Identifiering av svampar

Eftersom det finns giftiga och illasmakande svampar gäller det att vara noggrann då man identifierar svampar. Det räcker inte med att enbart jämföra svampen med bilderna i svampboken, utan svampens alla beskrivna kännetecken ska kontrolleras. En svamp kan se mycket olika ut i olika åldrar.

Det är bra att plocka svamparna hela och att undvika onödig hantering, eftersom viktiga kännetecken som behövs vid identifieringen kan finnas exempelvis på den nedre delen av foten som är dold i marken.

Vid identifiering av svampar går det också att ta trädslagen på växtplatsen till hjälp. Björk, asp, tall, ek och gran har till exempel sina egna strävsopparter.

Kännetecken

Hatten

Hattens storlek och form varierar hos olika arter, men också hos svampar av samma art i olika åldrar. Även färgen förändras enligt svampens ålder och enligt vädret. Kremlornas färger bleknar till exempel vid regn. Även hatthuden har goda kännetecken: den kan vara slemmig, klibbig eller torr, slät, grynig, fjällig eller spräcklig av fallna fjäll.

Skivorna och rören

Skivorna och rören varierar beroende på arten. Goda kännetecken är skivornas bredd, tjocklek och täthet, eventuella förgreningar och det sätt på vilket de är fästa vid foten. Skivornas och rörens färg är också ett viktigt kännetecken.

Sporpulvret

Färgen på sporpulvret är karakteristisk för varje svampart och ett rätt konstant kännetecken. Färgen får man reda på genom att ta ett sporprov: sätt en frisk hatt med skivorna neråt på ett enfärgat papper för några timmar och undersök sedan strimmorna av sporpulver som visar sig på pappret. Sporpulvret kan vara vitt, ljust rosafärgat, brunt, svart eller gult.

Foten

Foten är vanligtvis fäst mitt under hatten, men den kan också vara excentrisk eller till och med ligga på kanten till hatten. Foten kan vara slät eller mönstrad på ytan: den kan ha strimmor, prickar, tofsar, fjäll eller nätmönster.

En del svampar har ett yttre hylle i utvecklingsstadiet. Då svampen växer spricker hyllet upp och man kan hitta hyllerester på ytan till hatten eller på basen till foten i form av t.ex. en strumpa eller hylleplättar.

Svampköttet

Svampköttet består av trådar och är ofta fibrigt. Hos riskor och kremlor är köttet sprött och går lätt sönder i alla riktningar. Ett viktigt kännetecken är också svampköttets färg och om färgen eventuellt ändras vid snittytorna. Mjölksaften som droppar ur riskor är till exempel ett gott kännetecken.

Den kännetecknande lukten

Vissa svampar har en typisk lukt, så det är bra att vänja sig vid att lukta på svamparna. I terrängen kan fukt eller kyla visserligen försvaga svampens aromer. Då man beskriver doften kan man ty sig till kända produkter: lakrits, lök, sill, mjöl, anis eller blyertspenna. Blåmusseronens doft har till exempel beskrivits som bränt gummi.

Smaken

Smaken är också ett typiskt kemiskt kännetecken för svamparten. De huvudsakliga smakerna är mild, skarp och besk. Att godtyckligt smaka på svampar är till ingen nytta. De värsta giftsvamparna kan till exempel vara milda till smaken medan flera populära riskor har brännande skarp smak som färska. Smaka inte på svampar så att små barn ser det, eftersom de kan ta efter och smaka på och till och med svälja vilka svampar som helst!