevisats vara riktiga.

2. En livsmedelsföretagare som gör ett näringspåstående eller hälsopåstående skall motivera användningen av påståendet.

(EU) nr 1924/2006, artikel 8 – Näringspåståenden: Särskilda villkor

1. Näringspåståenden skall endast tillåtas om de är förtecknade i bilagan och uppfyller villkoren i denna förordning.

(EU) nr 1924/2006, artikel 10 – Hälsopåståenden: Särskilda villkor

1. Hälsopåståenden skall förbjudas om de inte uppfyller de allmänna kraven i kapitel II och de särskilda kraven i detta kapitel och är godkända i enlighet med denna förordning och ingår i de förteckningar över godkända påståenden som föreskrivs i artiklarna 13 och 14.

(EU) nr 1924/2006, artikel 12 – Restriktioner för användningen av vissa hälsopåståenden

Följande hälsopåståenden är inte tillåtna:

a) påståenden som ger intryck av att hälsan skulle kunna påverkas negativt om man inte konsumerar livsmedlet,

b) påståenden som hänvisar till hur snabbt eller hur mycket man kan gå ner i vikt,

c) påståenden som hänvisar till rekommendationer av enskilda läkare eller fackmän på hälsoområdet och andra sammanslutningar som inte avses i artikel 11.

Ikraftträdande: Denna anvisning är i kraft tills vidare.